Efter att krisen brakade loss i slutet av 2007 var det länge en vanlighet att även liberaler hävdade att ”Marx har kommit tillbaka”, ibland till och med att ”Marx hade rätt”. Oftast betydde det kanske inte särskilt mycket (framför allt inte att personen ifråga faktiskt tyckte det sistnämnda). Någon skribent hade helt enkelt kommit på att kapitalismen inte är en lycko- och välståndsproducerande evighetsmaskin, och tänkte att det gamla spöket Karl kunde vara skräckinjagande nog att piffa upp denna annars inte oerhört originella insikt.

Att Thomas Piketty burit på liknande känslor när han valt titeln på sin bok verkar rätt tydligt. Vad kunde passa bättre i tider som dessa än att kalla sin bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet? Och inget ont i att försöka locka läsekretsen, speciellt inte när det gäller 600 sidors tegelstenar om makroekonomi, men titeln riskerar nog att dölja mer än den synliggör. Inte bara är Thomas Piketty långt ifrån marxist: Hans sätt att tänka och resonera är snarare tydligt rotade i ett slags politiskt progressiv men metodologiskt traditionell, klassisk nationalekonomi. Som David Harvey påpekat leder detta till en hel del problem, inte minst med själva begreppet ”kapital”. De intressantaste delarna boken är dessutom de som rymmer observationer som går tillbaka mer än 300 år i tiden, snarare än de som handlar om nutid och framtid.

Inget av detta betyder förstås att Thomas Pikettys bok är ointressant för vänsterns idag. Tvärtom. Kapitalet i det tjugoförsta århundradet är ett oerhört väl utfört vetenskapligt arbete, som fördjupar vår förståelse av hur den ekonomiska ojämlikheten har utvecklats sedan kapitalismens uppkomst. Det verkligt viktiga med Thomas Pikettys bok är i slutändan hur han ”säger det alla vet”, men beväpnat med tabeller, kurvor och statistik. På detta plan är den ett välkommet tillskott till en vänsterdebatt som allt för ofta nöjer sig med moral- och värderingsresonemang, men allt för sällan tar sig tiden att verkligen undersöka den materiella verkligheten på djupet.

Thomas Pikettys resonemang ser ut ungefär så här: I en kapitalistisk ekonomi skapas normalt sett ett ständigt växande välstånd. Det är detta vi kallar tillväxt. Detta ökande välstånd fördelas i sin tur så att det antingen tillfaller de ägande – det vill säga det går ut som avkastning på kapital – eller tillfaller de anställda i form av löner – det vill säga som betalning för vår arbetskraft. Föga chockerande visar det sig vara och förbli betydligt lönsammare att äga än att arbeta.

Men Thomas Piketty visar dessutom att det kapitalistiska samhället inte bara är ojämlikt, utan tenderar att bli mer och mer ojämlikt över tid. Tack vare de gigantiska statistiska serier som Thomas Piketty arbetar med, som i flera fall löper från år 1700 fram till i dag, kan vi se inte bara att kapitalet historiskt sett oftast varit nästan åtta gånger så stort som den årliga bruttonationalprodukten. Dessutom visar det sig att sedan ungefär 30 år tillbaka har de ägandes andel ständigt ökat, på bekostnad av de arbetandes.

För att förstå hur detta kommer sig måste vi, menar Thomas Piketty, titta på den takt i vilken ekonomin som helhet växer. Avkastningen på kapital tycks nämligen vara rätt så konstant (kring 4 procent) över tid, medan tillväxten varierar, och oftast är betydligt lägre än så, speciellt i utvecklade ekonomier. Om ekonomin växer med 2 procent per år, eller till och med så lite som 1–1,5 procent (vilket Piketty menar är vad vi kan förvänta oss på lång sikt), medan avkastningen på kapital fortfarande är 4 procent, innebär det förstås att kapitalets relativa andel ökar. Vart det leder om det tillåts pågå över tid är inte svårt att se: mer och mer av samhällets tillgångar koncentreras i händerna på ett litet fåtal av de allra rikaste. Dessa blir inte bra rikare, utan får också mer och mer av den makt som ägande medför. Detta är inte ett olycksfall i arbetet utan helt i enlighet med systemets sätt att fungera.

Som Thomas Piketty själv formulerar det: ”företagare tenderar oundvikligen att (…) få en allt starkare dominans över dem som inte äger något annat än sin arbetskraft. När kapitalet väl upprättats reproducerar det sig själv snabbare än produktionen ökar. Det förflutna slukar framtiden.”

Thomas Piketty visar också övertygande hur de ”gyllene åren” av relativ jämlikhet som inföll ungefär mellan 1945 och 1970 avvek från detta mönster. Under denna tid var kapitalet osedvanligt litet i förhållande till samhällets rikedomar. Mellan första världskriget och 1980-talet var kapitalet ofta inte mer än två eller tre gånger så stort som BNP. Detta förhållande tycks alltså ha något att göra med att samhället var relativt jämlikt. Men vad är orsak och vad är effekt, och hur ska vi nå dit?

Här någonstans verkar Thomas Piketty tyvärr nå gränserna för sin föreställningsförmåga. De förslag som han lägger fram för att avbryta kapitalets ständiga tillväxt och åter börja röra oss mot jämlikhet är samtidigt för försiktiga och för utopiska. På det stora hela rör det sig om klassiskt socialdemokratiska idéer: högre skatter på kapital, återinförd eller höjd arvsskatt, och så vidare.

Allt detta låter naturligtvis bra, men hur ska det kunna genomföras, i en tid när politikens makt över ekonomin tycks ha raserats? Jo, enligt Thomas Piketty kan vi lyckas med detta, om dessa reformer genomförs på transnationell, helst global, nivå. Det bästa vore något slags världsregering, men redan genom organisationer som EU kan vi försöka återta makten över kapitalet, menar han.

Att de politiska utsikterna för Thomas Pikettys dröm om en global socialdemokrati inte ser särskilt lovande ut är kanske inte för mycket sagt; EU ska vi kanske inte ens tala om. Å andra sidan: Att som David Harvey påpeka att redan Marx väl förutsåg de problem som Thomas Piketty talar om känns kanske inte heller så spännande, även om det förstås är sant. Att underkänna en utopisk lösning är enkelt, att erbjuda ett alternativ är desto svårare. Låt oss istället för att komma vidare titta på några av de perspektiv som Thomas Pikettys resultat ger oss.

För det första visar hans statistiska genomgångar tydligt att den jämlika efterkrigstiden inte skapade en jämnare fördelning mellan arbete och kapital. Istället var den en följd av händelser (inte minst de båda världskrigen) som ledde till att kapitalet minskade drastiskt i relation till BNP. Förhoppningsvis behöver vi inte gå igenom världskrig för att kunna återgå till ett mer jämlikt samhälle, men det kan vara värt att komma ihåg att jämlikheten tycks ha varit en följd av djupare förändringar, snarare än en orsak.

För det andra är det tydligt att jämlikhetens guldålder inföll som en del av en längre period under vilken kapitalismen som samhällssystem framstod som hotad i grunden. På oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 följde ett halvsekel under vilket politiska rörelser som faktiskt ifrågasatte kapitalets ställning var oerhört framgångsrika. Att denna globala maktbalans bidrog till att göra jämlikheten möjlig framstår som mycket troligt, men diskuteras inte särskilt mycket av Thomas Piketty. Fördelningen av välstånd tycks alltså i grunden vara och förbli en politisk fråga, en fråga om att ta och behålla makten.

Det var alltså tack vare kapitalets försvagade ställning som jämlikheten spred sig; det var till stor del tack vare organiserade vänsterrörelser som kapitalet försvagades och framför allt kom att förbli svagt under lång tid, till den samlade mänsklighetens fördel. När kapitalets andel av BNP började nå upp till, och utöver, de nivåer som rådde innan detta ”korta 1900-tal” (1914–1989), så skedde det genom att det återtog det politiska kommandot och systematiskt pressade tillbaka arbetarklassens organisationer och de samhällsmodeller som de etablerat.

Så visst vore det bra om vi kunde beskatta kapitalet mer effektivt, och visst måste vi söka vägar bortom nationalstaterna. Men frågan, som Thomas Piketty tyvärr verkar ha få svar på, förblir: Hur kommer det sig att vi under vissa perioder har kunnat kontrollera kapitalet, medan det nu löper amok? Piketty har gett oss en ovärderlig kunskap för att förstå det förflutna och samtiden. För att sätta den kunskapen i spel måste vi återigen ta itu med att föreställa oss och skapa en värld i vilken det framstår som en naturlag att det förflutna slukar framtiden.