Riksdagen. Helgeandsholmen. Här låg för länge sedan ett badhus som erbjöd allt från kallbad och finsk bastu till blodiglar att fästa på kroppen. Badhuset revs för att man skulle kunna bygga riksdagshuset. Men det skedde inte utan protester. Kungahus och den finare adeln meddelade att man ville behålla utsikten och slippa ”den dumdryga massa” som skulle befolka ett sådant hus.

Det hjälpte inte. Kallbad och blodiglar ersattes av riksdagshus och politiker. I detta hus finns nu ett parti sprunget ur nazismen. Apropå dumdryg massa i huset.

Sverigedemokraterna är visserligen inte det första parti i riksdagshuset som byggt sin verksamhet på rasism. Centerpartiet meddelade 1933 i sitt partiprogram: "Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Det har gått drygt 80 år sedan Centerns statement. Många hade hoppats att liknande dynga inte åter skulle flyta upp på Helgeandsholmen. Men det har den gjort. Som dynga kan dyka upp i ett gammalt kallbadhus.

Riksdagsdebatten i onsdags var inte upplyftande. SD meddelade än en gång att man tänker rösta nej till varje regering som inte börjar stänga gränser. Man röstade sedan fram den gamla alliansregeringens budget. Kanske ser man uttalandet på ledarsidan i SvD som en föraning om att borgerligheten bakom kulisserna är på väg att närma sig SD:s krav: "På både kort och lång sikt bör ... frågan som utgjort en källa till SD:s stöd, mötas" (SvD 3/12).

För övrigt kännetecknades debatten av ett nästan hysteriskt tonläge från borgerlighetens sida. Folkpartiets Erik Ullenhag lät som om han höll torgmöte på en stirrig galleria. Kristdemokraten sörjde att han inte längre kan ta tillbaka var tredje julklapp som han lagt under granen – eller hur man nu ska beskriva att man inte längre ska få göra avdrag på skatten för de gåvor man ger.

Vänsterpartiets Ulla Andersson blev lustigt nog den som mest engagerat försvarade regeringens budgetförslag – det är väl också vänstern som har mest att förlora om en uppgörelse skulle komma att ske mellan regering och borgerliga partier. Uppgörelsen om vinster i välfärden lär i så fall ryka all världens väg. Vilket – nota bene – inte något av statsråden egentligen lär sörja. Absolut inte de socialdemokratiska. Och språkrören försvarade vinster i välfärden innan de grönas partikongress slog bakut.

Det akuta läget i svensk politik må debatteras. Men det finns skäl att lyfta debatten till mer generella former. Den akuta regeringskrisen har nämligen lett till debatt av tvivelaktig natur som i sin förlängning kan försvaga demokratin.

För det första: Är det rimligt eller orimligt att ett parti tar sig rätten att rösta på det förslag som man utifrån sina utgångspunkter anser vara minst dåligt?

Svaret måste ur demokratiskt perspektiv bli – hur trist det än är just denna gång – att det är rimligt. Visserligen strider det mot det som kallas praxis, men praxis har uppkommit genom att riksdagsledamöter inte orkar sätta sig in andra partiers förslag. Vilket kan leda till att det utifrån deras synvinkel sämsta förslaget till slut vinner.

Är det rimligt? Är det att ta ett personligt ansvar? I en tid när det talas högstämt om personval… För övrigt gjorde MP, när partiet var ungt, ofta så att man röstade på det näst bästa förslaget när det egna fallit.

För det andra: Många politiska kommentatorer som kritiserar att partier röstar på det man tycker minst illa om bör betänka att man då ifrågasätter flerpartiets kärna. I själva verket leder deras resonemang till att man förordar ett sorts tvåpartisystem, med två block som står emot varandra i alla frågor.

Det är ingen hemlighet att socialdemokrater (bland annat Ingvar Carlsson) talat varmt om att avveckla proportionella val och ersätta dessa med majoritetsval. Sossar mot moderater. Punkt. Berättelser utanför de som dessa partiet presterar skulle försvinna från politiken. Politiken skulle bli fattigare. Demokratin urholkad.

Låt inte den akuta regeringskrisen och SD:s roll som tungan på vågen leda till beslut som inskränker demokratin. Hur den tanken än kittlar en del socialdemokrater och moderater. För att inte tala om hur den kittlar kapitalets företrädare – de skulle gärna vilja se ”stabilitet” och förutsägbarhet av sådan art som förekommer i Kina.

Tillbaka till Helgeandsholmen. Kallbadhus och blodiglar. Ibland skulle nog ett rejält avkylande bad vara effektivt för att lugna ner såväl borgerliga politiker som en del politiska kommentatorer.

Vad man kan göra med blodiglar är något att fundera vidare på.