• ”Jag är väldigt glad att jag gjorde det här”, säger Emilia Stenberg, vars uppväxt ligger till grund för föreställningen Ett maskrosbarns försvarstal.
Landets Fria

Ett maskrosbarn berättar

Pjäsen Ett maskrosbarns försvarstal handlar om att växa upp med en missbrukande pappa, en ensamstående mamma och en omgivning som inte ser vad som pågår. Nu gestaltar Emilia Stenberg sin egen historia på Gävle teaters scen.

– Nu känns det bra men i början var det jobbigt. Det tog lång tid att hitta distansen, säger Emilia Stenberg.

Hon står ensam på scen i Ett maskrosbarns försvarstal, som bygger på hennes egna upplevelser. Det som underlättar gestaltningen är att Emilia Stenberg spelar sig själv för två år sedan, så ofta känner hon att hon har kommit längre än rollfiguren i sitt tankesätt. Men materialet ligger fortfarande nära.

– Jag blir berörd på olika ställen i berättelsen hela tiden, det väcker nya minnen. Det kan vara bra, om jag vågar gå in i det och använda det.

Föreställningen börjar med att Emilia Stenberg skriver ”pappa” på en skärm. Även mamman och en lärare tar plats på scen, inte som fysiska människor utan mer som objekt som hon kan testa att säga olika saker till. Pjäsen handlar dock inte bara om relationer, utan tar också upp frågor som skam, ansvar, bilden av landsbygd, bruksort och arbetarklass, och att vara den enda flatan i Norrsundet.

– Det är en process där jag tittar på mitt liv för att försöka att förstå vem jag har blivit och var jag kommer ifrån.

Att bearbeta sin uppväxt har varit minst sagt speciellt, säger Emilia Stenberg.

– Det har varit väldigt märkligt men också jättehäftigt. Först att öppna alla dagböcker och socialtjänstrapporter, och sedan att dela med mig och få andras syn på det. Det har varit jättejobbigt, men jättebra. Jag tror aldrig att jag har utvecklats så här mycket.

Ett maskrosbarns försvarstal har tagits fram tillsammans med dramatiker Manda Stenström i projektet Foajé X, som jobbar med så kallad community art, se faktaruta. Det har skapat en trygghet.

– Jag har alltid känt att det har varit väldigt tryggt, annars hade jag aldrig berättat. Jag har fått uppbackning och stöd och kunnat trycka på stoppknappen ibland utifrån hur jag mått. Det är fint att ha den möjligheten, det gör det ärligare. Alla har haft ett lika stort ansvar vilket har varit skönt.

Processen har också fått Emilia Stenberg att förstå att det är teater hon vill syssla med.

– Jag älskar att stå på scen och att repa. Och det är väldigt roligt att vara del av något som är viktigt för mig och förhoppningsvis för dem som är där. Jag kommer att kunna göra hur många föreställningar som helst, för jag känner ett driv och det ger väldigt mycket tillbaka.

Pjäsen har premiär den 13 april men har testats på publik i både Uppsala, Stockholm och Strängnäs.

– Efter varje provspelning har det kommit fram någon som har känt igen sig, eller så har någon skrivit det till oss efteråt. Det blir väldigt tydligt att det finns ett behov av att berätta om sitt liv. Jag tror inte att många får det utrymmet att säga hur de känner och att bli förstådda.

Emilia Stenberg tycker att det är viktigt att berättelsen framförs, oavsett hur publiken tar emot den.

– Vi levererar inte pekpinnar, utan det är en historia som de får förvalta som de vill. Men den här sortens berättelser finns knappt. Vi pratar väldigt sällan utifrån barnen och de andra människorna runt en missbrukare och det är jätteviktigt att göra det.

Med det sagt hoppas hon att föreställningen väcker frågor hos dem som ser den.

– Jag vill att alla föräldrar ska gå hem och krama sina barn en extra gång, att lärare och klasskamrater får större förståelse för maskrosbarn, att politiker kommer och tittar, som kan förändra, och att personer i samma situation ska känna att det finns fler som dem.

Fakta: 

Gävle ska bli nav för community art

Ett maskrosbarns försvarstal är en del av projektet Foajé X, vars mål är att skapa en regional plattform och ett nationellt center för community art i Gävle.

För Foajé X konstnärliga ledare och regissör Reine Lööf är community art ett sätt att se på relationen mellan de som är kulturarbetare och de som inte är det.

”Grunden för mig i community art är delägandeskapet i processen och resultatet, förhandlingen mellan den som äger en historia och den som är professionell konstnär. Jag tror att konsten blir bättre och intressantare av den relationen än om vi som är professionella stänger in oss,” säger han

Community art innebär också ett annat sätt att se på vad som är konstnärlig kvalitet. Andra viktiga aspekter är att processen ofta avgör om en berättelse blir en pjäs, en utställning eller en film samt att det blir mindre avstånd mellan verket och publiken.

Foajé X är nu inne på sitt andra år av tre, med stöd från Region Gävleborg. Arbetet handlar dels om att hitta organisationsformer och finansiering för att göra projektet till en långsiktig verksamhet, dels om att etablera community art som form i Sverige, bland annat genom utbildningar och nätverk, och dels om att skapa egna konstnärliga verk.

Förutom regionen är Länsmuseet Gävleborg, ABF Gästrikebygden, Högskolan i Gävle, Folkteatern Gävleborg och Gävle kommun med i projektgruppen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu