Det började med en ockupation. Sommaren 2003 intog en grupp aktivister SVT:s gamla lokaler på Östermalm. Polisen avhyste efter några veckor. Men det krossade inte drömmen om ett självförvaltat och frihetligt socialistiskt kulturhus, någonstans i Stockholmsområdet. Var spelade mindre roll, aktivisterna kom från hela stan.

Några hus i Albano och Hammarbyhöjden blev testballonger och hösten 2005 fick gruppen som nu kallade sig Kulturkampanjen ett tillfälligt bygglov på en ödetomt nedanför Högdalstopparna.

Då hade man beslutat sig för att bygga ett eget hus istället för att inta ett befintligt dito. Våren 2006 började så byggandet av Cyklopen, vars stomme utgjordes av fyra fraktcontainrar som alla seglat på de sju haven. Ett drygt år senare stod huset klart och under sin korta livstid kom det att rymma allt från fester och spelningar till samtal, graffitifestival och teater.

Men dagen innan den nazistiska högtidsdagen 30 november 2008 stod kulturhuset plötsligt i brand. Det kunde ha varit slutet på den här historien. Men drömmen dog inte då heller. Det var bara till att kavla upp ärmarna och bygga ett nytt hus.

I morgon är det treårsjubileum för nya Cyklopen. Joakim Thåström och konstnären Gun Nordstrand tog första spadtaget sommaren 2011 och den 21 september 2013 stod det nya huset färdigt. Eller färdigt och färdigt, varken fasaden eller portarna var klara trots att man jobbat dag som natt.

– Vi har förstått att det är ett hus som aldrig blir klart, säger aktivisten Sanna-Lisa Gesang Gottowt i dag. Vi upptäcker nya behov hela tiden eller saker som inte fungerar så bra. Exempelvis kanske vi vill få in nya kulturyttringar som har vissa behov. Vi behöver också bygga till ett förråd.

Sanna-Lisa Gesang-Gottowt hade kommit med i Cyklopengänget samma år som invigningen. Hon blev snabbt indragen i allt från bygge till festfixande och inredning. Hon minns invigningsdagen.

– Vi tänkte att när man inviger något så ska det vara pompigt och ståtigt. Vi ville göra en egen variant och så kände någon en som spelar på snäckskal. Han kom med en knorrig snäcka som han gick och spelade på, det lät lite som ett horn, berättar hon.

En invigningstalare brukar ju också höra till, men en sådan fanns inte, upptäckte de under ceremonin.

– Så det blev jag som slängdes fram för att hålla tal, skrattar Sanna-Lisa och konstaterar att det är lite typiskt för ”cyklopare” att inte förbereda sådant.

Victor Marx, arkitekten bakom båda Cyklopen-husen och en av eldsjälarna sedan starten 2003, säger samma sak. Dagarna före treårsjubileet finns inte heller några talare inbokade.

– Vi är inte så bra på sådant, säger han.

Sedan invigningen 2013 har huset fyllts med allt vad ett vänsterorienterat kulturhus kan tänkas fyllas med. Hundratals konserter, särskilt punk och hiphop, onsdagspubar, föredrag om stadsplanering, konstutställningar. Premiären av filmen Tjuvheder visades här. Det mer subkulturella och utomparlamentariska innehåll som annars brukar dominera har breddats med jul- och sommarmarknader samt barnverksamheten Småklåperna.

– Under den här tiden har vi försökt lära oss att driva ett kulturhus, säger Victor Marx. Vi har börjat komma in i rollen nu. Men vi hamnade mycket på defensiven de första åren. Vi har precis betalat av lån på 600 000 kronor och är nästan skuldfria. Det har tagit mycket energi från det löpande arbetet. Vi har inte kunnat fokusera på sådant vi vill göra utan det har varit mer aktiviteter från andra som hyr in sig.

Cyklopen har en kärna på ett 20-tal aktiva, därutöver finns en större perifer grupp på ett 50-tal som hjälper till på olika sätt.

– Vi hade en konferens nyligen, då var vi 17 personer. Innan dess hade jag nog trott att vi var 8-9 aktiva så jag blev glatt överraskad, säger Victor Marx och avslöjar därmed indirekt hur Cyklopens autonoma organisering ser ut.

Sanna-Lisa säger att de nu lärt sig skillnaden mellan att driva ett hus och att förvalta ett hus.

– Det är stor skillnad. Ta det här med ljud till exempel. Vi har jobbat hårt på att det ska vara bra volymer och inte störa. Men hur mycket det hörs beror också på temperaturer, hur många människor det är i lokalen och så vidare. Vi har behövt lära oss allt från hur myndigheter fungerar till den tekniska biten kring ljud.

Sanna-Lisa Gesang-Gottowt håller i Småklåperna som erbjuder allt från såpbubbleworkshop till ansiktsmålning för barn medan de vuxna kan fika.

– Det finns inte många ställen där man kan vara på nattklubb ena dan och gå och leka med barnen nästa dag, säger Sanna-Lisa.

Arrangemanget är också ett sätt att få in nya människor i huset.

– De kanske inte vill engagera sig i hela Cyklopen men vill vara med på detta. Och efteråt hoppar de gärna in och hjälper till med städning. Det är så vi ofta ser på vår verksamhet. Det ska inte vara en säljare-kund-relation mellan människor, vi vill ha så litet avstånd mellan arrangör och besökare som möjligt.

Hösten 2015 gjorde sig omvärlden påmind. Många syriska flyktingar kom till Stockholm och för Cyklopen var det självklart att erbjuda mat och husrum.

– Vi brukar säga att vi ligger mitt i verkligheten. Det är inte alltid roligt, det var otroligt slitsamt, skrattar Victor Marx. Laga mat till så många, tvätta enorma mängder tvätt för att det skulle finnas någon värdighet, möblera sovplatser... Vi visste aldrig hur dagarna skulle se ut. Ibland kom det bara tre. En annan dag kunde det komma en hel buss på 150 personer. Allt samtidigt som vi skulle ha vår vanliga drift. Men efter ett tag tog en infrastruktur form. Vi åkte med tvätt till Cirkus Cirkör, fick mat av Babas uppe i Högdalen. Det gick åt ett håll där det hade varit mer möjligt att fortsätta.

Nu vill Cyklopen arrangera fler egna arrangemang istället för att bara hyra ut. De vill stärka sin lokala förankring och få kontakt med nya föreningar, till exempel Musketörerna i Rågsved och Habibi – ung på gatan. Att bygga växthus och en sopstation finns det också planer på.

Men framtiden är oviss. Det tillfälliga bygglovet börjar lida mot sitt slut. Spänt inväntar cykloparna ett beslut om permanent bygglov som ska fattas i oktober i stadsbyggnadsnämnden. Därmed har föreningen också tvingats till eftergifter. Graffitiväggen är riven och ett staket har byggts runt huset.

– Vi tog ett konsensusbeslut som ingen ville ta, säger Victor Marx. Vi har retirerat stegvis, kan man säga. Exploateringskontoret tycker nog att vi är ett olydigt projekt som gör lite som vi vill.

I traditionellt olydig anda har nu någon upplåtit plats på det nya staketet för 71-åriga Sibylla Nohrborgs garngraffiti. Som för att sätta lite färg på det byråkratiska regelverket.

Styrkan med Cyklopen är att huset fungerar som en plattform för olika initiativ, konstaterar Victor Marx.

– Det är mångfalden som är storheten. Det skulle vara så lätt att göra Cyklopen till bara ett musikhus eller en verkstad för konstnärer. Storheten är krocken, att det inte är så nischat. Spänningen uppstår i mötet.

Sanna-Lisa Gesang-Gottowt framhåller också mötena som Cyklopens nerv.

Var ser du er år 2020?

– Oj, vad långt fram, skrattar Sanna-Lisa. Jag hoppas att vår ekonomi ser väldigt annorlunda ut. Att vi har blivit mer etablerade i närområdet. Att vi har den infrastruktur vi behöver för att göra det vi vill. Och att vi har blandade aktiviteter och mer blandade åldrar. Vi har haft svenskundervisning för rumäner samtidigt som feministiska studiecirklar har pågått i huset. Oväntade möten är bland det häftigaste med Cyklopen. Möten där människor som kanske inte annars dras till sådana här ställen tar hand om och respekterar varandra i stunden.