Det är inte för intet uttrycket ”politiskt deprimerad” myntades härom året i den svenska opinionsdebatten. Det tycks inte finnas någon hejd på högerpopulismen, så till den milda grad att Kent Ekeroth tycker sig ha rätt att buffla sig fram på Solidaritet. Nu var det förvisso nattklubben Solidaritet på Stureplan i Stockholm som han ville in på, en inte så solidarisk person på en inte så solidarisk plats. Men den äkta solidariteten lyser igenom också på sina håll trots högerovädret som dragit in. Lördagen den 26 november kunde man exempelvis bege sig bara några kvarter bort från kylan på Stureplan in i värmen på Sveavägen.

Årets traditionsenliga Socialistiskt forum gick som vanligt av stapeln i ABF Stockholms lokaler. Årets tema var konflikt och samförstånd, redan där kan man höra arbetarrörelsens historiska vingslag vina i korridorerna. Alltifrån strejkrätt, antirasism, vinster i välfärden och klimathotet till kommunistisk teater och socialism via brädspelande rymdes under heldagen. Brokigheten i programmet till trots var samtliga där under samförståndet att vänsterpolitik fortfarande är vägen framåt. Det fanns en anda av att vänstern än förnybar där högern upprepar historien, hållbar när högern stagnerar.

För att illustrera temat bjöd ABF i år in en färggrann skara talare, paneldeltagare och föreläsare. Allt ifrån välbekanta rävar som Göran Greider och Kajsa Ekis Ekman till, för arrangemanget, nykomlingar som moderatorer för Facebookgrupper, Teater Apropå och podcasten Arga Flickor. Till och med Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann var där för att diskutera vänsterpolitiska strategier. Ett inte helt lättsmält ämne, men parallellt med konflikthanteringarna löpte en nerv av skaparglädje och vänsterns karaktäristiska folklighet.

Från Teater Apropå satte skådespelarna Nils Forsén och Dina Viksten Abrahamsson upp en dråplig version av arbetarrörelsens heliga skrift, Karl Marx Kommunistiska manifestet. Under en halvtimme tog lärda såväl som oinvigda del av hur en ordinär proletär väcks av ett kommunistiskt lakan som viskar radikaliteter till honom medan han sliter på McDonalds. Privategendom, kära kamrater. Det symboliserar den yttersta kapitalismen! Oavsett ens tankar kring expropriering och trots knapphändig rekvisita var det näst intill omöjligt att inte ryckas med i det charmiga och entusiastiska skådespelet.

I den andan fortsatte det. Det var medryckande när ETC:s Johan Ehrenberg med en enda omskrivning presenterade lösningen på den globala klimatfrågan: solcialism. Det var svårt att lämna salen efteråt utan att tänka att solceller är lösningen på allt ifrån måndagsmorgnar till att glaciärerna smälter. Applåderna och hurra-ropen avlöste varandra när chefen för ett dussintal företag utan vinstintresse självsäkert levererade framtidens enda lösning: kollektivt ägda solceller.

Det både Teater Apropå och Johan Ehrenberg lyckades med var att få publiken att skratta och känna sig glad. Även i samtal med andra forum-besökare stod det klart, man vill vara positiv och känna framtidstro. Det har varit för många politiska depressioner på sistone, för få segrar. Donald Trumps vinst i det amerikanska valet tycks ha fått även den segaste optimisten att tappa luften. Klimathotet tickar som en abstrakt domedagsklocka över var och ens huvud samtidigt som ingen riktigt vet vad hen personligen kan göra för att påverka. Läget är dystert.

Därför är behovet av att få vara glad större än någonsin. När det inte direkt finns någonting att fira ställer Socialistiskt forum till med fest! In på småtimmarna dansades det för och med fulla muggar. Det årets forum framför allt bjöd på var en strimma hopp i en hopplös tid. Ekot av dem som kämpat före oss och dem vi kommer att lämna över till när vår tid är kommen sjöng i mitt huvud när jag somnade den kvällen.