Det är en utmattad 35-åring som står i foajen på hotellet iklädd mjukisbyxor, tjock vinterjacka och blå flipflops. Hon kom från Arlanda för bara några timmar sedan, och suckar djupt när hennes ledsagare meddelar att hon har en till intervju under kvällen. De senaste åren har Kasha Nabagesera varit nästan konstant på resande fot mellan politiska möten och intervjuer världen över. Just Sverige har dock en speciell plats i hennes hjärta.

– Jag älskar Sverige och brukar kalla det för mitt andra hem. Jag har fått så många nära vänner här, och jag har blivit gudmor åt många barn under åren, säger hon och skrattar.

Kasha kom till Sverige första gången 2007 för att tala inför riksdagen om situationen för hbtq-personer i Uganda. Det blev också startskottet för ett långt samarbete med svenska aktivister.

– Sverige har ju en rik historia vad gäller hbtq-aktivism. Vi har ett starkt band till RFSL och har fått ut väldigt mycket av samarbetet, bland annat skickar vi hit folk från Uganda varje år på olika utbildningar.

Men även om Kasha Nabagesera älskar mycket i Sverige har hon även upplevt mörka sidor, som homofobi och rasism. Under Europride i Stockholm år 2008 attackerades det flak hon och många afrikanska hbtq-personer befann sig på av nazister, och år 2012 blev hennes delegation påhoppad av flera landsmän på centralen i Stockholm.

– De skrek homofobiska glåpord till oss, det blev så illa att polisen var tvungen att ingripa.

Att våga stå för vad hon tror på har aldrig varit något främmande för Kasha.

– Jag var ett väldigt envist barn, olydig kanske man skulle kunna säga. Jag var den totala motsatsen till min bror som var lugn och tystlåten. Men min familj var väldigt öppen och tillåtande.

När Kasha var sju år gammal anklagade en lärare henne för att vara lesbisk.

– Hon tyckte att jag spenderade för lång tid på toaletten, att jag kollade in de andra tjejerna. Hon sa att jag inte skulle få bo kvar i Uganda. När jag hörde vad hon sa blev jag rädd, jag ville ju inte skiljas från min familj och mina vänner, men det gjorde mig också fundersam, jag visste ju inte vad lesbisk betydde.

När hon under tonåren började känna attraktion till andra tjejer ökade trakasserierna.

– Jag kastades ut från flera skolor för att till exempel ha skickat kärleksbrev till kvinnliga klasskamrater.

Kashas mor försökte få henne att tona ner sina uttryck under tonåren.

– Men hon slog mig aldrig eller kastade ut mig, så som många av mina vänners föräldrar gjort.

På universitetet studerade Kasha ekonomi, och diskrimineringen fortsatte även där.

– Jag var trött på att ständigt kastas ut från olika skolor, de återkommande trakasserierna från vuxna och elever, killarna som hotade att våldta mig eller ta av mig alla kläder för att kolla om jag ändå inte var en kille. Jag förstod inte varför så många brydde sig om vem jag älskade. Det var då jag fick reda på att homosexualitet var olagligt enligt den ugandiska konstitutionen.

Det blev droppen, efter sin examen lämnade Kasha ekonomin och grundade år 2003 organisationen Freedom and roam Uganda, FARUG.

– Drömmen är att få känna sig fri, att kunna vandra fritt i Uganda utan rädsla för att bli våldtagen eller misshandlad. Vi ville ha ett namn som kunde symbolisera denna önskan.

Att stödja hbtq-personer som dömts enligt Ugandas homofobiska lagstiftning blev en av FARUG:s första målsättningar. De senaste åren har de bland annat jobbat med att ta bort udden från nya lagar som annars skulle ha gjort homosexualitet straffbart med döden.

Under tiden som FARUG började formas som rörelse ändrades även Kashas mammas syn på sin dotters kamp. Flera av Kashas aktivistvänner som blivit bortstötta av sina familjer på grund av sin sexualitet fick bo i moderns hem. Det blev en bas för kampen där de hade tillgång till internet och kunde planera aktioner.

– Min mamma har alltid varit ryggraden i vår rörelse, hon har ställt upp så otroligt mycket.

När Kasha Nabagesera och hennes vänner startade FARUG var hbtq-rörelsen i Uganda knappt märkbar. I dag är de hundratals organiserade, med mängder av olika projekt och stöd från utlandet. Det har blivit en gemenskap som hbtq-personer kan känna att de hör hemma i, menar hon.

– Det finns så många personer där ute som är ensamma och utstötta från sina familjer och samhället i stort. När de förstår att det finns fler personer som dem och en gemenskap att dela, så minskar risken för självmord.

De har också satsat på att bredda stödet för hbtq-personers rättigheter i Uganda.

– Vi jobbar för att regeringen ska släppa in oss i landets hiv- och aidspolicy, och hur vi lyfter våra medlemmar ur fattigdom. Många har blivit utslängda ur sina skolor på grund av sin läggning.

Rörelsen har också blivit modigare och är inte längre rädd för att stämma regeringen.

– Det märks även att domstolarna blivit mer öppna, tidigare hade vi inte vågat gå till domstol av rädsla för att bli arresterade för vår sexualitet.

Men även om Kasha kan räkna upp många segrar menar hon att nyckeln till riktig förändring kvarstår.

– Vi har inte lyckats ändra människors grundsyn. Vi fortsätter att misshandlas, våldtäkter förekommer fortfarande och arresteringarna har inte upphört.

Ett av skälen till detta är medieklimatet i Uganda, där homosexuella utmålas som syndare, eller ren skräckpropaganda, som att de skulle våldföra sig på barn. I flera fall har även homosexuella fläkts ut med foto, namn och adress, ofta kopplat till uppmaningar om mord. En av Kashas närmsta vänner, David Kato, mördades efter att han, Kasha och flera andra exponerats i den ugandiska tidningen Rolling Stone.

– Eftersom folk bara fått den bilden av homosexuella utmålad för sig tänkte jag, varför inte ge dem vår bild?

Sedan ett år tillbaka har hon börjat med tv- och radioprojekt, och rörelsen har även ett magasin de delar ut över hela landet.

– Vi pratar med hbtq-personer som berättar sina historier om att komma ut, om deras liv och hälsa. Det har varit en stor succé, vi har 1,5 miljoner tittare.

Att få Right livelihood-priset ser Kasha som en ära, men det minskar också risken för fängelsestraff eller att mördas.

– Nu är jag med i en stor familj av människorättskämpar runt om i världen. Skulle något hända vet jag att människor skulle resa sig och skydda mig. Publiciteten är också väldigt viktig, det här drar ju många blickar runt om i världen till vad som händer i Uganda.