Akademiska fascismforskare kan tvista om mycket, men en sak är de i princip överens om: Att de politiska ideologierna liberalism och fascism är oförenliga och därför ojämförbara. Den inflytelserike brittiske forskaren Roger Griffin – vars tankar populariserats av journalisten Henrik Arnstad i den osannolikt uppmärksammade Älskade fascism (2013) – skriver att fascismens kärna består i ”en genuint revolutionär, antiliberal, antikonservativ och klassöverskridande ultranationalism vars kärnmyt är nationens pånyttfödelse”. Och i de nyliberala skribenternas tankevärld är allt mycket enkelt. Fascismen är nationalistisk, liberalismen internationalistisk. Fascismen är auktoritär, liberalismen pluralistisk. Fascismen är korporativistisk, liberalismen konkurrensinriktad och fascismen är kollektivistisk, liberalismen individualistisk.

Så ser alltså dagens debatt om fascism ut i grova drag. Dogmen om den frihetliga liberalismen och den antiliberala fascismen styr alltjämt tänkesätten – ett förhållande som till stor del kan förklaras av den liberala ideologins hegemoni.

Men inte nog med det – liberaler och liberalt orienterade forskare försöker sammanlänka socialismen med fascismen. Den fascistiska läran är ju ”revolutionär” och ”kollektivistisk” och har, i alla fall enligt somliga, sitt ursprung bland vänsterideologer. Det till synes mest övertygande beviset på att nazisterna faktiskt var ”socialister” kommer från deras eget partinamn: Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, NSDAP. Men betänk då att det i Weimarrepubliken växte fram många politiska strömningar på vänsterkanten som gjorde anspråk på att vara socialistiska – från Sovjetkommunister till antisovjetiska kommunister till mer moderata reformistiska socialdemokrater. Nazisterna och fascisterna hämtade inte sina idéer till vad de kallade socialism ur Weimarrepublikens sammelsurium av revolutionärer och reformister. I Tyskland existerade redan en tradition av ”konservativ socialism” som ingenting hade att göra med radikala vänsterns socialism. (Se t.ex. Oswald Spenglers Preusseri och socialism (1920).) Adolf Hitler själv försäkrade ledande Tysklands industrimän om att den ”sanna socialismen” inte stod i motsättning till privat egendom.

Var fascisterna kollektivistiska statskramare, som nyliberaler vill få oss att tro? Var de våldsamt antiliberala? Låt oss ser hur ”revolutionära”, ”antiliberala” och ”antikonservativa” fascisterna verkligen var. Lyssna på Mussolini: ”Vi skiljer oss oåterkalleligen från alla socialistiska sekter därigenom att vi nu som förr tar avstånd från varje så kallad internationalism och varje form av statsingripande i näringslivets förhållanden.”

Den liberala synen på fascismen som ett slags kollektivistisk ”ondska” eller ”masshysteri” döljer den beundran som fascister hyste för kolonialismen och imperialismen – i synnerhet det brittiska imperiets koloniala styre i Indien – och deras hat mot demokratin. Den döljer vidare den elitistiska individualismen och hatet mot massorna: ledarkulten och Führer-principen. Skiktningen inom ”rasen” motsvaras enligt Hitler av en skiktning inom samhället (inklusive företagen): de av naturen bäst lämpade styr. Liberala revisionister försöker få oss att blunda för allt detta när de likställer fascism med socialism.

Men genomförde inte nazisterna i själva verket ett slags välfärdsprogram? Hitler jämförde sig vid ett tillfälle med den amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt, men Hitlers ekonomiska idéer gick inte i linje med Roosevelts. Det är inte en tillfällighet att det tyska nazistiska 25-punktsprogrammet (1920), som innehöll krav på vinstdelning och nationalisering, mest var tom retorik. Kännetecknande för de fascistiska rörelserna vid makten var inte nationaliseringar utan privatiseringar. Redan kort efter marschen mot Rom 1922 förklarade Mussolini att ”vi måste ta ifrån staten de funktioner den saknar kompetens för” och att ”vi måste göra ett slut på de statliga järnvägarna, den statliga posten och det statliga försäkringsväsendet”. 1922-25 avskaffade Mussolinis svartskjortor flera statliga monopol samt privatiserade telefonnätet. Tio år senare sjösattes ett lika omfattande privatiseringsprogram i Nazityskland. Offentligt ägande i statliga företag avyttrades (företagen hörde till sektorer som stål, varv, gruvdrift och banker). De tyska nazisterna utropade att ”det skall bli slut på alla de senaste årens försök till nationalisering. Statliga företag kommer att åter förvandlas till privata”.

Under 1920-talet var Mussolinibeundran utbrett i hela Europa, särkskilt i högre samhällskretsar. Den liberale filosofen Giovanni Gentile gick med i det italienska fascistpartiet. Han förklarade för Mussolini:

”Som liberal av djupaste övertygelse har jag under de månader jag haft äran att medarbeta i Edert styrelseverk och på nära håll iakttagit utvecklingen av de principer som bestämmer Eder politik måst erkänna att liberalismen, sådan jag förstår den, liberalismen som frihet under lagen och därför i en stark stat, i staten som etisk verklighet, i dagens Italien inte företrädes av liberalerna, utan tvärtom av Eder själv.”

I Sverige uttryckte sig vid samma tidpunkt liberalen och tidningsmannen Torgny Segerstedt i positiva ordalag om Mussolini, en ”örn bland småfåglar”, som sopat undan demokratins och parlamentarismens kaos och räddat Italien från den bolsjevikiska faran. Om parlamentarismen slutar i ”försumpning” behövs en ”diktatur”. Intelligensaristokraten Segerstedt kunde uppvisa ett förakt för politiker och partiväsende. Han utvecklades emellertid snart till en rakryggad antifascist (”Herr Hitler är en förolämpning”), vilket dock inte får hindra oss från att se den mindre uppbyggliga förhistorien.

Kan det vara så att den liberala traditionen härbärgerar en förkärlek för diktaturer? Liberala nationalekonomer, särskilt ur den så kallade österrikiska skolan, har argumenterat för att ett diktatoriskt styre kan rättfärdigas i specifika historiska situationer. Ludwig von Mises i Liberalismus (1927):

"Det kan dock inte förnekas att fascismen och alla liknande diktatursträvanden är fyllda av de bästa avsikter. Det kan inte heller förnekas att deras ingripanden räddat den europeiska kulturen för ögonblicket. Den förtjänst som fascismen därigenom förvärvat sig kommer evigt fortleva i historien. Men denna politik som för ögonblicket givit oss räddning är inte av det slag, att ett fasthållande därvid lovar fortsatt framgång. Fascismen har varit en nödhjälp. Att vilja se mer däri, vore ett ödesdigert misstag."

Filosofen och sociologen Herbert Marcuse skriver i essän Kampen mot liberalismen i den totalitära statsuppfattningen (1934) att vi här har att göra med ”ett klassiskt vittnesbörd om den inre släktskapen mellan den liberala samhällsteorin och den skenbart så antiliberala totalitära statsteorin”. Marcuse menar att föreställningen om fascismens benhårda antiliberalism måste kvalificeras. Visst avskydde fascisterna den liberala rättighetsretoriken men de avsåg heller inte att rubba på samhällets ekonomiska grundvalar.

En annan berömd österrikare, Friedrich von Hayek, menade att Augusto Pinochets regim i Chile, en enligt honom själv ”liberal diktatur”, var att föredra framför den i militärkuppen störtade Salvador Allendes ”illiberala” demokrati. Fascistiska regimer må vara frånstötande i klassiska liberalers ögon, men regimerna har vissa försonande drag. En diktatur kan vara nödvändig under en övergångsperiod. En diktator kan styra på ett liberalt sätt, liksom en demokrati kan styra med en fullständig brist på liberalism.

Det inre släktskapet mellan fascism och liberalism framträder vidare med isande kyla i Ayn Rands tidiga dagboksanteckningar. 1928 citerar den ryska författarinnan och filosofen med gillande ett uttalande från den då mycket omtalade massmördaren William Edward Hickman (vars rättegång Rand följde): ”Jag är som staten. Det som är bra för mig är rätt.” Rand kommenterar entusiastiskt: ”Det bästa och kraftfullaste uttrycket för en verklig människas psykologi jag hört.” Rands furiösa antibolsjevism och hat mot jämlikheten fick henne att kantra över i övermänniskoideal.

Poängen här är inte att liberalism är fascism – vi talar om ett politiskt-ideologiskt släktskap, inte identitet – eller att Mises, Hayek och Rand var fascistiska tänkare. Givetvis är inte alla liberaler fascister. Det fanns många principfasta liberala motståndare till fascismen. Vi ser dock att liberaler i ”nödsituationer” är beredda att ge sitt stöd till auktoritära rörelser och regimer, vilket i slutändan möjliggör fascismens frammarsch. Från Mussolinis Italien till Nazityskland, Indonesien, Portugal, Spanien, Guatemala, Chile, Argentina, Japan, Grekland, Rumänien och Österrike har vi sett detta mönster. När fascisterna väl griper makten genomför de naturligtvis alla möjliga politiska aktioner som klassiska liberaler fördömer.

Men saken är den att industrialister och liberalt och konservativt orienterade kretsar öppnar dörren för de brunsvarta i första hand.

Om vi framgångsrikt ska kunna bekämpa fascistiska idéer och rörelser måste vi förstå den roll den ekonomiska eliten och liberala intellektuella spelat för att röja vägen för stormtrupperna. Liberalerna spelade kort sagt en långt mer aktiv roll än vad man idag tror. Vi gör bäst i att förkasta förställningar om att fascismen utgör ett förräderi mot den liberala ekonomiska läran samt förstå att en politisk riktning (liberalismen) i själva verket kan stödja en annan politisk riktning (fascismen) utan att helhjärtat ideologiskt identifiera sig med denna.

Den israeliske historikern Ishay Landa använder en intressant metafor för att beskriva relationen mellan fascister och liberaler. I den klassiska sagan, som den berättas av J. W. Goethe och återberättas av Walt Disney i filmen Fantasia, förtrollar trollkarlens lärling en kvast för att den ska städa åt honom, men tappar kontrollen då han inte vet hur förtrollningen ska hävas.

När trollkarlen själv dyker upp bryter han förtrollningen och återställer lugnet. Enligt Landa motsvarar detta förhållandet mellan liberaler och fascister. Den liberala samhällsordningen sätter massdemokratin och de arbetande klasserna i rörelse. Men den nya ordningen motsvar

ar inte liberalernas harmoniska samhällsideal. De tar därför hjälp av fascistiska grupper för att disciplinera massorna – tvinga dem att bli de lydiga verktyg som klassiska liberaler vill att de skulle vara.