Recension


Teater
Området – de övergivna Av: Dennis Kelly Regi: Kim Lantz I rollerna: Kim Bredefeldt, Nina Hakkarainen, Fjodor Johansson och Robert Söderberg

  • Robert Söderberg, Nina Hakkarainen och Kim Bredefeldt i Folkkteaterns föreställning Området. Pjäsen är ett samarbete mellan Folkteatern, Stadsmissionen och Unga Folkteatern.
Göteborgs Fria

Folkteatern lever upp till sitt namn med ny pjäs

Området – de övergivna är en intensiv föreställning med en neurotisk rapphet, tycker Kristin Ödlund.

I ett tomt rum sånär som på ett uppdukat middagsbord sitter Dennis (Kim Bredefeldt) och Ellen (Nina Hakkarainen) och firar sin barnlediga kväll med middag. In stormar Ellens bror Liam (Robert Söderberg), förvirrad och osammanhängande, med en skjorta nedstänkt av blod. Vad har hänt? Hur gick det till? Hur mår killen vars blod nu är på Liams överkropp och händer? Här är utgångspunkten i Folkteaterns uppsättning av Dennis Kellys Området – de övergivna.

Familjen ställs inför tuffa beslut och moraliska dilemman. Ska polisen kontaktas, eller kan det försätta Liam i knipa? Han som haft otur och gjort dumma saker tidigare. Till en början hävdar Liam sin oskuld och förklarar att han varit på fel plats vid fel tillfälle, men historien förändras och Dennis och Ellen genomskådar bristerna. Liams brott är avslöjat. Lager byggs på lager och det som börjar som en enskild misshandelshistoria kommer till att behandla allt från segregation till barndomens fosterhemsplacering. Som en blöt handske över kvällen ligger föraktet mot ”det här jävla området”, framförallt Ellen känner sig otrygg och missnöjd. Subtila anspelningar övergår i rasistiskt förakt från såväl Ellen som Liam, medan Dennis försöker stå för det lugna och resonliga och blir på så vis en motpol till de andra två. Publiken får se effekten av segregationen från insidan. Ett ”vi och dom”-tänk som har sin grund i besvikelse över att ha blivit sviken från såväl de närmsta som från samhället. Som en försvarsmekanism hittas ett yttre hot att rikta frustration och rädsla emot. Fienden blir den som inte kan slå lika hårt tillbaka, det är lättare att sparka neråt.

Området – de övergivna är en intensiv föreställning med en neurotisk rapphet. Skådespelarna ger all sin energi från första stund och nästan spottar ur sig texten. Oftast känns det äkta, ofta är känslan att man som åskådare är en fluga på väggen i en verklig situation, i ett verkligt hem. En spänd nerv sätter stämningen i scenrummet.

Ibland tenderar det dock till överspel, tempot blir för högt och intresset svalnar av den enkla anledningen att texten inte behandlas med nyanser. Det som hade kunnat bli en känslomässig berg-och dalbana blir istället en aggressiv explosion där enskilda starka ögonblick riskerar att suddas ut. Med en regi som tillåter hastighetsförändringar hade texten och berättelsen bitit tag hårdare och berört på djupet mer konsekvent.

Föreställningen har två riktigt starka kort där det ena är textens kraft. Jag som åskådare känner att jag får lyssna till en dialog där sättet karaktärerna talar med varandra på är brinnande utan pretentioner. Den andra styrkan börjar redan i programbladet där skådespelarna presenteras och berättar om sina egna ingångar i teatern. Att få se människorna bakom skådespeleriet skänker en närhet till verket, de ger av sig själva från den stunden och hela vägen in i publiktacket. Området - de övergivna är en del av samarbetet mellan Folkteatern, Unga Folkteatern och Göteborgs Stadsmission. Ett projekt som syftar till att öppna upp teaterrummet för en bredare målgrupp både i form av vem som är delaktig och vem som sitter i publiken. En pjäs som denna växer av ett sådant sammanhang, där den på ett unikt vis har möjlighet att skildra något från ett inifrånperspektiv istället för det motsatta vilket ofta är teaterns sanning. Med Området – de övergivna lever Folkteatern upp till sitt namn.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Många poänger i Pojkarna

Recension

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

Göteborgs Fria

Dystopi med törst i fokus

Recension

Riksteaterns Ur vattnets minne – Veden muistista är en ångestladdad men vacker dystopi om vatten som bristvara.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu