I teaterlokalen på Årsta Folkets hus vilar ett speciellt sorts allvar. Stämningen är tät i den mörklagda lokalen. Det är fyra år sedan den syriska revolutionen inleddes och Föreningen Syrien Sverige har ordnat en kulturafton. Familjer med småbarn, gamla och ungdomar strömmar in genom dörrarna och sätter sig på de uppställda stolarna.

Längst fram finns scenen och bakom den hänger flaggan med tre stjärnor som blivit en symbol för det fria Syrien.

– I dag är rapporteringen om Syrien avpolitiserad. Situationen i Syrien beskrivs som ett naturtillstånd, som om en naturkatastrof har inträffat, säger Somar Al Naher medan hon plockar ihop sina papper. Hon ska vara konferencier under dagen.

– Men det rapporteras sällan om orsakerna, att det i grunden handlar om maktintressen och en diktator som förtrycker sitt folk, säger hon innan hon går upp på den upplysta scenen för att hälsa alla välkomna.

Många i publiken är finklädda. Det är strukna skjortor och putsade skor. En äldre man på första raden sluter ögonen när han lyssnar på talen.

– Vi har samlats här för att samla kraft, knyta nya band och också för att hylla alla modiga människor som vågade utmana regimen, säger Somar Al Naher från scenen.

Föreningen Syrien Sverige bildades i Stockholm sommaren 2011, bara några månader efter att de första fredliga protesterna i Syrien. Demonstrationer som samlade tiotusentals människor, men som snabbt möttes av dödligt våld från Bashar al-Assads regim.

– Föreningen startade som en motreaktion mot att det var alltför tyst i Sverige om diktaturens övergrepp, berättar Somar Al Naher.

– I början handlade medielrapporteringen mycket om geopolitik. Det handlade om ledarna men inte om aktivisterna som dog på marken.

I början var många syrier i exil rädda för att öppet engagera sig i Sverige för demokratirörelsen. Med familj och vänner kvar i Syrien var rädslan för repressalier mot anhöriga stor. Länge var föreningen ett löst nätverk där medlemmarna använde fingerade namn.

– Det var en märklig tid med mycket rädsla. Det fanns starka misstankar om att den syriska ambassaden i Stockholm spionerade. Jag minns att vi var väldigt hemliga i början, säger Somar Al Naher.

– Men när tiden gick och det blev alltmer kaos i Syrien började människor våga träda fram. Syrier har aldrig tidigare organiserat sig på det här sättet. Vi har organiserat oss i hemlighet i våra olika minoriteter, men aldrig som ett folk, som syrier.

På scenen har Mousa Elias börjat spela det traditionella stränginstrumentet oud och Ilona Danho sjunger. Publiken nynnar med, i början försiktigt men sedan allt högre. Sångerna avlöser varandra och publiken färdas för en stund till en annan plats, bort från den nedsläckta teaterlokalen på Årsta torg.

Det är paus i programmet och publiken går ut för att hämta luft i den bländande vårsolen. Stämningen lättar lite, det är ett sorl i foajén. I en trappa sitter tre unga kvinnor och pratar. Ingen av dem vill uppge sitt fullständiga namn. Det har varit för mycket problem, förklarar en av dem.

– Jag är här för att jag bryr mig om frågan. Den syriska revolutionen har hamnat i skymundan. Hennes vän bryter in.

– Det känns bara fint att vara här, bakom allt krig finns ett helt land, en kultur, ett folk.

Vid ett informationsbord står Helena Gillinger. Hon har länge engagerat sig för Syrien och var en av dem som startade Föreningen Syrien Sverige. Hon har svårt att förstå varför det i Sverige inte funnits ett större engagemang för demokratirörelsen i Syrien. Idag är hon synligt upprörd.

– Engagemanget för Syrien är inte tillräckligt, inte heller inom vänstern. Det finns en ovilja att ta i det här. Visst har kriget utvecklats till stora geopolitiska spel och olika intressen som slåss mot varandra. Men i grunden är det ett folk som har gjort uppror mot en diktator.

Helena Gillinger hoppas att fler kommer att engagera sig i arbetet för den demokratiska oppositionen i Syrien. .

– Det är tråkigt att inte fler engagerar sig. Det finns en selektiv solidaritet i Sverige. Det är väldigt bra att det blev ett så stort stöd för Rojava och Kobane, och att det blev mycket uppmärksamhet i media. Men tänk om det hade funnits samma solidaritet för alla syrier. Till exempel för de som varje dag dör i Aleppo. Jag vet inte varför den här blindheten finns.

När dagens program är över har människor har slagit sig ner i teaterlokalen för att prata med varandra. Gamla och nya vänner. Mellan stolsraderna leker skrattande barn. Några ungdomar har satt på en svag musik i bakgrunden och dansar tillsammans framme vid scenen insvepta i den fria syriska flaggan. Somar Al Naher är matt. Hon står vid ett bord och pratar med Azza al Bahra, känd syrisk skådespelare och författare. Dagen innan fick Somar reda på att Azza känt hennes mamma och att hon brukade besöka hennes födelsedagar när hon var barn i Damaskus. I en helt annan tid.

– Jag pratade med en palestinsk vän nyss och hon sa till mig att det här skulle kunna ha varit en samling för Palestina, säger Somar Al Naher.

– Så har det inte känts tidigare. Först trodde vi att det här skulle vara över fort, men med tiden har vi förstått att det inte blir så. Det känns som att vi syrier har börjat forma en ny identitet.