Det är dags. Timman är slagen. Sanningens ögonblick här. Jag sitter redo framför skärmen med muspekaren i högsta hugg. Bara ett par klick till, sen ska hela alltet utkristalliseras framför mina ögon.

”Vilken är din favorithashtag?” #swag

”Vem av följande är din favoritartist?” Beyoncé.

”Välj ett flanellmönster”. Blått och grön-rutigt.

Rutan som poppar upp låter en veta:

”Du är post-hipster. Du är bortom hipphet, på en helt annan nivå”.

En varm känsla spritter ut i armar och ben. Jag fnittrar när jag vänder mig till min sambo och tillkännager resultatet. Quizet ”How hip are you?” har talat.

Det här är jag.

Quizfebern härjar på world wide web – och ingen slipper undan. Kanske är du själv quizoholic, eller bara offer för allas ändlösa postande av resultaten.

Att bara göra ett enda test är omöjligt. För en bara måste veta: ”vilket djur matchar din personlighet?”, ”hur awkward är du jämfört med andra?”, ”kan vi gissa din ålder?”, ”vilken lesbisk kändis ska du bli ihop med?”.

Häromveckan hade jag en quizkris. Jag och några vänner skulle ta reda på vilka av Harry Potter-skolan Hogwarths elevhem vi tillhörde. Men fem olika tester slutade i vilt skilda resultat.

Frågorna tumlade runt i huvudet. Vem ska jag tro på? Vem är du? Vem är jag?

För det är ju nånstans det som allt det där handlar om. Quizens heliga graal, personlighetstestet MBTI, är ett bevis så gott som något. På att vi vill bli tryggt placerade i fack. Att vi vill kategoriseras.

Kanske är det också 10-talets individualistiska drömmar som driver på. Testerna blir ett sätt att vara unik, att odla sitt personliga varumärke.

Och innan du höjer varningsfingret: okej, jag vet. Svaren på tillvarons gåtor kommer förmodligen inte materialiseras ur dimman för att jag går in på Buzzfeed. Men jag fortsätter tro.

För när livet är kaos, när jag inte har en aning om vad jag håller på med – då är det värsta snuttefilten att få reda på att mitt djur-alter-ego är en delfin.