Oron går att ta på när jag går Rosenlundsgatan fram vid fyratiden på fredagen. Alla har bråttom, de flesta pratar i telefon. Helikoptersurr över stan, avlägsna sirener. En ambulans susar förbi. Bilar struntar i trafikreglerna. ”Skynda er hem allihop”, ropar någon domedagsprofet.

På förskolan står personalen samlad runt mobilerna. De flesta barn brukar ha hämtats vid den här tiden, men nu är nästan alla kvar.

– Vi får se hur länge vi måste stanna ikväll, säger förskolläraren Carin och ropar på min son med en röst som är gällare än vanligt.

– Det är en väldigt konstig dag idag, konstaterar hon.

Trafiksituationen är bland det första som märks i en krissituation. Fullsatta bussar, långa bilköer. Vårt behov av kollektivtrafik gör sig påmint. ”Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig hem”, säger en ung kvinna på gatan desperat.

Många medmänniskor rycker in under kvällen för dådet. Under hashtaggen #openstockholm bjuder vi hem varandra i tusental. Frivilliga delar ut gratis mat, föräldrar hämtar andras barn från förskolan och samåkning blir en självklarhet. I kriser aktiveras en annars ganska slumrande solidaritet. Detsamma hände efter terrorattackerna i Paris november 2015, då människor öppnade sina hem under taggen #PorteOuverte (öppen dörr).

Den stora kärleksmanifestationen på Sergels torg är det tydligaste tecknet på att öppna hjärtan är starkare än rädsla och hat. Det stora deltagandet skrämmer en islamofob som Ingrid Carlqvist. Att människor gör gemensam sak och visar varandra stöd går rakt emot hennes världsbild – det är något ”allvarligt fel på svenska folket”, twittrar hon.

Stockholmarna värnar om öppenhet och mångfald. Men det är långt ifrån självklart. Många vill också se skärpt flyktingpolitik, ökad övervakning, tyngre beväpnade poliser, fler migrantfängelser och fler inre utlänningskontroller. Hatideologerna har medvind och risken är stor att de tillgodoses på punkt efter punkt. Trots att sådant inte har hjälpt mot terrorn i vare sig Paris eller London.

Nästan alla är förmögna till solidaritet, det finns i vår natur. Men vi behöver öva upp och utsätta oss för det regelbundet. Om vi inte får tid och plats att vara empatiska tynar förmågan, tror jag. Vi behöver mötas och bygga en grund av inbördes hjälp.

Så hur ser vägen dit ut? En bekant från nätverket Linje 17 föreslår ett ”öppet möte på Skarpnäcks kulturhus de kommande veckorna för att ventilera sorgen och oron över attacken och de konsekvenser den kan få och för att prata om det samhälle vi vill se och vad vi gemensamt kan göra för att arbeta fram mot det. Då kan vi även ta tag i idéer som funnits ett tag och som kan visa sig än mer användbara nu, som ett lokalt resurscenter, beredskapsgrupper och en demokratikonferens”.

På många platser finns liknande mer eller mindre organiserade gräsrotsinitiativ att bygga vidare på. Terror besvaras – fortfarande, även efter den 7 april – med solidaritet.