• Nina Haber står, tillsammans med Bella Oldenqvist, bakom den nystartade scenkonstgruppen frank. På torsdag är det premiär för deras första föreställning Titta upp, jag tittar ner.
Göteborgs Fria

Nina Haber låter fjädrar ryka

I föreställningen Titta upp, jag tittar ner tar Nina Haber plats i ett fågelbo för att därifrån ge sin syn på omvärlden.

Efter några högintensiva år tillsammans med den produktiva teatergruppen Gruppen har Nina Haber nu hittat ytterligare ett forum för sin kreativitet. Tillsammans med Bella Oldenquist har Nina Haber bildat frank scenkonst.

– Vi ville göra något i en helt annan form, och skapa karaktärer på ett annat sätt, men man kommer känna igen sig från Gruppen, men där gör vi mer av iscensatta föreläsningar, medan det här är en pjäs på ett annat sätt, säger Nina Haber under en lunchpaus i repetitionsarbetet.

Skrivandet började med att de kom på just idén om en fågel i ett fågelbo, och sedan började de prata kring det politiska läget som det ser ut just nu, med all växande främlingsfientlighet, med Trump vid makten i USA, och den aktuella diskussionen kring vad som är falska eller äkta nyheter. Men de var också nyfikna på vad detta innebär för oss vanliga människor, exempelvis den allt tuffare tonen på olika sociala medier.

– Vi ville skapa en väldigt igenkänningsbar och en väldigt charmig karaktär, som sedan visar sig inte vara det, säger Nina, som vill att publiken ska känna igen sig, men också att den gärna få gå därifrån med lite ont i magen.

Hon beskriver föreställningen som ett slags thriller, och just detta att kombinera obehag med roligheter är något som även känns igen från tidigare Gruppenuppsättningar.

Nina Haber har inte gjort en monologföreställning sedan hon gick ut Teaterhögskolan 2011. Efter att ha haft en längre, rejäl dipp i sin känsla för sitt yrkesval, är hon nu åter hungrig, stark och sugen på att göra teater. Förutom alla produktioner med Gruppen, har hon också regisserat en del, och i höst väntar ännu fler och varierade nya äventyr. Bland annat blir det en uppgörelse med Rödluvan, i feministisk skrud, på Moment Teater i Stockholm, men också ett kortfilmsprojekt vankas, tillsammans med Josefine Adolfsson.

På frågan om hur teatervärlden har ändrats under hennes år i den sfären tycker Nina att mycket har hänt gällande jämställdhet och normer, och att det är en helt ny nivå på diskussionerna kring dessa ämnen. Även om det stundtals händer att hon hamnar i sammanhang som – med hennes egna ord – är helt orörda av tiden.

– Ibland har jag hamnat i roller där jag känner att jag måste bära, påvisa och redovisa att jag är feminist. Det finns bara så mycket jag kan göra, får jag påminna mig om, säger Nina, och förklarar att hon insett att det inte går att göra allt för alla, hela tiden.

Vad gäller teaterlivet i stort är det ingen drömroll eller liknande, som hägrar som mål.

– Jag känner mig otroligt hungrig på all slags teater, konstaterar Nina, som beskriver frilanslivet som omväxlande och att hon har behov av såväl en A-, som B-, men även en C-plan.

Läget just nu är dock sådant att hon behöver tacka nej till jobb, vilket kan vara stressande nog, även om motsatsen såklart inte är ett önskvärt alternativ. Som barn till två skådespelare, har hon sett skådespelartillvarons olika sidor. Hon nämner också fenomenet att en del regissörer eller andra stundtals vill få varenda produktion att framstå som totalt groundbreaking och på liv och död, vilket kan vara en lite lurig bubbla att vara i.

Självklart är dock att teatern är och ska vara viktig.

– Jag kan ha distans till det nu, men det betyder inte att jag inte tror på teaterns kraft, understryker Nina Haber.

Titta upp, jag tittar ner har premiär 1 juni, Teater Trixter

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Freddie Wadlings sista flytt

Efter en lång väg från barndomens villa i Fräntorp via punkkvarteren i Haga flyttar Freddie Wadlings tidigare gömda samlingar av konst, dikter och ockulta föremål in i finrummet på Göteborgs stadsmuseum.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu