Detta har gjort framför allt demokraterna nervösa. De är fast beslutna att ena sina meningsfränder på vänsterkanten och fruktar att de extra färgerna, de konkurrerande presidentkampanjerna, ska leda till deras fall. Om demokraterna fick som de ville skulle deras kandidat John Kerry, som suttit fyra mandatperioder i senaten, möta den sittande presidenten George W. Bush en mot en.

I förra valet år 2000 ledde konkurrens från vänster till nederlag för demokraterna. Om inte konsumentaktivisten Ralph Nader hade ställt upp, hade demokraternas kandidat Al Gore vunnit hans 97 000 röster och besegrat Bush.

Men Nader vägrade att lämna scenen den gången och han kommer inte att försvinna nu heller. Den 22 februari när han tillkännagav att han ställer upp i valet sa han så här om de två etablerade partierna:

- De kanske inte tänker på samma sätt, de kanske inte har samma mål, de kanske inte uttrycker sig likadant, men om man ser till vad de faktiskt gör så ser man ingen skillnad. Storföretagen och deras allierade politiker förstör Amerika.

Nader går till val med ungefär samma program som förra gången, men inte längre som en representant för det gröna partiet. I år ställer han upp som oberoende kandidat.

- De politiska partierna är själva problemet. Det är de som har lämnat över makten till företagen, så att företagen kan säga nej till allmän sjukförsäkring och nej till en lön som man kan leva på, och nej till en ren miljö och nej till förnyelsebar energi och nej till en hel rad av åtaganden som de aldrig kunde säga nej till för trettio, fyrtio, femtio år sedan, sa Nader i ett tal nyligen.

Trots att Nader har fått utstå mycket kritik för att han ställer upp, har andra politiska outsiders följt hans exempel och dragit igång egna kampanjer. Enligt Project Vote Smart deltar över 200 officiella kandidater knutna till olika partier i kampen om presidentposten. Men alla kommer inte att få sina namn på röstsedlarna, eftersom alla delstater ställer olika krav på kandidaterna och har en mängd komplicerade regler som stoppar många kandidater. Det kan vara en av anledningarna till att USA aldrig har haft en president från ett tredje parti.

På senare år har ändå kandidater från små partier blivit en större del av presidentvalkampen. 1992 ställde Ross Perrot upp för Reformpartiet höger om republikanerna, och fick 19 procent av rösterna.

Till vänster om demokraterna hoppas Ralph Nader på att göra ett bättre val än han gjorde år 2000 då han kom med på röstsedlarna i 44 delstater och fick 2,8 procent av de amerikanska rösterna. Men flera tidningar, bland annat New York Times, har på ledarplats riktat hård kritik mot att han ställer upp. Även The Nation som länge har stöttat honom och delat hans åsikter, vill att han ska dra sig ur leken. Inte ens det Gröna partiet har uttalat sitt stöd för hans kampanj.

Peter Camejo, som ställde upp för de gröna i guvernörsvalet i California förra året, menar att det Gröna partiet står inför ett vägval:

- I valet 2004 har vi två tydliga alternativ. Antingen fortsätter vi på det politiska oberoendets väg, eller också slår vi in på den breda vägen mot en mindre obekväm politik och offrar vår egen röst och vårt oberoende för att stötta den kandidat som demokraterna väljer att nominera.

Från John Kerrys läger kontrar man med argumentet att det viktigaste är att besegra George W. Bush om man vill se någon förändring i USA. Kerry har inte längre några rivaler inom sitt eget parti och kan räkna med att bli nominerad när partiet håller sin kongress i juli. Han har vunnit primärvalen i nästan alla stater och alla andra betydande demokratiska kandidater har hoppat av.

Kerry har inte utsett någon kandidat till posten som vice president. Kampen står mellan honom och Bush - och alla andra.