Små steg framåt för hbtq-rättigheter i Italien | Fria.Nu
Sarah Olsson

Fördjupning


Sarah Olsson
  • Tiotusentals italienare demonstrerar till stöd för lagförslaget om att likställa borgerliga samkönade vigslar med kyrkliga äktenskap vid Duomokatedralen i Milano i slutet av februari.
  • Andrea Rubera (t.h.) med sin man Dario och deras tre barn.
  • ”Landet är redo, men tyvärr har 20 år med Berlusconi passiviserat folket och få engagerar sig.” Emilia La Nave från ParteCivile.
  • Premiärminister Matteo Renzi har varit pådrivande för den nya vigsellagen.
  • Den nya Påven, Franciskus, har hyllats för sin, med kyrkans mått mätt, progressiva inställning till homosexualitet.
  • Roms omstridda borgmästare Ignazio Marino drev igenom rätten för samkönade par att gifta sig i ”Vatikanens stad” innan den nationella lagstiftningen fanns på plats.
  • Hbtq-aktivister demonstrerar utanför parlamentet inför omröstningen av den nya lagen.
Fria Tidningen

Små steg framåt för hbtq-rättigheter i Italien

Katolska länder som Malta och Irland har infört rätt till giftermål och adoption, men i Italien dröjer det. Fria Tidningen har träffat Andrea Rubera som är gift och har tre barn men som inte erkänns enligt italiensk lag.

Andrea Rubera slår sig ner med en tallrik dignande av veganska läckerheter.

– Jag äter inte kött, ägg, mjölk eller ost, men fisk. Det är mer en känsla än ett politiskt beslut, jag klarar helt enkelt inte av att äta vissa djur, säger han med munnen full av grönsallad.

Med tre små barn har det blivit tydligare, tycker han. Barnen äter kött, men har börjat koppla de levande djurens existens till köttet på tallriken.

– Att bli förälder har lärt mig helt andra saker än jag väntade mig, säger Andrea.

Andrea och hans man Dario är gifta och har tre barn tillsammans. Så ser det åtminstone ut i papperen i Kanada. I Italien, där de bor och kommer ifrån, är de två singelmän som lever tillsammans med sina respektive barn – Andrea med sin fyraåriga dotter och Dario med sina tvååriga tvillingar. För i Italien finns inget erkännande varken av deras äktenskap eller att den icke-biologiske fadern skulle ha någon koppling till barnen.

– Om jag skulle bli galen en dag och bara lämna familjen och sticka med vår fyraåriga dotter skulle Dario aldrig ha någon rätt att träffa henne igen och vår fyraåring inte rätt att träffa sina syskon. På samma sätt om Dario skulle lämna oss, skulle vår äldsta inte ha rätt att träffa sina syskon och min mamma inte sina barnbarn, säger Andrea.

För att få hämta sina döttrar på dagis var Andreas man tvungen att skriva under ett intyg. Personalen på dagis skämdes då de behövde be föräldrarna om papperen, men är tvungna enligt lag.

– Vi har aldrig stött på några problem med att vara två pappor i vårt möte med folk. Vi säger alltid som det är och det är aldrig någon som har uttryckt något negativt. Varken i vården, skolan eller kontakt med andra myndigheter, säger Andrea.

Italien är ett katolskt land och kyrkan har varierande inflytande på politiken trots att kyrkan är skild från staten. Påvens och katolska kyrkans oberoende stat, Vatikanstaten, en enklav i den italienska huvudstaden, ska i teorin inte lägga sig i italiensk politik men påverkar både direkt och indirekt. Till exempel uppmanade Vatikanen år 2006 väljarna att bojkotta en folkomröstning om provrörsbefruktning och sägs också utöva påtryckningsarbete mot italienska politiker.

Trots kyrkans outtröttliga kamp för att stoppa hbtq-personers rättigheter har verkligheten hunnit ikapp i Italien. Tusentals par lever i samkönade relationer och äktenskap som registrerats utomlands och många italienska barn lever i en regnbågsfamilj. Dessa par, barn och familjer står helt utan skydd och rättigheter från staten. De har inte rätt till sjukhusbesök vid olyckor, arvsrätt eller rätt till umgänge och vårdnad av sina icke-biologiska barn.

Som det sista landet i Västeuropa utan något erkännande av samkönade par, lades den 28 januari i år till slut ett förslag fram om att borgerligt vigda par, olik- som samkönade, ska åtnjuta samma rättigheter som kyrkligt vigda, samt att samkönade par ska ha rätt att adoptera. Premiärminister Matteo Renzi gick i bräschen. Renzi, från mittenfårspartiet Demokratiska partiet, Partito Democratico (PD) leder sedan 2014 landet med en samlingsregering tillsammans med det lilla konservativa partiet Nya center-högern (NCD), ett utbrytarparti från Silvio Berlusconis parti. NCD avslog genast Renzis förslag om en partnerskapslag och partiet fick därmed söka sig utanför regeringen för stöd, vilket de fann hos små vänsterpartier och den populistiska Femstjärnerörelsen.

Kyrkan lanserade en mediekampanj för att övertyga folk om det förskräckligt ogudaktiga i ett sådant förslag och en möjlig samhällelig undergång. Tiotusentals, kanske så många som en miljon, deltog i en protest kallad ”Familjedagen” i Rom till ”försvar av barns rättigheter”.

Premiärminister Renzi var dock fast besluten om att få igenom lagen. Han röt till och med för första gången ifrån till katolska kyrkan, då ledaren för den italienska biskopskonferensen krävde att överhuset i senaten skulle tillåta anonym röstning för att ”alla parlamentariker verkligen skulle rösta enligt sitt samvete”.

– Parlamentet bestämmer om anonym röstning ska tillåtas eller inte, inte biskopskonferensens ledare, sa Renzi till den italienska statliga radiokanalen RAI.

Men sedan hände något märkligt. Femstjärnerörelsen svängde plötsligt och tänkte inte rösta för förslaget, enligt Andrea berodde det på att partiet analyserat opinionen som till stora delar var emot förslaget på grund av adoptionsrätten. Adoptionsrätten för samkönade par hade i media kopplats ihop med surrogatmödraskap, vilket är olagligt i Italien, och skräckscenarier på hur barn stals från sina mödrar och såldes målades upp.

Andrea och Dario fick sina barn genom surrogatmödraskap i Kanada.

– I Kanada är surrogatmödraskap altruistiskt och våra barn bars av en lesbisk kvinna som själv är gift och har barn. Hon gjorde det endast för att hjälpa oss, men det här handlade inte om surrogatmödraskap utan om att en partner av samma kön ska ha rätt att adoptera sin partners biologiska barn, säger Andrea.

Premiärminister Renzi stod nu utan stöd för sitt förslag och tvingades tänka om. För att få NCD:s stöd krävdes att adoptionsrätten skrotades. Förslaget gick igenom i senaten med rösterna 173–71. Renzi twittrade om en ”seger för kärleken”, men många inom hbtq-rörelsen var besvikna. Ännu en gång hade kyrkan satt käppar i hjulet och de hade snubblat på mållinjen.

Den korrupta, kyrkoinfluerade politiken är ett stort problem i Italien, menar Emilia La Nave, chef för medborgarrättsgruppen ParteCivile. Hon och några andra bildade förra året ParteCivile för att försvara Roms borgmästare Ignazio Marino vars avgång krävts av hans eget parti, regeringspartiet PD. Emilia berättar om ett nytt slags borgmästare, som ”anställde folk utifrån deras CV istället för pengar eller kontakter”, som slogs för medborgarnas rättigheter och rev upp korrupta projekt stiftade av tidigare socialdemokratiska politiker. Han drev också igenom att samkönade par skulle ha rätt att gifta sig i staden.

– Trots att det strider mot landets vigsellag har flera städer genomfört reformer som gjort det möjligt för samkönade par att gifta sig lokalt. Att borgmästaren tillät detta i Rom var en skandal eftersom Rom är ”Vatikanens stad”, förklarar Emilia.

Ignazio Marino blev en symbol för medborgerliga och lika rättigheter och hbtq-personers rättigheter blev en av ParteCiviles hjärtefrågor. Emilia visar upp organisationens logga som pryds av regnbågsflaggans färger.

– Vi anordnade en manifestation till stöd för lagen strax innan omröstningen i senaten och vi kommer att kämpa för en ny adoptionslag. Landet är redo, men tyvärr har 20 år med Berlusconi passiviserat folket och få engagerar sig. Det är därför pressen från befolkningen är så svag, trots att de flesta är för en lagändring, säger Emilia.

Katolskt präglade länder har ofta varit sena med att införa lika rättigheter för hbtq-personer, då katolska kyrkan länge arbetat mot detta. Att katolska Irland i maj förra året införde rätten till samkönade äktenskap, tror Andrea beror på att det där finns en stark och enad hbtq-rörelse. I Italien är hbtq-rörelsen mer splittrad och dessutom har irländska politiker inte samma koppling till den katolska kyrkan som de italienska där hälften står under direkt inflytande av kyrkan, hävdar han.

Trots att kyrkan så länge kämpat mot hans rättigheter är Andrea själv religiös och medlem i katolska kyrkan. Han går regelbundet på gudstjänst och alla tre barnen är döpta. Det har inte alltid varit lätt, erkänner han, men hans tro är fristående från kyrkans organisation.

– Den katolska kyrkan har en hierarkisk uppbyggnad, som går från Påven och ner. Det är inget demokratiskt system och är omöjligt att förändra nedifrån och upp. Inga av de förändringar som skett inom katolska kyrkan har kommit på initiativ utifrån eller underifrån, utan måste komma uppifrån. Därför går det otroligt långsamt.

Den nya Påven, Franciskus, har hyllats för sin, med kyrkans mått mätt, progressiva inställning till homosexualitet. Men inte ens Påven skulle kunna åstadkomma en förändring, menar Andrea.

– På den senaste globala katolska biskopskonferensen uppstod två läger där biskoparna från öst vägrade att ens diskutera rättigheter för hbtq-personer. Skulle man börja diskutera detta hotades hela katolska kyrkan av splittring. Så det räcker inte med att Påven tycker något, han måste också skapa en miljö för att göra det möjligt.

Samtidigt som Påven i oktober förra året för första gången officiellt träffade ett samkönat par, fick en katolsk präst sparken då han kom ut som homosexuell. Den polske prästen, Krzysztof Charamsa, hade arbetat i 12 år för Vatikanen då han valde att komma ut i italiensk och polsk media.

– Jag kom ut offentligt som en protest mot homofobin i katolska kyrkan, säger Krzysztof, som i dag bor i Barcelona i Spanien tillsammans med sin partner.

Efter 12 år i Vatikanen har Krysztof fått en god insyn i hur de högsta ledarna ställer sig till homosexualitet.

– Det finns en okunskap kring homosexualitet och också ett förnekande av naturvetenskap och de nya studier som finns. Det finns också en rädsla för att förlora makten. Att tillåta en positiv syn på homosexualitet skulle utmana den patriarkala makthierarki där manliga präster styr över resten. Det är av samma orsak som kvinnor inte tillåts vara präster.

I maj väntas förslaget om att likställa borgerliga och kyrkliga vigslar röstas igenom även i underhuset. När rätten till adoption och lika rättigheter till äktenskap kan komma att bli verklighet vågar varken Andrea Rubera eller Emilia La Nave sia om. Det ligger nog långt i framtiden. Men att det kommer, det är de båda säkra på.

– Att vara förälder är inte en rättighet. Det är en skyldighet, säger Andrea.

– Att man ska ta hand om barnen, försörja dem ekonomiskt och ta ansvar, även om man skiljer sig från den andra föräldern. Jag vill att staten tvingar mig till de skyldigheterna.

Annons

Rekommenderade artiklar

Ingen upprättelse för Grenfells offer

Branden i hyreshuset Grenfell Tower i London tog 71 personers liv och lämnade hundratals bostadslösa. Fyra av fem familjer står fortfarande utan hem.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu