Inför höstens amerikanska presidentval har en betydande del av den amerikanska vänstern – inklusive partierna Democratic Socialists of America och Socialist Alternative, samt den framträdande socialistiska tidskriften Jacobin – gett sitt stöd till Bernie Sanders kampanj. Även om det kanske var väntat så är ställningstagandet symptomatiskt för en amerikansk vänster som både saknar en praktiskt strategi för radikal förändring och är etiskt bankrutt när det gäller solidaritetsprinciper.

Principerna som står på spel är inte bara en angelägenhet för periferin. Om något är de ett lackmustest för varje individs engagemang för socialism och mänsklig värdighet. Det faktum att Sanders inte klarar testet väcker en viktig fråga: Varför ställer sig en stor del av vänstern bakom en kandidat som varken är anti-imperialistisk eller emot gränser, eller ens socialistisk?

Skäl till att förbli skeptisk

Om man ser till hans politiska förslag är Bernie Sanders på sin höjd en timid socialdemokrat. Han är inte antikapitalistisk; han tror på privat ägande av produktionsmedlen och vinstdriven produktion. I ett socialistiskt system ägs och kontrolleras produktionsmedlen av arbetarklassen. Sanders avfärdar mer eller mindre denna vision och förespråkar istället en amerikansk variant av den skandinaviska socialdemokratin: offenlig sjukvård, gratis högre utbildning, en dräglig minimilön och en keynesiansk ekonomisk politik för att skapa jobb.

Dessa frågor är de grundläggande positiva förslagen som Sanders driver och är skälet till att han stöds av många amerikanska socialister. Det finns dock flera anledningar till att förbli extremt skeptisk till Sanders kandidatur.

För det första är Sanders en imperialist vars utrikespolitik har mer likheter med Barack Obamas än med den anti-interventionistiska vänstern. Sanders vill ha en ny ”organisation som Nato för att möta 2000-talets säkerhetsrisker”. I kongressen har Sanders varit en uttalad anhängare till det förskräckligt slösaktiga F-35 stridsflygsprogrammet och har godkänt ökade resurser för militären trots att han säger sig vara för minskningar av försvarsbudgeten. Sanders stöder dessutom sedan länge Israel till den grad att han ställde sig bakom Israels angrepp mot Gaza år 2014 som ledde till att minst 1 600 palestinier dödades. Han har även godkänt och säger sig vilja fortsätta med Obamas drönarattacker, ett program som har dödat minst 3 300 personer enbart i Pakistan sedan år 2004.

När det gäller frågan om USA:s gränser påvisar Sanders en total brist på internationalistiska principer. Han förkastar idén om öppna gränser, en idé som han menar skulle innebära att ”USA upphör att existera” eftersom det skulle leda till en massinvandring som skulle förgöra jobbmarknaden och ta ”amerikanska” jobb. Samma sorts retorik som används av högernationalister för att rättfärdiga våld mot och diskriminering av migranter. Att Sanders köper den sortens nationalistiska fantasier är särskilt skrämmande. Han bidrar därmed till att legimitera en verklighetsbeskrivning som förflyttar arbetarklassens ilska från kapitalismen, som är grundorsaken till fattigdom och arbetslöshet, till att skylla problemen på arbetare från andra länder. I praktiken skulle alltså Sanders gladeligen fortsätta med Obamas katastrofala invandringspolitik, som har slagit alla tidigare rekord genom att utvisa fler än två miljoner människor.

Ett bredare politiskt skifte

Mer än något är Sanders framgång ett symptom på ett pågående politiskt skifte i USA. Stödet för ”tredje vägen”-nyliberalism, som Clinton erbjuder, faller sönder. Occupy- och Black lives matter-rörelserna har börjat att återintroducera radikala tankar i det amerikanska politiska medvetandet. Särskilt unga amerikaner har börjat förstå att kapitalismen är ett djupt bristfälligt system och att vi måste söka efter alternativ. Det är dags att formulera en sammanhängande vision för radikal förändring och organisera människor i arbetarklassamhällen så att vi har en chans att aktualisera den visionen. Att organisera för Sanders är däremot inte ett realistisk sätt att bygga en radikal rörelse i USA.

Skälen till att stödja Sanders förblir föga övertygande. I en nyligen publicerad Jacobin-artikel argumenterar vänsterakademikern Nivedita Majumdar för att Sanderskampanjen kan användas som ett verktyg för att organisera kring idén om socialism. Hon kallar Sanderskritiker inom vänstern för ”trångsynta” och ”opolitiska” och verkar bry sig mer om det sociala arbetet inom små aktivistgrupper än att vänstern ska bli politiskt relevant. Men, som Lance Selfa [författare, The Democrats: A Critical History, 2012, reds. anm.] påpekar har strategin att organisera sig inom det demokratiska partiet med hopp om att bygga en större rörelse aldrig lyckats, trots upprepade försök av reformistiska vänsteraktivister.

Majumdars hållning bygger på en analys av den amerikanska vänstern som förutsätter en nästan förlamande svaghet. Hon menar att revolutionär förändring helt enkelt ”inte ligger på bordet” och därför ställer hon sig bakom Sanders trots hans fel och brister. Problemet med den här analysen är att den accepterar förlust innan kampen ens har börjat. Om den amerikanska vänstern är så svag att den måste nöja sig med att stödja en vänsterliberal kandidat, hur ska vi någonsin kunna bygga en rörelse för de radikala förändringar som vi faktiskt behöver? Vi kan inte bygga ett stöd för en socialistisk framtid genom att vilseleda allmänheten om vad socialism egentligen innebär. Vi kan aldrig hoppas på att vinna om vi accepterar premissen att revolutionär förändring är omöjlig.

Den amerikanska vänstern verkar vara medveten om många av Sanders begränsningar. Men varför väljer så många socialister trots allt att stödja hans kampanj? Om ägandet av produktionsmedlen, Nato, den israeliska ockupationen, drönarattacker och gränskontroller alla är förhandlingsbara, vad är då icke-förhandlingsbart?

Det är svårt att tro att dessa brister ska ignoreras bara för att Sanders har socialdemokratiska övertygelser. Genom att ge sitt stöd åt Sanders antyder den reformistiska vänstern att det är acceptabelt att driva en politik som orsakar allvarlig skada för rasifierade personer – från papperslösa migranter i USA till oskyldiga civila i Mellanöstern.

En fråga om vänsterstrategi

Samtidigt som den innefattar ett etiskt dilemma väcker Sanderskampanjen även frågan om strategi för den amerikanska vänstern. Reformistiskt deltagande i det politiska finrummet är attraktivt eftersom vägen till makten verkar gå att nå genom en lyckad valkampanj. Argumentet lyder: om Sanders kan lyckas, varför då inte ett riktigt socialistparti i den nära framtiden?

Problemet med den här logiken är att USA är konstitutionellt odemokratiskt, det politiska systemet är uppbyggt för att motverka radikal förändring. Genom senaten kan representanter för blott elva procent av landets invånare lägga in ett veto mot nationell lagstiftning. Alla betydande reformer skulle genast prövas i Högsta domstolen, en domstol som består livstidstillsatta domare vars politik i bästa fall är liberal och i värsta fall reaktionär.

Deltagande i det amerikanska valsystemet är därför inte en realistisk strategi för att åstadkomma radikal social förändring. Det är lätt att tro att vi gradvis skulle kunna röra oss mot socialism genom att vinna en rad val. Det är mycket svårare att inse att denna väg aldrig kommer att leda till den förändring vi vill ha eftersom den insikten kräver att vi annammar strategier bortom valurnan.

Snarare än att kanalisera den allmänna ilskan i institutionaliserad politik, behöver vi formulera en vision för en radikal rekonstruktion av de politiska och ekonomiska samhällsstrukturerna. Vi måste hänge oss åt det svåra arbetet att organisera oss i arbetarklassammanhang, att bygga makt på gatorna och arbetsplatserna istället för i kongresskorridorerna. Mer än något annat måste vi inse att den radikala vänstern är som starkast som gräsrotsrörelse och som svagast när den försöker förhandla med den institutionella makten.

Vi kan inte duka under för en opportunistisk strömning som är mer än villig att offra grundläggande principer för fantasier om valframgångar. Det är smärtsamt att se den tendensen i dagens vänster trots den myriad av lärdomar som vi kan dra av grekiska Syrizas nederlag på senare tid. En vänster som sätter mindre ekonomiska framsteg före mänskligheten är inte namnet värdigt; det är en vänster som har tagit kål på sig själv innan kampen ens har börjat.

Vad vi behöver nu är en rörelse som är både rigoröst internationalistisk och kapabel att segra. Vårt enda hopp för en sådan rörelse ligger i den kollektiva självorganiseringen av arbetande människor. Det kommer med all säkerhet inte att komma från Bernie Sanders.