Frihandelsavtalet TTIP mellan USA och Europa måste stoppas, i alla fall delen som kallas SDIS. Det är ett tillägg som ger företag rätten att stämma länder om vi fattar beslut som gör att företagen förlorar inkomst. Avtalet gynnar alltså dem vars verksamhet kan påverkas av framtida lagstiftning och kemikalieföretag, oljebolag, välfärdsföretag, cigarrettföretag och köttindustrier kan gnugga sina händer över den inbyggda inkomstförsäkringen. Samtidigt är det vi skattebetalare som kan få betala om vi vill förbättra vår situation på bekostnad av ett företags vinst.

Vattenfall har stämt Tyskland på 43 miljarder kronor för uteblivna intäkter efter beslutet att lägga ner kärnkraften till 2022. ”Vår verksamhet skadades av regeringens beslut, därför vill vi ha ersättning för det”, sa talespersonen för Vattenfall i Berlin till Ekot. Förhandlingarna förs nu bakom stängda dörrar i en skiljedomstol i Washington, och det är sannolikt så det kommer att se ut om TTIP i sin nuvarande form går igenom. Anders Lindberg skriver på Aftonbladets ledarsida 18/10 att det enligt frihandelsavtalet ”inte ens [är] en domstol som ska avgöra, utan en skiljenämnd, med internationella jurister som beslutar helt utan insyn.”

Inför valet var det ett stort tryck för ett förbud mot vinster i välfärden. Regeringen har nu kommit fram till en uppgörelse för att kraftigt begränsa vinstuttagen, vilket skulle kunna vara svidande dyrt under det nya avtalet. Avtalet kan utan snack påverka hela politiken, och framtiden för både människor och miljö.

I början av året gick över 90 europeiska företag ut med ett brev om att de vill se nya bindande mål om förnybar energi i EU, och förhandlingar om målen pågår nu. Frågan är vad prislappen skulle bli om företagen som förlorar pengar på ett förnybart mål skulle kunna stämma oss, och hur stor lust parlamentarikerna skulle ha att försätta oss i en sådan ekonomisk situation. Det är redan tillräckligt politiskt svårt att sätta målen, ska vi dessutom bli skyldiga smutsiga företag pengar för att de ska sluta skita ner? Redan nu har EU låga mål, och TTIP kan rasera de sista förhoppningarna om tuffa förnybara mål i unionen.

När vi granskar lösningar på kemikaliefrågan eller klimatfrågan lutar vi oss nästan alltid mot politiska beslut. Vi hoppas alltid att EU och den svenska regeringen ska ta sig kragen, och det gör även många investerare och bolag som fortfarande inte vågar lägga pengarna i hållbara investeringar som verkar osäkra. Som TTIP är utformat nu ges företag ekonomisk rätt att behandla miljö och människor under dagens för låga krav. Vi kommer kunna lagstifta mot deras beteende – men det kommer att kosta oss. Och hur mycket kommer länderna att vara beredda på att betala? Den största effekten av avtalet kommer troligen bli att vi väljer att inte lagstifta om saker som kan ge oss en nota, även om det rör en otroligt viktig samhällsfråga. En annan stor effekt kommer troligen vara att investeringarna stannar kvar i de smutsiga företagen.

Vi har enormt mycket att hantera och förbättra, både i Sverige och EU. Det dummaste vi kan göra är att göra det svårare för politiker att förbättra vår framtid, eller lättare för företag att fortsätta på en ohållbar bana. Vi måste våga ta de hållbara och långsiktiga besluten, och TTIP är ett stort steg i fel riktning.