Det är eftermiddag i flyktinglägret Jalazone på Västbanken i Palestina. Marken är blöt och lite lerig efter regnet. Några barn står och hänger på gatan. En mager, tufsig katt sicksackar mellan vattenpölarna. Det var i de här trånga gränderna som fröet såddes till Palestinas första djurrättsorganisation – Palestinian Animal League (PAL) – sommaren 2010. Initiativtagaren heter Ahmad Safi och han jobbade då som volontär på ett kollo för Jalazones barn. Han lade märke till att många av dem trakasserade djur.

– Jag frågade en pojke som kastade sten på en katt varför han gjorde det. Han ryckte på axlarna, tyckte det var helt normalt. Sedan kom det fram att israeliska soldater nyss hade tillfångatagit hans bror.

Ahmad Safis egen uppväxt i det tätbefolkade flyktinglägret var kantad av militärt våld. Han har sett vänner och släktingar försvinna, skjutas och dö. På platsen för hans barndomshem syns i dag bara en öppen yta och några golvplattor. Huset sprängdes till småbitar av israeliska soldater när han var tio år. Han minns hur han som liten agerade ut sin rädsla och frustration på djuren – och hur viktigt det var att verka stark inför andra.

– Alla de här minnena började komma tillbaka till mig. Vi normaliserar våldet mot oss själva och mot andra varelser. Det går runt i en cirkel. Den starkare utnyttjar den svagare och till slut når det djuren. Jag började fundera på hur vi kan hjälpa barnen att uttrycka sina känslor på ett bättre sätt, säger Ahmad Safi.

Organisationen som växte ur sommarkollot fokuserade initialt på att hjälpa barn i de palestinska flyktinglägren att hand om djuren som fanns omkring dem. Tanken var att de skulle få träna sig i ansvarstagande och empati och att det även skulle gagna deras relationer till varandra. Frågorna kring hur vi behandlar djuren upptog allt mer av Ahmad Safis tankar.

– Efter att vi hade dragit igång började vi utveckla vårt tänkande. Innan 2014 visste jag inte vad som var skillnaden mellan djurrätt och djurskydd eller mellan vegan och vegetarian. Vi lärde oss genom att läsa och tänka själva, säger han.

I dag har PAL stödgrupper över hela världen. Men det är viktigt för Ahmad Safi att betona att det är en palestinsk rörelse.

– Det finns en stereotyp bild av palestinier och i den ingår inte att vi bryr oss om djur. Vi får arbeta hårt för att bevisa att vår organisations identitet är helt och hållet palestinsk.

När de skulle registrera PAL hos myndigheterna möttes de först av skepsis. Behövdes det verkligen en organisation som arbetar för djuren i ett samhälle där människor saknar rättigheter?

– Vissa menar att PAL inte behövs eftersom vi är under ockupation. Behöver vi då ett fotbollslag? En ungdomsklubb? Självklart. Vi kan inte vänta med att bygga vårt samhälle tills ockupationen är över, säger Ahmad Safi.

Han vänder sig också mot det motsatsförhållande mellan utsatta människor och djur som en del vill konstruera.

– Bara för att vi har förlorat våra rättigheter betyder det inte att vi har fått en frisedel att utnyttja andra varelser. Jag tror att förtryck mot människor och djur hänger ihop. Vi jobbar för ett samhälle där alla respekteras och får existera, säger han.

Ahmad Safi är vegan och organisationen är tydlig i sitt förespråkande av veganism. Men de aktar sig för att komma med något som liknar fördömanden.

– Slakt är en väldigt kritisk fråga. Om vi ska prata om det behöver vi få med oss imamerna och det är vi inte tillräckligt inflytelserika för ännu. Risken är bara att folk stöter bort oss om vi tar upp det nu, säger han.

Istället för konfrontation försöker de stärka människor och hjälpa till att hitta lösningar för att förbättra för djuren. I ett projekt besöker de beduiner som håller åsnor. Beduinerna är normalt sett nomader men Israels ockupation gör deras traditionella levnadssätt omöjligt. Många lever i fattigdom och en del försörjer sig på att låta turister rida på åsnorna. PAL erbjuder dem gratis veterinärvård.

– Jag bryr mig inte om det vi gör definieras som djurskydd eller djurrätt. Jag kan inte gå till beduinerna och säga: sluta använda åsnorna, även om jag skulle vilja det. Vi måste hitta andra sätt, säger Ahmad Safi.

Det är första dagen efter universitetens vinterlov. Vid ett träbord sitter ett gäng studenter, Ahmad Safi och hans parhäst Sameh Arekat och pratar. Bordet hör till Sudfeh – Palestinas första veganrestaurang som PAL startade sommaren 2016. Den ligger vackert utplacerad i en lummig oas på Al Quds universitetscampus i byn Abu Dis på Västbanken. Här går 13 000 studenter och flera stannar vid Sudfeh för tidig lunch.

På borden står byttor med grönsaker, bönröror, stekta tomater och bröd utplacerade. Sameh Arekat är koordinator för studentaktiviteter på universitetet och ideellt engagerad i PAL:s projekt Youth for change – ett ambitiöst program där de utbildar studenter till att bli mentorer för ungdomar.

– Tanken är att ge ungdomar kunskap och färdigheter för att de ska kunna aktivera sig mot problem i samhället, säger Sameh Arekat.

Lina Faroun och Aseed Salah har gått utbildningen som handlade om djurs- och människors rättigheter, ledarskap, teamwork och påverkansarbete.

– Alla vi mentorer har en grupp skolungdomar som vi träffar en gång i veckan under sex månader. Vi utbildar dem genom roliga projekt, spel och lek. Eftersom vi är unga själva känner de att de kan prata med oss, säger Lina Faroun.

I början var det svårt för ungdomarna att ta till sig budskapet om djuren.

– Vi pratade inte specifikt om djuren dag ett utan det fick växa fram.

– Vi pratade om våldsspiraler, hur våld sprider sig och att man inte ska sparka neråt, säger Aseed Salah.

Efter sex månader avslutades utbildningen i klasserna. De som ville bli aktiva i PAL bildade ett team med sin mentor.

– Vi hjälper dem att driva de frågor de vill fokusera på, säger Sameh Arekat.

Tre 14-åriga tjejer i Aseeds grupp ville starta ett vegankafé. De sökte upp chefen för Al Quds universitet som lovade att ge dem en lokal ifall de samlade ihop medel. Fem månader efter ungdomarnas initiativ slog Sudfeh upp dörrarna.

– Sudfeh var en stor sak för oss och för vår rörelse. Det har synliggjort veganism som idé, vi har blivit inbjudna till massor av tv-program och det har skrivits många artiklar. Våra förfäders palestinska diet var i huvudsak baserad på bönor, sädesslag, grönsaker, olivolja… de var i princip självförsörjande. Men i och med ockupationen har vi tvingats bli konsumenter snarare än producenter, säger Ahmad Safi.

Veterinärhögskolan ligger i staden Tulkarem i ett stenhus från 1930. Byggnaden omges av en trädgård där studenter står med böcker i händerna och småpratar. Belal Yousef Abu Helal, känd som Doktor Belal, har en keps på huvudet och en glugg mellan framtänderna som tittar fram varje gång han skrattar. Han är Palestinas ende smådjursspecialist, arbetar som lärare på veterinärutbildningen och tar emot alla remitterade fall av hundar och katter på Västbanken. Men han är också ordförande i universitetets djurskyddskommitté som startades som en reaktion på hur de hemlösa hundarna i staden behandlades.

– De blir förgiftade, skjutna och människor har många missuppfattningar om dem. Vi ville ändra på det, säger Dr Belal.

År 2014 blev de kontaktade av PAL som identifierat samma problematik. De började samarbeta.

– Vi höll möten och gjorde research om hur vi kunde kontrollera hundpopulationen på ett humant sätt. Vi kom fram till att det bästa var TNVR-metoden; trap, neuter, vaccinate, release (fånga, kastrera, vaccinera och släpp ut igen).

De övertygade kommunledningen som lovade att sluta ta död på hundarna och tillsammans med PAL genomförde de ett pilotprojekt våren 2016. Under fyra månader lyckades de fånga in och kastrera 196 hundar.

– Det innebär att vi har räddat tusen framtida hundar från ett liv som gatuhund, säger Dr Belal.

Enligt honom var projektet det första i sitt slag i hela Mellanöstern. Han är stolt över vad de lyckades åstadkomma, trots alla hinder på vägen. Resurserna var väldigt begränsade. Fällorna de beställt beslagtogs i israeliska tullen och hölls kvar i två månader – förlorad tid som de sedan fick betala ”hyra” för. Nu står de i en trave utanför baracken där hundarna hölls dygnet efter kastreringen. Det ser lite övergivet ut efter vinterlovets paus i arbetet. Men Dr Belal har stora planer, inte minst på att förändra attityderna bland folk. Många de möter är rädda för hundarna och klagar på att de skäller. En del har uppfattningen att hundar är smutsiga. Enligt Dr Belal och aktivisterna från PAL är det en ren vantolkning av islam.

– Det finns ingenting inom islam eller Koranen som säger att hundar inte är rena. Ofta tycker folk att vakthundar är okej men att hemlösa hundar är smutsiga. Jag brukar fråga: Hur kan en vakthund vara okej men bli smutsig i samma sekund som den överges? Men folk vill inte alltid förstå, säger Dr Belal.

Vi fortsätter till baksidan av campus. En stor del av universitetets mark konfiskerades när Israel byggde muren i området. Åtta meter hög ringlar den sig genom Västbanken, designad för att inkludera israeliska bosättningar, vattenkällor och så mycket mark som möjligt på Israels sida. På asfalten framför vakttornet brukade det beta får. Dr Belal suckar och berättar att en man sköts ihjäl där i går.

– Anledningen? De behöver ingen anledning. Han var palestinier och palestinier har inga rättigheter, säger han.

Att det skulle finnas någon motsättning i att jobba för djuren när människor lider i Palestina skrattar han åt.

– Tror du att vi saknar rättigheter för att vi har donerat dem till djuren? Well… nej. Det är inte därför. Och även om våra rättigheter inte respekteras kan vi skapa en kultur av medkänsla. Människor som tar hand om djur kommer också att ta hand om människor, säger han.

Det har blivit kväll hos Ahmad Safis familj. Utanför har de hemlösa katterna just fått lite mat. Ahmad och hans fru Mai bjuder på soppa och yngsta dottern försöker klättra på sin pappas axlar. Samtalet avbryts av att det ringer på hans telefon. Någon har sett en åsna bli misshandlad.

Ahmad Safi konstaterar att det är svårt att ingripa när djur far illa. Därför är ett av PAL:s mål att få till stånd en djurskyddslag – något som saknas i dagens Palestina. De får hjälp av juridikavdelningen på Birzeits universitet att ta fram ett förslag. Men en ny lag skulle behöva gå genom Palestinas parlament och det är lamslaget av interna konflikter, svårigheterna att transportera sig och att flera ledamöter sitter i israeliskt fängelse.

– Vi kommer att behöva vända oss direkt till premiärministern. Det här handlar inte om i morgon utan om en framtid längre fram, säger Ahmad Safi.

Han verkar inte tvivla på att det kommer att gå. Organisationen som han och Sameh Arekat började diskutera den där dagen i Jalazone för snart sju år sedan har vuxit till en nivå de inte kunde föreställa sig. Andra kallar den framgångsrik men själv ser han det inte så.

– Jag känner inte att vi når riktig framgång eftersom det finns så mycket att göra. Det går bra men det är inte tillräckligt.

Att arbeta med barn gör honom trött – paradoxalt nog för att han ser vilket positivt inflytande det har på deras mående.

– Jag känner mig hemsk efter varje framgångsrik aktivitet för jag tänker bara: de här barnen har tur, hur ska vi kunna hjälpa fler? Runt 480 barn kom på sommarlägret förra året, 2 miljoner väntar på någon form av hjälp.

Ahmad Safi sjunker ihop lite när vi pratar om framtiden. I år går ockupationen av Palestina in på sitt 50:e år och den blir bara värre.

– Framtiden är mörk. Men antingen blundar jag – eller så agerar jag, säger han.