Som redaktör sitter jag ofta och letar bilder bland olika bildbyråer till våra artiklar. Ofta letar jag demonstrationsbilder till nyheter om olika protester runtom i världen. Det var under ett sådant letande jag en dag plötsligt såg en person jag kände igen. Bland demonstranterna som protesterade mot europeiska centralbanken i Frankfurt stod samme man som jag träffade på en demonstration i Madrid för ett år sedan. Han höll upp en liknande skylt han haft då med stora färgglada bokstäver.

Jag ägnade det inte någon större tankeverksamhet förrän han dök upp igen när jag letade bilder till en annan artikel ett par veckor senare. Den här gången på en demonstration i Aten. När han så dök upp en tredje gång i en annan demonstration började jag bli nyfiken. Hur många demonstrationer gick den här personen på egentligen?

Jag bestämde mig för att leta igenom bildbyråernas foton för att se om jag kunde hitta honom på fler ställen. Det gav snart resultat. Mannen jag träffade i Madrid dök upp på foto efter foto. Demonstration efter demonstration. I London, Bryssel, Aten, Madrid och på oräkneliga demonstrationer i Frankrike, särskilt i Paris. En gänglig, medelålders man med brunt, ostyrigt hår. Ibland med mössa, ibland med mask, men alltid med samma stora vita skylt med färgglada bokstäver i versaler. Genom en vän som deltog på demonstrationen i Madrid lyckades jag få tag på hans kontaktuppgifter och mina observationer verkade stämma – det här var en person som vigt sitt liv åt att delta i demonstrationer.

Jean Baptiste Voltuan svarar stressat när jag ringer upp honom en regnig förmiddag i maj. Han befinner sig i sin hemstad Paris och håller på att förbereda en demonstration.

– Nu klockan elva ska jag på en demonstration till stöd för strejkande sjukvårdsarbetare. Sedan halv ett är det en annan demonstration för en ung kille som fått dödshot för sin Charlie Hebdo-teckning och sedan klockan sex är det en demonstration mot kapitalismen i Europa.

Tre demonstrationer bara i dag alltså. Jean hör min fråga innan jag hunnit ställa den.

– I dag är det lite mer än vanligt. Jag brukar gå på 1–4 demonstrationer i veckan.

Men hur har du tid?

– Jag tar mig tid. Jag går aldrig på bio, inte på teater, jag utövar ingen sport, jag har inga barn – det behövs inte, alla liv på jorden är mina barn, säger han med ett skratt.

Han är 58 år och bor i Paris. Förutom att gå på sanslöst många demonstrationer ger han ut böcker i politik och poesi och ser sig själv som en politisk och kulturell aktivist.

– Jag är övertygad om att det är väldigt viktigt att vara aktiv när det kommer till frågor om sociala och ekologiska rättigheter och fred. Och det är väldigt viktigt att vi får till riktiga demokratier över jorden. Därför är jag aktiv i alla frågor: fred, miljö, demokrati, sociala rättigheter... Allt hör ihop, säger Jean och fortsätter:

– Man kan inte agera bara i en riktning. Kriget i Syrien hör samman med miljörättigheter här. Det går inte att dela upp världen. Vi måste etablera rättvisa för alla varelser på jorden och skapa harmoni för alla.

Kan man förändra världen genom demonstrationer?

– Ja, självklart. Jag tror att varje handling vi utför i livet är viktig och kan förändra saker. Många av dem som deltar i demonstrationer är aktivister och förändrar världen på många olika sätt.

Jean funderar en stund och kommer med ett exempel:

– Ta Greenpeace, de har väldigt mycket makt när det kommer till frågor om föroreningar och kärnvapen och de har verkligen lyckats förrändra saker. Deras makt i de här frågorna beror mycket på deras medieuppmärksammade aktivism och deltagande i demonstrationer.

Om Greenpeace har en enda färg så har Jean Baptiste Voltuan fem: grönt, blått, rött, gult och svart. Det är med de färgerna han ritar sina stora bokstäver på de jättelika vita plakaten. Ingen kan undgå dem då de dyker upp bland demonstrationstågen.

Hur kom du på idén?

– Det kom naturligt, jag gick in i en konstbutik en dag och valde pennor i basfärgerna. Sedan började skriva med stora bokstäver så att det skulle synas tydligt på långt avstånd.

– Jag lägger ganska mycket tid på att få till bra texter. Jag vill att budskapen ska vara tydliga så att alla förstår, det ska också sammanfatta demonstrationen – vad människor är där för.

Plakaten, som nu blivit hans signum, började han med för 15 år sedan. Det var också det som gjorde att han för första gången uppmärksammades i media. Jag är nämligen inte den första journalisten som kontaktar honom, i utländska medier är han redan något av en kändis. Det började med att en fotograf från nyhetsbyrån Reuters tog en bild av honom i Paris i oktober 2010.

– På bilden höll jag upp ett plakat där jag skrivit: ”Lyssna till folkets vrede”. Det var precis innan revolutionen i norra Afrika och massprotesterna i Spanien och Grekland och en vän berättade för mig att min text sågs som något slags profetia.

Så du är lite som proteströrelsens frälsare?

– Haha, så kan man kanske se det. Men jag hade ingen tanke på att bli känd, jag var upptagen med kampen mot orättvisorna.

Men det är trots allt ingen slump att Jean drar till sig fotografernas intresse. De stora färgglada plakaten med sina tydliga budskap är tacksamma att fotografera. Han placerar sig också ofta högt, vid statyer eller andra föremål där han syns väl. Och även om de lokala fotograferna inte känner till hans namn är han långt ifrån okänd. Är det inte så att det i själva verket är uppmärksamheten han söker? Nej, hävdar han.

– Vad jag vill är att få ut ett budskap. Det är många som känner igen mig nu och folk kommer fram till mig på demonstrationer och tackar mig för vad jag gör. Men jag svarar alltid att ”om du kan tacka mig för att jag är här, är det för att du också är här”.

Men det måste ändå vara positivt med uppmärksamheten eftersom det innebär att ditt budskap sprids?

– Javisst, jag har lärt känna många fotografer som jag ibland kontaktar när det är en demonstration. De kan inte hålla koll på allt, så vi har ett bra utbyte av att jag informerar dem om demonstrationen och de kommer dit och fotar.

Demonstrationerna är dock inte Jeans heltidssysselsättning. Han arbetar också, som lärare på olika lågstadieskolor runtom i Paris. Samma livsfilosofi som driver honom i demonstrationerna, genomsyrar hans arbete som lärare, säger han.

– Livet handlar inte om att uppnå lycka och harmoni för sig själv, utan om att arbeta för att skapa det för alla jordens varelser. Respekten för varje varelse, människor, djur och hela naturen, är fundamental. Det låter väldigt enkelt, men det är det som är grunden för mig.

Var kommer den insikten ifrån?

– Jag jobbade på en farm när jag var ung. Jag tog hand om kor och får, härsade hö, berättar Jean med en strimma nostalgi i rösten.

– Jag blev kär i naturen där och... voila!

Men det var genom observationerna av sin egen familj han insåg hur ”fel allt gått i decennier”.

– Jag observerade min familj och sedan när jag såg mig om i samhället märkte jag att många par och familjer, precis som min egen, inte levde i harmoni med varandra. När jag observerade världen såg jag detsamma. Det berörde mig djupt och jag bestämde mig för att ägna mitt liv åt att göra revolt mot detta.

Vad menar du med att de inte levde i harmoni?

– Grundproblemet är att de flesta föräldrar inte älskar sina barn. De vill ha barn för sin egen skull, inte för barnens. Jag tror att det är ett av de största problemen för mänskligheten. Folk borde tänka över saken mycket mer innan de bestämmer sig för att skaffa barn.

De flesta föräldrar håller nog inte med om att de inte älskar sina barn?

– Många tror att de älskar sina barn, men i själva verket skaffar de barn för sakens skull och för att de är rädda för döden. De vill att deras barn ska vara de bästa för att på så sätt lyckas genom dem. Det saknas ofta kärlek i familjer, hälften av alla par skiljer sig i Frankrike. Du ska inte skiljas om du har barn. Barn traumatiseras av skilsmässor, för barn är det något oerhört svårt.

Var det så för dig?

– Javisst, mina föräldrar älskade inte varandra och de skiljde sig när jag var liten. Du vet, vad jag noterat från min egen familj och när jag arbetat som lärare är att det ofta finns en klyfta mellan föräldrar och barn. Precis på samma sätt finns det en klyfta mellan politiker och folket och mellan människor och naturen. Vi måste minska den klyftan och komma tillbaka till att leva i harmoni med varandra.

Jean har hittat harmonin i demonstrationerna. Han berättar varmt om känslan av att delta:

– Det är alltid en lycklig stund, även om den samtidigt är allvarlig. Folk ler mot varandra, hälsar och skakar hand, pratar om effekterna av demonstrationen. Vi är lyckliga över att vara vid liv och att kämpa tillsammans, även om kampen är svår.

Hans beskrivning av demonstrationer är mycket lik bilden han ger av sitt idealsamhälle: en värld där alla är glada och känner samhörighet. Där alla kämpar för ett gemensamt mål och känner harmoni med varandra.

För Jean är demonstrationerna kärlek. En kärlek inte ens döden ska skilja honom ifrån.

– Jag kommer aldrig att sluta demonstrera. När folk frågar mig om det svarar jag alltid: när jag är död, då kommer min själ att komma tillbaka och fortsätta att gå tillsammans med er i kampen.