För Rukiya Ismail är det tydligt. Det går som en röd tråd genom historien. Från kolonialism och slavhandel. Via Carl von Linnés rashierarki och rasbiologiska institutet. Ända fram till dagens rasism. Det är bland annat detta hon och Afrosvenskarnas forum för rättvisa vill synliggöra i och med Black unity brunch – var fördomar om svarta människor kommer ifrån.

– När jag växte upp var det enda jag fick lära mig om människor som såg ut som jag att de var lata och dumma, säger Rukiya Ismail, vice ordförande för Afrosvenskarnas forum för rättvisa i Malmö, som önskar att hon redan i skolan hade fått lära sig det hon vet nu.

Black unity brunch hålls ungefär en gång i månaden i biblioteket Garaget i Malmö. Träffarna arrangeras av Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Det är en plats för att träffas och skapa en känsla av gemenskap.

Sakta men säkert anländer gästerna. Bekanta och goda vänner hälsar och kramar om varandra. Salen fylls upp av lekande barn och musik från det västafrikanska stränginstrumentet cora. Mannen som spelar säger in i mikrofonen att coran inte bara är till för att göra vacker musik – den är även till för att berätta historien om allt som hänt i Västafrika.

Vid ett av de första tillfällena som Black unity brunch arrangerades skulle alla barnen rita. De skulle rita sig själva och sina familjer. För att det är viktigt med rötter och att veta om sin historia. Inte bara som svensk utan även som afrosvensk. Rukiya var på brunchen med sin sexåriga dotter. Hon ritade sig själv som blond och blåögd.

– Hon är ju en prinsessa i sina ögon! Det är så svårt för ett barn att förstå varför det inte finns fler prinsessor som ser ut som dem själva, säger Rukiya Ismail, som betonar att det är därför frågan om representation är så viktig.

Internaliseringen börjar tidigt. Hon säger att hennes barn kan komma hem efter skolan och säga: ”Mamma, jag vill inte vara brun!”.

Botemedlet blir berättelser och kunskap – ett annat narrativ. Rukiya berättar att hon köper böcker med karaktärer hennes barn kan identifiera sig med och att det är viktigt att dela med sig av det som hon önskade att hon fick lära sig när hon växte upp. Berättelserna om Etiopien – det enda afrikanska landet som lyckades stå emot de europeiska staterna. Om Egypten. Om drottningar och mäktiga kungadömen. Hon vill ge dem en historia att vara stolta över.

En som vill dela med sig av sin historia är Abdirahman Hassan som under brunchen berättar hur han som treåring kom till Norge från Somalia med sina föräldrar, och om att under uppväxten drabbas av känslan att en del av honom inte visste vem han var.

Han reste till Somalia. Där samlade han in folksagor som berättats i generationer och som han sammanställt i boken Sagor och fabler som berättats i Somalia. Berättelser som har gett honom svar.

– Jag känner mig hel nu. Jag undrar inte längre vem jag är.

Vi behöver alla en historia. En berättelse om vem man är. Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, menar att man kan vända sig till det förflutna på två olika sätt. Det ena handlar om att försöka reda ut vad som faktiskt hände. Skapa en tidslinje. Då kan man ställa relevanta historievetenskapliga frågor som: varför var Danmark en så mycket större slavhandlarnation än Sverige? Det andra sättet är att vända sig till historien för att fylla olika behov. Behov som erkännande och högtidhållande eller råd och riktning inför framtiden. Det är ett tänkande som är orienterat ”mot att göra historia till ett pågående livs- och samhällsprojekt”.

För Rukiya Ismail är det viktigaste inte exakt hur många människor som var förslavade eller hur mycket Sverige tjänade på att sälja järn till kedjor och handbojor. Det viktigaste är erkännandet. Om 9 oktober hade gjorts till en nationell minnesdag hade det betytt att man tog dagens rasism på allvar, anser hon.

Frågan om en officiell nationell minnesdag för den svenska inblandningen i den transatlantiska slavhandeln har legat på konstitutionsutskottets bord tre gånger. Att Sverige skulle ha varit en del av slavhandeln har aldrig ifrågasatts. Men man har menat att det finns bättre sätt att motverka rasism i dagens samhälle.

Debatten kring minnesdagens vara eller icke vara vittnar om en ambivalent hållning till Sveriges kolonialhistoria. Våld och terror verkar ibland vara något de flesta nästan tävlar i att ta avstånd från. Men inte i det här fallet.

Kanske borde man inte vara så förvånad. Vi kan många gånger vara mer selektiva i vårt fördömande av våld än vi tror. Detta märks till exempel i synen på det våld och den terror som drabbade Europa under 1900-talet.

Valter Lundell visar i Den goda tanken och den onda erfarenheten hur det kan se ut när akademiker förklarar bort kommunistisk terror genom att lägga skulden på något annat än just kommunismen. Han menar att många ser ideologin som i grunden god. I den berättelsen passar inte våld och terror in. Därför skylls det på någon eller något annat.

Det är svårt att släppa taget om de berättelser man ser som sanna. I berättelsen om det progressiva landet Sverige passar slavhandel och kolonialism inte in. Kanske är det därför vi har svårt att förhålla oss till detta mörka kapitel ur vår egen historia.

Programmet går vidare på Black unity brunch. Vi får höra om en nylanserad hemsida där man anonymt kan rapportera om hatbrott och diskriminering. Det bjuds på en monolog om att växa upp som adopterad i Sverige och poesi om polisskjutningar i USA. Men barnen kan inte sitta still längre. De letar sig bort till lekhörnorna. De ritar och leker jage. De får ansiktsmålningar. Och en liten pojke lyssnar noga när någon läser högt ur en bok.