Längs Turkiets västra kust ligger otaliga sommahuskooperativ som är grundade av sekulära, urbana medelklassfamiljer under andra hälften av 1900-talet. Den äldre generationen av dessa fritidsbyars befolkning tillhörde en gång den sekulära eliten som Erdogans rörelse sedan 2000-talet successivt tagit makten ifrån medan många från den yngre generationen var med i Geziprotesterna för tre år sedan för att försvara landet mot islamiseringen, kommersialiseringen och avdemokratiseringen de upplevde under Erdoganregimen.

I det kooperativet jag besöker sitter familjer på stranden och solar och badar eller på restaurangterassen ovanför och dricker kall öl. Politiskt så väl som socialt är det här oppositionell mark där det största oppositionspartiet, det kemalistiskt-socialdemokratiska CHP, fortfarande vinner val.

Burcu, en småföretagare i trettioårsåldern från Istanbul, sitter på altanen bakom familjens hus. Hon är oroad över situationen i landet.

– Det finns ingenting att fira just nu. Tio människor sköts ihjäl i mitt kvarter under kuppnatten – men det är de långsiktiga följderna av kuppförsöket som ger mig mest sorg, säger hon.

Det har gått två veckor sedan den misslyckade militärkuppen mot president Erdogan i Turkiet och lite drygt två veckor sedan han själv inledde vad många anser vara en motkupp. Dagen efter kuppförsöket – som Erdogan själv kallade för ”en gudomlig nåd” – började regeringen att rensa statsapparaten från anhängare till den moderata islamistledaren Fethullah Gülen, som tidigare var allierad med Erdogan men som nu påstås ha organiserat kuppen. Tusentals poliser, militärer, domare och åklagare har gripits och ytterligare tiotusentals tjänstemän och anställda inom polisen, domstolsväsendet, utbildningssektorn och andra delar av byråkratin har avsatts. Fem dagar in i Erdogans motkupp infördes dessutom undantagstillstånd.

– Regeringen kommer att ingripa allt mer i våra liv, till exempel genom att ytterligare inskränka kvinnors rätt till abort, tror Burcu. Samtidigt är regeringsanhängarna berusade av den nyfunna legitimitet kuppmakarna har gett dem. Nu tar de sig rätten att konfrontera folk på gatorna som inte delar deras syn på politik eller klädsel. Jag är rädd att Turkiet i längden kommer att bli som Iran.

I samband med Gezirevolten inrättade några av barnen i sommarhuskooperativet ett gemensamt förråd för strandleksaker. ”Gezi är överallt – leksaker åt alla” stod det klottrat i krita på väggen bredvid. Nu är stämningen dämpad. Barnens revolutionära klotter tvättades bort för länge sedan. Vid ett bord på restaurangen diskuteras utvandring. Det deprimerade tillståndet har dock ingenting att göra med någon besvikelse över att kuppen misslyckades.

– Jag har upplevt alla de tidigare militärkupperna i Turkiet, de försämrade alltid situationen, säger en 65-årig pensionerad bankanställd och CHP-anhängare från Ankara som vill vara anonym.

Mannens bordskamrat på uteserveringen, också en äldre man, lämnar så snart jag förklarar att jag är journalist och vill ställa några frågor.

– Jag är glad över att denna kupp misslyckades. De hade ingen legitimitet. Men de religiöst präglade demonstrationerna som hölls som reaktion identifierar jag mig inte heller med, säger den 65-årige mannen.

CHP:s egna manifestation för demokrati förra helgen, som ovanligt nog fick tillstånd att hållas av regeringen, hade han däremot deltagit i om han hade varit i staden. Där fördömde CHP-ledaren Kiliçdaroglu kuppförsöket, och i en bekymmersamt försiktig ton även regeringens eskalerande auktoritarism. De dramatiska åtgärderna som Erdogan har implementerat i kölvattnet av kuppförsöket skrämmer också mannen på strandterrassen:

– Jag är gammal, men jag oroar mig för mina barn och barnbarn. Under den pågående jakten efter kuppmakarna kommer kritiska röster att kvävas.

Efter kuppförsöket har Erdogan-anhängare tagit över många gator och torg för att följa presidentens uppmaning att ”försvara demokratin”. Offentliga utrymmen har ockuperats i flera dygn, inte bara i sina traditionellt starka fästen, utan även på platser som Taksimtorget i Istanbul – det ikoniska centrumet för det sekulära och progressiva Turkiet där Gezi-protesterna startade i den angränsande parken. Det är första gången sedan turkiska myndigheter slog ner protesterna där för tre år sedan som polisen nu tillåter en politisk samling på torget.

– Vi som demonstrerade för en annan framtid i Gezi park är rädda för att gå ut och göra oss hörda just nu, säger Burcu.

Parken som demonstranterna lyckades försvara från Erdogans bulldozrar sommaren 2013 blev då en symbol för det solidariska, frihetliga och inkluderande Turkiet de krävde. Men när det gäller möjligheten för progressiva krafter att agera i dag är Burcu inte lika optimistisk.

– Erdogan förklarade förra veckan att parken skulle rivas nu i alla fall. Det var en signal, som att säga till Gezi-folket: Våga ni bara visa er nu!

Det är sådana uttalanden av Erdogan som djupt oroar Yigit, en journalist i trettioårsåldern som bor i en socialdemokratiskt präglad stadsdel av Istanbul. Som homosexuell och sympatisör av det kurdvänliga vänsterpartiet HDP ser han ingen plats för sig i det ”Nya Turkiet” som Erdogan länge har strävat efter, och vars skapande han efter kuppen lovade att bedriva med ökad fart.

– De senaste händelserna var en dubbel chock, säger han och blickar ut över de grekiska öarna som syns från bänken där vi sitter. Med tanke på landets historia så var första chocken att en fullskalig militärkupp än i dag kunde anses av vissa krafter som ett berättigat medel till förändring. Andra chocken var regeringens reaktion och vad den signalerar för framtiden. All legitimitet som Erdogan tappat under de senaste åren i samband med korruptionsskandaler, usel utrikespolitik och så vidare, fick han tillbaka under en enda natt. Nu är det fritt fram för honom att styra med järnhand.

Yigit beklagar att all kritik nu kan framställas som kuppmakeri. Denna tendens blev tydlig i veckan, när regeringen beordrat myndigheterna att gripa ett stort antal journalister och stänga ner över 100 medier i landet.

– Som tur är jobbar jag inte främst med politisk journalistik. Men även den oberoende kulturjournalistik jag arbetar med hotas av det undantagstillstånd som råder nu, då vilken publikation som helst numera kan stängas ner utan särskild anledning.

Yigit beskriver känslan han och hans omgivning levt med sedan flera år tillbaka som en panikattack, men i slowmotion:

– Medan Erdogan visserligen har konsoliderat sin makt steg för steg de senaste åren så var det ju inte som att han hade utropat ett islamskt kalifat i Turkiet. Men nu känns det som om vi har vaknat och tiotusentals människor har satts i fängelse över en natt. Då är ångesten plötsligt inte längre i slowmotion.

Trots att det i nuläget är främst rivaliserande islamistiska element som utsätts för de hårdaste repressalierna, så tror Yigit att en ytterligare islamisering av samhället är sannolik.

– Frågan är bara på vilket sätt, och hur snabbt.

Vad det kan innebära för hbtq-gemenskapen i landet vill han inte uttala sig om.

– Erdogan är duktig på att använda sig av äkta eller påhittade fiender i sina maktspel. Efter att HDP:s framgång kostade honom den absoluta majoriteten han hade siktat på i valet förra året blev kurderna måltavlan. Det är tänkbart att vi hbtq-personer skulle kunna bli den nästa.

Yigit vill vara anonym och heter egentligen någonting annat.