• Ett av många hus som attackerats i Novotoschkivske.
  • Vasiliy Akimehkos, 67, från Stanytsia Luhanska.
  • Granaten som för två år sedan träffade Vasiliy Akimehkos hus och dödade hans fru.
  • Tetiana, 65, från Stanytsia Luhanska.
  • Två äldre män väntar vid checkposten i Stanytsia Luhanska för att åka tillbaka till sina hem, separatist-kontrollerade Luhansk.
  • Ludmila Kononyue, 61, från Novotoschkivske.
  • Vedleveransen från Norska Flyktingrådet är av stor betydelse för den lilla civilbefolkningen som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske. “Om inte hjälporganisationer skulle bidra med ved skulle många av oss inte klara den mycket kalla vintern här”, berättar Ludmila Kononyue, 61.
Fria Tidningen

Dånet av granater har blivit vardag i östra Ukraina

Vapenvilan i Ukraina har än så länge inte inneburit att vapnen har tystats. Längs frontlinjen i Luhansk-regionen lever människor i ständig skräck för de dagliga attackerna. Fria Tidningen har träffat människorna som ännu inte flytt faran längs fronten.

Vasiliy Akimehko, 67, pekar mot den granat som för över två år sedan träffade hans hus. Han hade precis gjort färdigt sysslorna i trädgården när han kom in för att äta lunch. Då slog den ner. Granaten som kostat honom allt. I rummet bredvid fanns hans fru.

– Jag har svårt att minnas exakt vad som hände, men när jag får tillbaka medvetandet ser jag hur min fru ligger i rasmassorna. Livlös.

Vasiliy kommer från den lilla staden Stanytsia Luhanska som ligger några kilometer från regionhuvudstaden Luhansk där hans barn och barnbarn lever. I vanliga tider tar det cirka 15 minuter att åka och träffa dem. Men det är inte vanliga tider i östra Ukraina. Stanytsia Luhanska är belägen längs frontlinjen och det tar numera flera timmar att korsa de båda checkposterna för att komma till Luhansk.

– Efter att min fru dog är jag lämnad ensam. Även fast mina barn bor så nära är det väldigt svårt att träffa dem så ofta som jag vill, säger Vasiliy.

Bara en bit bort från Vasiliys hus står människor och köar. De väntar på att ta sig över den enda väg som kan ta dig mellan de båda sidorna av kriget. Här bevakar ukrainsk militär och de ryss-stödda separatisterna varandra med bara ett stenkasts avstånd. Människorna som köar är alla i samma situation som Vasiliy, med ett liv på båda sidor. De jag talar med intygar att det är omöjligt att kunna stödja en sida av kriget eftersom de attackeras från båda håll, beroende på var de är.

– Det är väldigt farligt att leva här. Nästan varje dag hör man om nya attacker. Min fru dog av en granat från separatist-sidan, men mina barn lever under hotet att dödas av den ukrainska armén – hur ska jag kunna välja sida? frågar sig Vasiliy.

Längs frontlinjen är befolkningen uppenbart trötta på de uteblivna resultaten i förhandlingarna om en vapenvila.

– Allt vi önskar oss är fred, att de slutar attackera oss, säger Tetiana, 65, som också bor i Stanytsia Luhanska.

Hon berättar att civilbefolkningen slutat bry sig om förhandlingarna.

– Att vi varje dag tvingas höra dånet av skotteld eller granatattacker har gjort att jag inte tror att ledarna vill komma fram till en lösning, fortsätter hon.

Jag fortsätter längs frontlinjen till staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Här möts man av tystnad, en skådeplats som visar effekterna av att kriget pågått i över två års tid. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske fått utstå. Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, i dag finns det bara 1 000 kvar. Att många dött av den stora mängden granatattacker är en orsak till ödsligheten. Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”; isolerad mitt emellan frontlinjen, omringad av skotteld. Här möter jag Ludmila Kononyue, 61. Tillsammans med sin make och sex barn har de inte haft råd att fly ”den gråa zonen”. De har tvingats stanna och försöka överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och lägenhetsbyggnaden liknar mer ett spökhus än en plats att bo i.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när granater träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Alla som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske har samma historia att berätta; två år som enbart gått ut på att försöka överleva dagen.

Vintern är här och temperaturmätaren visar minusgrader. Tillsammans med Norska flyktingrådet har jag rest till Novotoschkivske för att leverera ved till den lilla befolkning som fortfarande bor kvar. Den extrema kylan i regionen gör att leveransen är av högsta betydelse för lokalbefolkningen. Medan Ludmila och jag samtalar försöker hon samtidigt organisera så att veden fördelas lika mellan familjerna. Alla ska ha sin del, det är viktigt att ingen känner sig åsidosatt.

– Eftersom alla här saknar arbeten är hjälporganisationers donationer viktiga för att vi ska kunna överleva, säger hon.

Precis som i Stanytsia Luhanska brukade invånarna ha sin vardag i vad som nu är delat av frontlinjen. De allra flesta hade jobb i Luhansk, bara några kilometer bort. Här har kontakten med deras forna liv tvingats brytas då alla gränsövergångar kring staden är stängda. Istället är granatelden påminnelsen om hur nära deras gamla liv faktiskt är.

– Vi lever i isolering och det är mycket farligt. Ständigt hörs korseld mellan de båda sidorna utan att vi kunnat fly, fortsätter Ludmila.

Hon suckar tungt och tittar mot människorna som desperat försöker samla ihop sin del av vedleveransen.

– Jag tänker mycket på hur enkelt livet brukade vara, hur vi brukade åka till Luhansk på några minuter. Tiden då militära checkposter inte stoppade oss från att leva våra liv, avslutar hon.

Tillbaka i Stanytsia Luhanska. Trots att människorna längs frontlinjen ständigt blir påminda om sin riskfyllda vardag finns det små ljusglimtar. Granatattackerna är inte lika frekventa som under samma tid förra året och många som flytt börjar våga sig tillbaka. Vasiliys förstörda hus är också snart uppbyggt med stöd av hjälporganisationer. Snart kan han äntligen flytta tillbaka. I nästan två år har han tvingats bo i sitt garage där han har flyttat ut sin säng, tv, en kokplatta och andra nödvändigheter för att överleva. Granaten som dödade hans fru har han sparat och den står bredvid det nya huset som en otäck påminnelse om att freden fortfarande är långt borta.

– När som helst kan det hända igen och jag tvingas flytta tillbaka in i garaget, säger han och pekar mot granaten.

– Även fast det inte är lika farligt just nu kan allt förändras fort. Det är svårt att veta hur länge detta hus får stå kvar, fortsätter Vasiliy samtidigt som han tittar stolt på sitt nya hus.

Innan vi avslutar intervjun ringer ett av Vasiliys barn från Luhansk. Ringsignalen på hans mobiltelefon spelar pop-sången ”wish we can turn back time, to the good old days”. Kanske är det precis vad alla längs frontlinjen önskar sig – att kunna vrida tillbaka klockan till tiden då några kilometer inte kändes så långt borta.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Jordbruksverkets inblandning väcker kritik

Intervju

Efter det stora intresset för Reko-ringar har Jordbruksverket satsat på ett projekt som ska stödja etableringen av nya ringar. Men initiativet välkomnas inte av alla.

Fria Tidningen

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Stockholms Fria

”Adoption är en kolonial praktik”

Intervju

Maria Fredriksson tycker adoption från fattiga länder är ett problem. Men som adopterad själv är det svårt att få gehör för sin kritik, menar hon.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu