Pasok hade i ett försök att locka de yngre väljarna bytt ut den gamle partiledaren, premiärministern Costas Simitis, mot den yngre och mer karismatiske utrikesministern Giorgos Papandreou. Men med sina 52 år var han ändå fem år äldre än Karamanlis, som också samlat en rad yngre politiker runt sig.

Maktskiftet innebar alltså både ett brott med den grekiska traditionen att utse premiärministrar som sedan länge passerat pensionsåldern, och ett brott mot traditionen sedan 1981 (bortsett från perioden 1989-92) att rösta på Pasok. Men många andra traditioner fanns med i bilden; segraren Karamanlis farbror Konstantin Karamanlis var tidigare konservativ premiärminister. Och både Papandreous farfar Giorgos och fader Andreas Papandreou var på sin tid socialistiska premiärministrar.

Med det komplicerade valsystemet i Grekland gav valsegern ND röstövervikt i parlamentet. Något så osannolikt som en koalition mellan Pasok och det renläriga grekiska kommunistpartiet, som fick cirka sex procent av rösterna, skulle inte hjälpa. Den mer pragmatiska Vänsteralliansen verkade inte riktigt klara sig över parlamentets småpartispärr på tre procent.

Karamanlis kan nu förverkliga sina vallöften om att privatisera en rad av de stora statliga företagen. Men få greker tror på vallöftet om att minska korruptionen, en smitta som under alla år genomsyrat den grekiska statsapparaten. Den anses vara huvudanledningen till att bara ungefär hälften av anläggningarna inför Olympiska spelen är färdiga.

Så mycket snabbare lär det inte heller komma att gå för Karamanlis regering att få allt klart till OS-invigningen i augusti, eftersom många av de socialiststyrda fackföreningarna hotat med störningar om de konservativa skulle komma till makten.

Andra akuta problem för den nya regeringen i Athen är de FN-ledda förhandlingarna om Cyperns framtid, som måste klaras av innan landet ska träda in i EU 1 maj, samt att få någon rätsida på den kaotiska trafiksituationen i huvudstaden, där i synnerhet gångtrafikanterna är hårt ansatta.