Hur länge orkar gråsossarna stå emot frestelsen från Nato?
Försvarsministerns utspel för en tid sedan om återinförande av allmän värnplikt är ännu ett led i Socialdemokraternas svek mot den sorts fredspolitik de rödgröna var överens om inför 2010 års val, skriver Per Gahrton, före detta riksdagsledamot för MP.
Varför kom utbåtslarmet ju när det kom? För att Ryssland för första gången sedan en sovjetisk ubåt 1981 gick på grund i Blekinge skickat in ubåtar på svenskt vatten? Nej, man måste vara väldigt naiv om man inte ser ett samband mellan ubåtslarmet och den rödgröna regeringens tillträde. För första gången har ett pacifistiskt fredsparti tagit plats i regeringen. Det måste ha varit mycket frestande för ”det militärindustriella komplexet” att platta till de ”gröna fredsflummarna”, till exempel med ett rejält ubåtslarm.
Några fredspolitiska MP-grundbultar (citat ur partiprogrammet):
1. Icke-våld istället för militär. ”Fred är inte bara målet utan vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld.”
2. Minskade försvarsutgifter. ”Sverige ska ta initiativ till internationell nedrustning och bör gå före och nedrusta utifrån aktuella och politiskt förankrade hotbildsbedömningar”.
3. Avveckling av all vapenexport. ”Miljöpartiet de grönas mål är därför en avvecklad vapenexport”.
4. Alliansfrihet, nej till Nato. ”Miljöpartiet de gröna värnar om den militära alliansfriheten och är därför mot anslutning till Nato”.
5. Minskat Nato-samarbete. ”Uthyrningen av svensk mark till Nato och andra utländska militärstyrkor för krigsövningar ska också upphöra”.
6. Nej till återinförd värnplikt. ”Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.”
Under de borgerliga åren hade MP vissa framgångar. Försvarsutgifterna minskade. Värnplikten avskaffades. Nato-medlemskapet lades på is. Också i det rödgröna regeringsprogrammet 2010 kunde MP sätta tydliga avtryck. Alltså borde MP som regeringsparti nu kunna driva sin fredslinje vidare. Skandalen kring den svenska vapenfabriken i Saudiarabien fick politiker i alla läger att efterlysa moralisk skärpning av vapenexportpolitiken. I det rödgröna regeringsprogrammet 2010 lovade S och V att inte återinföra allmän värnplikt. Försvarsberedningen fastslog ganska nyligen att något militärt hot mot Sverige inte föreligger, trots Putin och Isis.
Men så kom ubåtslarmet. Det har fått många effekter:
Den rödgröna regeringen har kraftigt höjt försvarsanslaget i budgeten.
Jas-plan säljs till vem som helst under allmänt jubel, utan kritisk granskning.
Opinionsmätningar rapporterar att Nato-anhängarna är fler än motståndarna.
Och så vill försvarsministern återinföra allmän värnplikt.
Vi står alltså inför en radikal svensk upprustning och militarisering, som ur grön synvinkel är mycket värre än den borgerliga försvarspolitiken.
Visserligen hävdar försvarsministern fortfarande att Socialdemokraterna är mot Nato-medlemskap. Men ett Nato-medlemskap skulle framtvinga ungefär fördubblade försvarskostnader. Hur länge orkar gråsossar med hjärtat hos vapenindustrin hålla emot den frestelsen – särskilt om den gröna regeringspartnern fått sin fredsimage befläckad?
Men kuppen misslyckades ju, ingen rysk ubåt påvisades! Det behövdes inte. Ingen rök utan eld… Det militärindustriella komplexet har stärkt sin ställning. MP har drabbats av ett bakslag. Ensamt kan MP inte driva grön fredspolitik i regeringen. Inte så länge fredsfalangen inom S sitter stilla i båten. Var är ni? Pierre Schori, Maj-Britt Theorin och alla ni andra som i grunden har samma fredspolitiska syn som MP? Hjälp!
