”Det är klart att du får läsa min journal, jag har inga hemligheter för dig”, säger han snabbt, utan att tänka.

”Skulle du vilja läsa den själv också?” frågar jag.

”Helst inte.”

”Men jag får läsa den?”

”Ja, det är ju ditt liv också. Du var ju där du också, och du har ju alltid vetat mer om mig än jag har gjort själv.”

Att läsa sitt liv. En sjukhusjournal rymmer delar av en livsberättelse: anamnesen, diagnosen, behandlingar, medicineringar. Anamnesen föregår diagnosen, det är patientens sjukberättelse där patienten ska minnas sitt liv. Ordet anamnes kommer från grekiskan, och betyder erinring, hågkomst. I Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj är det flickan Jackie som minns sin barndom och berättar om den.

När Michel Foucault låter den psykiatriska makten och dess historia stå som undersökningsobjekt (i Le Pouvoir Psychiatrique (2003), även översatt till engelska, Psychiatrique Power (2006), en serie föreläsningar från Collège de France 1973–1974) uppmärksammar han att den tidigt gjorde barnet till måltavla i dubbel bemärkelse: direkt genom att hävda att även barn kan vara galna och behöva komma under vård, men även indirekt, genom att låta just barndomen bli centrum för psykiatrisk utfrågning.

För tolvåriga Jackie vars far Jim, eller Jimmie Darling som hans medpatienter kallar honom, utgör Beckomberga, en gång Europas största mentalsjukhus, själva platsen för barndomen. Jim blir intagen efter ett självmordsförsök och långvarigt alkoholmissbruk. Jackie kommer och går som hon vill. När hon som vuxen får veta att det gamla sjukhusområdet ska byggas om till bostäder försöker hon förstå vad som egentligen hände på det avgränsade området.

Hon vill läsa Jims journal för att få svar på frågan om vad som stod på spel. Varför tillbringade hon all sin lediga tid på ett ”gammalt mentalsjukhus”? Och vad var det som hindrade henne själv från att ”falla ner” i galenskapen? Att "falla" betyder i romanens språkvärld att bli vansinnig, så vad var det som hindrade hennes eget fall, hon som liknade sin far på så många sätt?

I sin nya roman kopplar Sara Stridsberg samman Beckombergas tid med den svenska välfärdsstatens uppgång och fall, 1932–1995. Hon beskriver sjukhuset som ett ”slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse, ett palats för vanställda och hopplösa där de får tumla omkring i ett stillastående smutsigt ljus, ensamma, inlåsta, bortglömda”.

Men Jackie glömmer inte sin far, istället vistas hon på sjukhusområdet vid hans sida. Där möter hon Sabina, flickan med pärlhalsbandet som längtar efter frihet; Paul, en hustrumördare som hon inleder en ”kärleksaffär” med, hon 13-14 år gammal, han en vuxen man; och Olof vars sista dagar på Beckomberga gestaltas dramatiskt genom utskrivningssamtalet med psykiatern Janowski.

Klockhusparken som omger sjukhuset är platsen där Jackie vistas mest och samtalar med patienterna. Som en påminnelse för läsaren om att scenen är sinnessjukhusets låter Stridsberg då och då någon patient jagas och nedläggas i gräset av personalen; Sabinas halsband slits isär av en läkare och Jim får ett epileptiskt anfall och tas om hand av vårdare.

Jackie träffar också Jims läkare, Edvard Winterson, som brukar ta med sina patienter till nattliga fester på Östermalm, där sprit och narkotika blandas med sömntabletter och mediciner, för att en natt utanför sjukhusområdet gör dem ”till människor igen”. På festerna finns flickor som driver omkring. De kallas Wintersons ”leksaker” och tar betalt för sina tjänster. Ibland tar han dem med sig till sjukhuset, där de blir kvar, ofta i månader, dessa ”flickor som ingen saknar”.

Det är inför Edvard, denna representant av den psykiatriska makten, som Jim ska bekänna sitt liv. Vilket han gör i långa samtal. Men, säger en av patienterna, doktorn vet egentligen inget om världen, är inte den räddande ängel han utger sig för att vara utan tvärtom en ”skitstövel”. Istället är det patienterna som genom sina fall mot vansinnet förstår världen.

Men Edvard är också den ständiga betraktaren, ”som en väldig rovfågel som rör sig ljudlöst ovanför dem, om natten i sovsalarna, i duscharna, i rastgården”. På Beckomberga pågår en ständig övervakning, ingenting undgår psykiaterns blick. När Jimmie Darling så småningom blir frisläppt, fortsätter psykiatrins långa arm att kontrollera honom. En gång i månaden undersöks hans lever, njurar och hjärta och läkaren ser till att han inte dricker mer än han klarar av.

Edvard säger en dag till Jim att han inte är sjuk. Bara för att senare mena att Jim alldeles avgjort är galen: ”Annars hade du inte kommit hit.” Så galenskapen förklaras genom sjukhusvistelsen, vilket blir ett slags cirkelresonemang: här är du bara om du är galen, och du är galen för att du befinner dig just här. Resonemanget förstärks av hur Jim tar emot Jackie vid ett besök: ”Din lilla toka, är du tillbaka igen? … Du får akta dig, Jackie. Snart är du lika tokig som jag.”

Paradoxerna, som är så typiska det Stridsbergska skrivsättet, förhindrar ett enda perspektiv att ensamt äga hela sanningen. Sara Stridsberg har sagt att hon i romanen ville betrakta sjukhuset inifrån utan att begagna sig av ”det friskas” utifrånperspektiv. Men, påpekar hon influerad av filosofen Jaques Derridas teorier, eftersom språket är skapat av förnuftet som särskiljer friskt/sjukt, är det oundvikligt att i språket förråda sjukdomen.

Det går alltså inte att med vårt språk skriva om vansinne på något annat sätt än att det framstår som just skilt från det friska. Och eftersom det inte går att beskriva Beckomberga utan att tillgripa ett språk som värderar friskt/sjukt, låter Stridsberg flera olika utsagor bära möjliga sanningsvillkor.

Stridsbergs roman Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin (2006) fungerar på liknande sätt – där bidrar den experimentella formen till att vägra låta ett perspektiv äga hela sanningen, samma berättelse om Valerie Solanas skrivs om flera gånger. Små skiftningar i meningsbetydelse förskjuter sanningen.

Även intertextuella referenser till andra karaktärer som förknippats med vansinne eller mentalsjukdom talar i hennes nya roman, liksom i tidigare verk. I Drömfakulteten kan nämnas till exempel Sylvia Plaths Glaskupan, som också handlar om en kvinnas psykiska sjukdom.

Ett kapitel i Beckomberga – ode till min familj heter ”Mörk vår”. Det är förmodligen taget från Unica Zürns berättelse med samma namn, om en ung flickas sexuella uppvaknande. Där är gränserna mellan lust och våld lika nära varandra som i Jackies och Pauls möte.

Stridsberg har tidigare nämnt Zürn som en stor inspirationskälla. Zürn diagnostiserades med depression och hennes roman Jasminmannen sägs beskriva hennes upplevelse av sjukdomen.

Jackie bär romanen igenom på en rädsla att själv falla ner i det mörker som håller Jim fångad, men när också en längtan att försöka rädda sin far.

Om Beckomberga ställer frågan hur långt en människa kan gå för att bära sin förälders börda, ger den också ett svar: när någon annan människa vi älskar står på spel är gränsen nådd. För Jackie blir det sonen Marion som hon tar med till det nya bostadsområde som växer upp ur Beckombergas spillror.

Marion föder en vilja i Jackie att hålla sig fast vid förnuftet, och inte falla. Eller så är det som Edvard säger till Jim: ”Det friska i människan löper alldeles intill det sjuka, två källor eller ådror omöjliga att skilja från varandra.”

I en sjukhusjournal ryms bara delar av en livsberättelse. Men Jackie, som själv sett den psykiatriska makten agera på nära håll, bär på flera perspektiv. Hon ser även hur psykiatrireformen, som stängde alla stora mentalsjukhus, ledde till att sjuka inte längre hade någonstans att ta vägen.

Beckomberga – ode till min familj är en hyllningsdikt till välfärdsstatens försök att härbärgera alla de människor som behövde hjälp att bära sig själva, men kantas samtidigt av en uppdämd sorg över de många psykiatriska övergrepp som ägde rum på den plats många kom att kalla hem.