Recension


Film
Chappie
Regi: Neill Blomkamp
I rollerna: Sigourney Weaver, Dev Patel, Hugh Jackman, Yo-Landi, Ninja

  • Chappie är ett charmigt tillskott till filmvärldens robotfamilj, skriver Anders Lundgren.
Fria Tidningen

Neill Blomkamp målar med bred pensel

Varför fascineras så många av artificiell intelligens? De flesta som är intresserade av science fiction kan vid minsta provokation rada upp en lista med de charmigaste porträtteringarna av AI som filmats. Givetvis finns den mörka sidan av scenariot också flitigt representerad i genren, där något skapat av mänsklig hand reser sig och tar över. Frågor kring varför robotar som tänker själva väcker starka beskyddarinstinkter alternativt misstänksamhet och avsky är centrala i Neill Blomkamps senaste film. Tråkigt nog verkar han totalt ointresserad av att ens försöka formulera några svar.

Vi befinner oss i Johannesburg 2016. Problem med tungt beväpnade kriminella gäng driver fram radikala säkerhetslösningar. Vapenföretaget Tetravaal har tagit fram humanoida och självstyrda Scouts, närmast oförstörbara robotar som skyddar poliser i fält. Denna lyckade design av nördige Deon Wilson (Dev Patel) har lämnat den hårdföre ex-militären Vincent Moores (Hugh Jackman) människokontrollerade mobila vapenplattform Moose tuggandes titaniumdamm i ett moln av nedskurna forskningsbidrag och frustration.

Deon Wilsons framgångar är dock inte nog. Han drömmer om en självständigt tänkande maskin mänsklig nog att bedöma och skapa konst. Ni kan tänka er hur väl den idén mottas av vd:n Michelle Bradley (Sigourney Weaver). Men precis när Deon Wilson, en släkting till J.F. Sebastian i Bladerunner med robotar han byggt själv som enda sällskap i pojkrumslägenheten, mirakulöst lyckas med sitt uppsåt går allt åt helvete. Han blir kidnappad av ett par skuldsatta gangsters som vill hitta ett sätt att stänga av de irriterande polisrobotarna så de ostört kan göra nästa livsviktiga stöt. Istället får de Deon Wilsons nyfödda AI på halsen. Ska Chappie, som roboten snabbt döps till, bli en god person eller förhärdad kriminell?

Här börjar problemen hopa sig. Två av gangstrarna spelas av Ninja och Yo-Landi, från sydafrikanska bandet Die Antwoord. Resten av speltiden känns som en utdragen reklamfilm för duon då estetiken de skapat i sina videor tar över det visuella uttrycket och deras musik dominerar soundtracket. Alltmedan detta pågår turneras de frågor som brukar dyka upp i AI-sammanhang. Arv (representerat av Wilson) kontra miljö (Ninja som den stränga pappan och Yo-Landi den goda modern), varför skapas vi för att dö, vad är medvetandet/själen? Och så lite vapenföretagsproblematik ovanpå det. Till skillnad från Chappie, som faktiskt ses måla en hyperdetaljerad tavla inför sin stolte skapare, använder Neill Blomkamp en så bred pensel att svaren blir på sin höjd rudimentära. Istället hastar vi fram till huvudnumret, en snyggt iscensatt och slafsig våldsfinal där Moose ställs mot Chappie, samt en massa gangstrar som kommer i vägen för klusterbomber och andra godsaker. Känslan jag får är att detta är filmen Neill Blomkamp gjorde i frustration över att José Padilha snuvade honom på nyinspelningen av Robocop. Robotvänner kan dock glädja sig åt ännu ett extremt charmigt tillskott i familjen i form av Pinocchio, förlåt Chappie.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu