PotatoPotato vill skapa en feministisk utopi på scen
Scenkonstkollektivet PotatoPotato vill inte reproducera patriarkala, kapitalistiska eller rasistiska strukturer i sina verk. Istället försöker de att formulera hur ett feministiskt samhälle kan se ut i praktiken.
I PotatoPotatos föreställning Sedlar spelades Astrid Lindgren och Greta Garbo av svarta skådespelare, utan att det kommenterades. I verket XOXY spelade skådespelarna dragkaraktärer med flera olika könspositioneringar, för att visa att kön är en konstruktion. Och i föreställningen Historia A, som synliggör hur kvinnor censurerats ur den gängse historieskrivningen, nämns inte en enda man.
Ända sedan starten i Malmö år 2008 har PotatoPotato tagit fram egna metoder för feministisk scenkonst.
Annons
– Vi har alltid samma agenda – att skapa oförutsägbara perspektiv och oväntade möten. Vi brukar säga att vi vill bjuda publiken på något som de inte visste att de ville se, säger Linda Forsell, som är med i scenkonstkollektivet.
En av deras strategier är att våga prova sig fram.
– Navet i PotatoPotato är att vi kastar oss ut och gör galna projekt. Det får gå hur det vill. En måste våga misslyckas och utmana sina egna föreställningar om saker.
Linda Forsell menar att dagens kultur ofta bidrar till att cementera föreställningar om kön och hudfärg istället för att utmana dem.
– Ofta är film, tv och teater extremt mycket mer konservativa än verkligheten. Vi vill istället använda teater som verktyg för att förändra rådande normer inom konsten.
I ett av PotatoPotatos senaste projekt Alla vi som bor i Sverige hoppar nu anställdes tre svarta skådespelare som själva drev arbetet medan scenkonstkollektivet agerade bollplank. Resultatet blev en version av Pippi Långstrump för förskolebarn.
– Richard Kaigoma Sseruwagi, en svart man i 60-årsåldern, spelade Prussiluskan med grå peruk. Så fort han öppnade dörren ropade alla barnen ”Prussiluskan!” Det skulle vi ha spelat in och visat hela Teatersverige. Bara vi övar på att inte enbart identifiera oss med vita män hamnar vi i en värld där alla kan identifiera sig med alla. Dit vill vi nå!
Några av PotatoPotatos metoder
BRYT NER KONSTNÄRLIGA VAL
Linda Forsell upplever att scenkonsten har blivit mer jämställd men att många institutioner verkar tro att det räcker att exempelvis anställa kvinnliga regissörer eller chefer.
– Vi tycker att en måste bryta ner ALLA konstnärliga val i föreställningen och jobba med dem. Det är lätt att ha en radikal pjäs med en kvinnliga regissör och en jättehierarkisk process där män spelar de roliga rollerna. Det ser jag hela tiden och jag tycker att det är synd. Det sägs att på teatern kan allt hända, men tyvärr blir det ganska ofta förutsägbart.
Medvetna konstnärliga val handlar om allt från hur arbetsprocesserna och dramaturgin ser ut till hur föreställningar marknadsförs och vilken målgrupp en riktar sig till.
– Föreställningens tema ska genomsyra alla konstnärliga val.
Ett tips är att söka inspiration från oväntade håll.
– Låt er påverkas av andra konstnärer, som hur bildkonstnärer eller dansare jobbar.
Över huvud taget behöver scenkonstvärlden mer kunskap om representationsfrågor, tycker Linda Forsell.
– Institutionerna borde söka stöd från feminister, genusforskare, organisationer som Tryck, PotatoPotato och andra som har kunskap. Jag tror att många normativa föreställningar handlar om kunskapsbrist.
SKAPA EN UTOPI
– PotatoPotato jobbar mycket med utopiska frågor för att undvika att fastna i frågeställningar eller reproducera problem. Vi ställer frågan hur det skulle kunna vara istället. Det tänker vi är det mest radikala vi kan göra. Vi vill skapa handlingsberedskap så att vår publik blir peppad på att handla eller se världen annorlunda.
Linda Forsells tips är helt enkelt att inte reproducera problem på scen.
– Om något som en våldtäkt eller våld mot kvinnor är med på scen gör spegelneuronerna i hjärnan att de som identifierar sig som kvinnor kommer att känna sig djupt förtryckta fysiskt av att se det. Det är ett jättestort konstnärligt val att ha med det på scen. Identifiera gärna problem i samhället men tänk sedan – hur vill vi ha det istället? Det är jättemycket svårare men det blir mycket mer intressant.
VILKA ÄR PUBLIKEN?
– Det viktigaste är att fråga – vilka spelar vi för och vilka erfarenheter antar vi att de har? Publiken ser inte likadan ut nu som för 20 år sedan, till exempel inom barn- och ungdomsteater. Få har Hamlet eller en egen sommarstuga som referens. Det gäller att skapa nya berättelser som handlar om den målgrupp ni har – inte den ni vill ha, säger Linda Forsell.
KOLLEKTIVA PROCESSER
En metod som PotatoPotato gärna använder är devising, när en grupp tillsammans improviserar fram föreställningen utifrån ett tema. I deras fall är alla inblandade, som regissör och scenograf, med och gör allt från research till manusarbete.
– Många använder precis som vi devising för att skapa kollektivt. Vi vill uppvärdera delaktighet. Så vill vi att hela samhället ska se ut. Vi ser det verkligen som en feministisk metod, säger Linda Forsell.
DRAG
PotatoPotato har använt drag som metod i flera år med hjälp av koder för femininitet och/eller maskulinitet i form av exempelvis kläder, smink och rörelsemönster.
– PotatoPotato driver tesen att alla ska kunna spela allt. Det största problemet inom dagens scenkonst är att vita män får spela allt medan andra knappt får vara med, eller spela väldigt stereotypa roller, säger Linda Forsell.
– En väldig styrka med dragteknik är att du skapar identifikation med en person på scen som du kanske inte skulle identifiera dig med annars. Om en ung tjej spelar en äldre man med alkoholproblem blir det komplext och spännande.
Kollektivet arbetar aktivt med att skapa dragkaraktärer som är oförutsägbara. Att jobba med drag hjälper också skådespelarna att få syn på sig själva och vilka femininiteter och maskuliniter de reproducerar varje dag.
– Att experimentera med sin blick, vem som tittar på vem, hur en ser på publiken, hållning, tempo, hur en behandlar saker i scenrummet. När en väl har medvetandegjort det är det väldigt frigörande att vara någon annan fullt ut.
GENUSREGI
Genusregi är PotatoPotatos egna metod för att medvetandegöra den vita manliga blicken, som de menar att vi alla omedvetet har. Metoden är särskild viktig om män eller dragmän är med på scen.
– Vi är noga med att kvinnor startar scenerna och att männen tittar på kvinnorna när de pratar, säger Linda Forsell.
Publiken brukar nämligen omedvetet utgå ifrån att män har större och viktigare roller än kvinnor även om de inte har fler repliker än kvinnorna.
– Män ska öva på att inte behöva ta ansvar för scenerna, eller vara roliga. När männen backar får kvinnor automatiskt plats. Min vision är att kvinnor aldrig ska behöva ta plats – de ska bara ges plats. Samma sak när det gäller hudfärg till exempel.
Hittills har reaktionerna på genusregin varit positiva.
– Det låter hårt, men männen som har jobbat så här har sagt ”wow”. Det är smärtsamt och omtumlande men också inspirerande.
Linda Forsell tror att det är viktigt att acceptera den typen av smärta.
– De som har de viktigaste erfarenheterna är de som har upplevt friktionen i patriarkala, kapitalistiska och rasistiska strukturer. De som inte har upplevt friktionen och själv tillhör normen behöver ett uppvaknande. Att medvetandegöra den vita manliga blicken och att som vit behöva backa och ge plats är smärtsamt och ovant. Det tar tid och kräver kunskap. Men det är extremt viktigt att göra det.
Och det ger också inspiration till nya konstnärliga val.
– Det finns en väldig nyskapande kraft i det här. Det kommer inte att bli tråkig teater, utan plötsligt har vi nya kreativa ramar att förhålla oss till. Publiken kommer att säga ”wow – så här kan det också vara”, säger Linda Forsell.