Ett kommande experiment i holländska Utrecht har fått mycket uppmärksamhet i internationella medier, med rubriker om ”fri, villkorslös inkomst för alla”. I verkligheten är reformen lite blygsammare: tidigare mottagare av arbetslöshetsunderstöd ska nu få ut bidrag utan de tidigare villkor och prövningen; ett 30-tal andra kommuner har varit intresserade av att följa efter.

I Finland finns en parlamentarisk majoritet för ett liknande försök, fast varken omfattningen eller utformningen är klara ännu. Populärt är det i varje fall – 80 procent av finländarna tycker att idén borde provas.

En tanke är att den ska baseras på beskattning, och alltså delas ut till alla under en viss inkomstnivå oavsett om de är studerande, arbetande låginkomsttagare eller arbetslösa. Liksom i Utrecht tycks det i Finland, snarare än en inkomst till bokstavligen alla, handla om att ersätta floran av bidrag och socialförsäkringsersättningar som finns – och att rensa i åtgärds- och kontrollbyråkratin kring dem.

I Storbritannien har Labourpartiets nya ledare, Jeremy Corbyn, rekryterat en av landets mest kända medborgarlönsförespråkare, Richard Murphy, till sin ekonomgrupp. I USA säger Bernie Sanders, en av de demokratiska presidentkandidaterna, att han ”sympatiserar” med tanken. Och i Schweiz har en kampanj redan lyckats samla det nödvändiga antalet underskrifter för en folkomröstning, en bindande sådan, under nästa år. Medborgarlön är i ropet – fast lite mer i skymundan har tanken faktiskt redan förverkligats på ett par håll i världen.

När begreppet ”medborgarlön”, eller ”basinkomst”, först började diskuteras under 1970-talet var det inom en alternativrörelse, som nyligen efter 1960-talets mer traditionella vänsterpolitik börjat omfatta fenomen som ”gröna vågen” och ”litet är vackert”. Tanken var enkel: ge människor en chans att hoppa av ekorrhjulet, och det kommer släppa loss deras kreativitet. Framför sig såg anhängarna självhushåll som med medborgarlönen skulle kunna täcka sina få kontanta utgifter, eller kanske kämpande konstnärer och excentriska uppfinnare som skulle få möjlighet att pröva sina visioner även om framgångarna uteblev. Samtidigt skulle en medborgarlön också civilisera arbetsmarknaden – om möjligheten fanns att helt enkelt avstå från att jobba, skulle villkoren för existerande anställningar behöva bli bättre, för att det skulle vara möjligt att hitta sökande till dem.

De idéerna kan man fortfarande hitta hos tänkare som exempelvis Roland Paulsen, som argumenterar för att produktivitetsutvecklingen, särskilt med den närmaste framtidens förväntade snabba automatisering, gör det möjligt att frikoppla rätten till en inkomst från skyldigheten att arbeta (se www.fria.nu/a/84861). Nyligen har man kunnat hitta samma resonemang i ekonomijournalisten Paul Masons uppmärksammade bok Postcapitalism; robotiseringen hålls tillbaka av att politikerna är rädda för massarbetslöshet, vilket de inte skulle behöva vara om arbete inte längre är en nödvändighet för ett värdigt liv, enligt Mason.

Den sortens resonemang verkar också finnas bakom den schweiziska kampanjen: ”tanken är att människor ska kunna bestämma själva – arbeta mer, eller mindre”, säger talespersonen Enno Schmidt. Den föreslagna nivån – den faktiska frågan har inte formulerats än – har satts till imponerande 2 500 schweizerfranc, över 20 000 svenska kronor, en summa som skulle möjliggöra ett bekvämt liv även i ett av världens dyraste länder och som kräver en total omstrukturering av samhället för att förverkligas – fast som förstås också riskerar att göra en seger för förslaget i folkomröstningen mer osannolik.

När idén faktiskt genomförts har det dock oftast varit med mer jordnära mål. Nyhetsbyrån Bloomberg sammanfattar det som ”att ge de fattiga pengar har visat sig vara ett anmärkningsvärt effektivt sätt att minska fattigdomen”. Som de exempel vi samlat här visar, tycks fattiga mycket väl veta hur extra pengar bäst skulle komma till användning – problemet är bara att de saknat dem.

Det finns också andra sätt att tolka erfarenheterna. Ett är att många av jordens fattigaste lever i så extremt armod att de summor som behövs för att märkbart förbättra deras liv är rätt överkomliga, även i förhållande till BNP och statsbudget i länder som Brasilien och Indien. Medborgarlönens framgångar skulle på det sättet kunna ses som en spegling av hur djupa klassklyftorna är i dagens värld. Likaså kan man fundera på om modellens attraktivitet, såväl i den rika delen av världen som den fattiga, hänger ihop med ökande utslagning – det finns inte längre samma behov av att tvinga in folk på arbetsmarknaden, utan problemet har blivit att man fått en ur arbetsmarknadssynpunkt ”överflödig” befolkning som på något sätt måste kunna överleva, där basinkomst kan vara ett billigare alternativ än de tidigare administrationstunga programmen.

Eller är det helt enkelt sunt förnuft som till slut övervunnit tidigare fördomar om behovet av att uppfostra folket och särskilt de fattiga? I vilket fall som helst är det tydligt att en ny sorts lösning är på frammarch – pengar på ett kort varje månad, utan frågor.

Otjivero, Mahdya Pradesh, Qatinga Velho – medborgarlönens modellsamhällen

Namibia, Indien och Brasilien har var och en på sitt håll genomfört pilotförsök med uttalat mål att bereda väg för medborgarlönsreformer i större skala. Av den anledningen har de också studerats närmre än de mer storskaliga erfarenheterna.

I Namibia har Basic income grant (BIG) coalition, en grupp folkrörelser och ideella organisationer, länge argumenterat för en villkorslös basinkomst. Men de mötte återkommande samma motargument: det skulle uppmuntra lättja och pengarna skulle slösas bort, troligen på alkohol. Till sist bestämde man sig för att försöka bemöta dem med ett praktiskt experiment och lyckades få in finansiering från kyrkor i Europa. Valet av plats föll på Otjivero, ett litet samhälle av skjul i korrugerad plåt, instängt mellan inhägnade storjordbruk där de flesta av de invånare som har anställning – arbetslösheten var 70 procent innan försöket började – arbetar. 2008 började BIG dela ut 100 namibiska dollar per person – motsvarande cirka 60 kronor – till alla utom pensionärer, utfärdade från den definitivt första uttagsautomat byn någonsin sett.

Resultaten blev bland annat att den genomsnittliga inkomsten ökade med 29 procent – borträknat bidraget, enligt en grupp forskare från Sydafrika, USA och Australien. Många av mottagarna använde det för att börja odla på bakgården, köpa djur eller starta små affärsverksamheter – verksamheter som dessutom lättare hittade kunder när alla i byn hade lite pengar att röra sig med. Andelen undernärda barn minskade från 42 procent till 10 procent och andelen som hoppade av skolan från 40 procent till 5 procent. Det uppstod en liten ström av migration till Otjivero, trots att de nyanlända inte var berättigade till bidraget. Anmälda brott föll med 42 procent enligt den lokala polisens statistik.

Den namibiska regeringen välkomnade försöket, men projektet att faktiskt göra det till nationell politik har visat sig betydligt svårare. 78 procent av befolkningen stödjer i alla fall förslaget, som drivs av bland andra landets ekumeniska råd, och en känd förespråkare utsågs i år till minister för fattigdomsbekämpning, men har ännu inte lagt något förslag åt det hållet. I Otjivero har bidraget i flera omgångar fått dras in när pengarna tagit slut, men betalas för närvarande återigen ut med stöd från italienska kyrkor.

I Indien lyckades kvinnoorganisationen SEWA, inspirerade av exemplet i Namibia, få Unicef att finansiera ett mer omfattande försök: i åtta byar i delstaten Mahdra Pradesh delade man villkorslöst ut 200–300 rupier, motsvarande inte mer än 30–40 kronor, per vuxen och 100 rupier per barn. Den här gången valde man också 12 byar som kontrollgrupp, eftersom nära 75 procent av indiskt stöd till fattiga i form av exempelvis matsäckar annars försvinner på vägen, enligt vissa uppskattningar, i en kombination av korruption och administrationskostnader.

Resultaten blev trots den ringa penningsumman imponerande, enligt Unicef: familjerna som fick bidraget slutade året med 70 procent fler djur på gårdarna, skolnärvaron ökade med 68 procent – i synnerhet bland flickor, och invånarna lade ned 50 procent mer på hälsovård. Familjer förbättrade sina odlingar, hus och brunnar, köpte symaskiner, och i en del byar lade man ihop pengarna till gemensamma fonder för att bli oberoende av de lokala penningutlånarna. 21 procent av mottagarna hade ökat tiden de lade ned på arbete, jämfört med 9 procent i kontrollgruppen. Kvinnor fick mer att säga till om i hemmet med en egen kontantinkomst.

Försöket har bidragit till att göra ”direkta penningöverföringar” till ett modebegrepp inom indisk fattigdomsbekämpning, men den nuvarande konservativa regeringen har framför allt sett det som ett redskap för att minska hjälpprogrammens kostnader; en reform från i år är exempelvis ”direkta penningöverföringar” till de fem fattigaste familjerna i varje by, vilket ligger en bit ifrån medborgarlönstanken.

Brasilien har faktiskt alltsedan 2004 en lag som, i vaga termer, säger att landet ska införa en nationell medborgarlön. Den har hittills stannat på papper, men i byn Qatinga Velho med bara 83 invånare har en basinkomst på 30 reales, motsvarande 120 svenska kronor, betalats ut med pengar från den privata stiftelsen Recivitas sedan 2008. Recivitas rapporterar att de kunnat se bland annat förbättrad hälsa och minskad undernäring, medan intervjuer med invånare visar på en större upplevelse av trygghet och större förhoppningar på framtiden. Stiftelsen säger dock också att syftet med projektet inte i första hand är att studera effekter, eftersom de redan är övertygade om att basinkomst är positivt, utan att driva på för ett förverkligande av lagen om basinkomst.

Det är dock en annan reform som har kommit före i Brasilien – Bolsa Familia. Bidraget på runt 300 kronor per barn till familjer under fattigdomsgränsen har fått erkännande för att ha minskat hunger och fattigdom och varit en starkt bidragande orsak till det regerande Arbetarpartiets tre senaste valsegrar. Ändå finns det en hel del i reformen som bär drag av medborgarlönstankar – det är ett bidrag i kontanter, riktat till breda grupper, bygger på enkla principer för att kvalificera sig och utgör en rättighet, snarare än att fördelas på mer eller mindre godtyckliga grunder av en byråkratisk apparat. Liknande system finns i bland annat Argentina – det universella barnbidraget – och Bolivia – Bono Dignidad. En väsentlig skillnad är att de kräver en motprestation, nämligen att familjens barn måste närvara i skolan.

Alaska – föregångaren

Vad som skulle kunna betraktas som världens första medborgarlön infördes mer eller mindre oavsiktligt i en förhållandevis konservativ – dess mest kände guvernör är republikanen Sarah Palin – amerikansk delstat.

När oljeutvinningen kom igång på allvar i Alaska under 1960-talet uppstod en debatt kring att politikerna ansågs ha spenderat extrainkomsterna från försäljningen av utvinningsrätter alltför snabbt och lättvindigt. För att undvika att historien upprepades skapades Alaskas permanenta fond 1976 där de fortsatta inbetalningarna från oljeindustrin skulle deponeras. Tanken var främst att säkra delstatens budget när oljan sinade eller inkomsterna föll av andra anledningar.

Under 1970-talets oljekris, när priset rusade i höjden, strömmade pengar in i kassan, till den grad att det började verka absurt att inte använda dem – men till vad? Man landade till slut i att helt enkelt dela ut dem till alla delstatens invånare, jämnt fördelat – den ursprungliga idén, att ge ett större belopp ju längre tid en person varit bosatt i Alaska, visade sig krocka med federala lagar.

Första året, 1982, blev det 1 000 dollar jämnt per invånare; därefter har utdelningen varierat kraftigt beroende på fondens inkomster, mellan 331 dollar 1984 och 2 069 dollar 2008, när Palin dessutom slog till med en engångsbonus på 1 200 dollar extra. En familj med två barn fick alltså 2008 ut motsvarande runt 100 000 svenska kronor. Sedan 1990-talet har utbetalningarna, som kommer varje oktober, i allmänhet legat kring 1 000–1 500 dollar per person.

En effekt har blivit att minska den relativa ojämlikheten i delstaten, eftersom bidraget utgör en större andel av fattigas inkomster än rikas. Alaska har i dag näst högst jämlikhet av de amerikanska delstaterna. Särskilt viktigt är det på landsbygden, där levnadsomkostnaderna är lägre och många ägnar sig åt jakt, fiske och skogsbruk, men det finns få källor till penninginkomster. Det har bidragit till att hålla liv i många småorter trots arbetslöshet på upp till 60 procent.

Utbetalningarna är populära: när ett förslag kom upp 1999 att använda en del av fonden till andra ändamål, med stöd av guvernören och de flesta politiker från båda partierna, förlorade det likväl i en folkomröstning med hela 84 procent nej-röster.

Flera andra medborgarlönsmodeller kopplar idén till inkomster från naturresurser i en eller annan form – logiken är att marken och vad som finns i den tillhör ett lands alla invånare och nyttan av dem därför borde fördelas jämnt.

Iran – det bortglömda exemplet

Mycket i skymundan – inte ens bland internationella anhängare av idén verkar exemplet vara särskilt känt – har Iran oväntat blivit det första land i världen som infört medborgarlön på nationell skala.

Liksom Alaska sitter Iran på betydande oljerikedomar. Till skillnad från Alaska, men i likhet med många andra oljeländer, använde man länge de tillgångarna för kraftiga subventioner av bensin, naturgas och gasgenererad el, liksom för en del baslivsmedel. Problemen med den modellen var att den uppmuntrade slöseri. Som fattigdomsbekämpning hade den också sina nackdelar: även om subventionerna var viktigare som del av fattigas hushållsekonomi, var den faktiska summa som gick till varje höginkomsttagare större, eftersom de senare konsumerade mer.

Mot slutet av 2000-talet ville den iranska regeringen komma ur systemet, och tänkte sig till att börja med att det skulle kompenseras med en ny form av stöd till fattiga. Men det visade sig så komplicerat att identifiera vilka som skulle räknas som fattiga att man valde en annan lösning – ett kontantbidrag lika för alla.

Bidraget sattes till 455 000 rial per månad, motsvarande runt 400 kronor enligt den officiella växelkursen, och i förhållande till den lokala prisnivån värt ungefär det dubbla. För en familj med två barn motsvarade det 60 procent av en minimilön, 28 procent av en familjs genomsnittliga utgifter, och mer än vad de fattigaste 2,8 miljonerna iranier – 3,5 procent av befolkningen – haft att röra sig med överhuvudtaget.

Trots att det är det absolut mest storskaliga experimentet i sitt slag finns inte mycket skrivet om den iranska medborgarlönen; inte speciellt många utlänningar besöker landet och kanske är det också mindre tilltalande att hålla upp ett land som Iran som föredöme. I en studie av Djavad Salehi-Isfahani, professor i ekonomi vid amerikanska Virginia tech, konstateras i alla fall att andelen fattiga – enligt ett sätt att mäta – föll från 13,4 till 5 procent på landsbygden och från 9,8 till 5,4 procent i städerna mellan 2009 och 2012, en period när Iran var utsatt för internationella sanktioner och gick igenom stora ekonomiska svårigheter. ”Det är mycket svårt att tänka sig att något sådant skulle kunna ske om det inte varit för kontantbidragen”, skriver Salehi-Isfahani. Ojämlikheten minskade från 0,42 till 0,37 på Giniskalan, eller med ett lättbegripligare mått – den rikaste tiondelen av befolkningens inkomster minskade med 7 procent, medan den fattigaste tiondelens ökade med 30 procent.

Salehi-Isfahani pekar också på att reformen inte verkar ha drivit på inflationen, utöver de kraftiga prisökningar som kom sig av att subventionerna togs bort.

Dåvarande president Mahmoud Ahmadinejad, som representerade ett slags islamistisk vänster, var så entusiastisk över programet att han lovade ”femdubbla” det, men hade ingen klar plan för finansieringen. Hans alltför ambitiösa planer fick inte stöd i parlamentet och bidraget blev kvar på samma nivå, där dess värde urholkats av nya prisökningar.

Den nuvarande, betydligt mer marknadsliberala, regeringen under president Rouhani prövade ett kompletterande system med en matkorg – som snabbt mötte kritik för korruption och trassel i distributionen, till skillnad från kontantbidraget som i stort sett genomfördes utan svårigheter.