Varje gång jag tittar åt mina kullvälta travar höstböcker får min personliga boksmak en lyckochock!

Som Sigrid Combüchens nya roman. Kommer inte hon att göra jorden till en roligare och mer intressant plats med Den umbärliga (Norstedts förlag) så säg! Den handlar om världsresenären och journalisten Ida Bäckman (1867–1950 en kvinna som frångick konvenansen och var orädd, ohämmad och påflugen på alla sätt. Under närmare tio års tid är hon ute efter Gustav Fröding utan att få sin kärlek besvarad. Efter skaldens död skriver hon en skandalroman om deras relation, vilket blir slutet på karriären. Ida Bäckman får den svenska litteraturens sämsta rykte och smeknamnet ”fula lilla gnom”.

Mer konventionella är huvudpersonen i Liv till varje pris (Norstedts förlag), den sista delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun och klassresenären Maj i Örnsköldsvik. Maj har genomlevt 1940- och 50-talet som Sveriges kanske bittraste person och nu är det snart 1960-tal. Det svider i skinnet på mig så som hon putsar och gnider, som hon ständigt tittar över axeln, manar på barnen och ser med tom blick på sin besvikelse till äkta man. Men vilka sandwiches hon kan göra Maj, och vilka bjudningar. Och vilken episk skildring av en tid och ett liv detta är.

Richard Yates (1926–1992) böcker drabbar mig även de alltid hårt, likt en smärre depression eller två. Yates påminner mig så väl, lågmält men alldeles utan barmhärtighet, om hur patetiska vi som människor är. Drömmarna, fegheten, bräckligheten, det allmängiltiga. Nu kommer hans novellsamling Elva sorters ensamhet (Norstedts förlag) från 1962 för första gången på svenska och det blir nog utöver ovan nämnda ångest en hel del ljumna gin martinis i 1950-talets New Yorkförorter.

Siri Hustvedt kommer kanske aldrig att kunna leva upp till genombrottet och den enorma läsupplevelsen Vad jag älskade men Den lysande världen (Norstedts förlag) ska givetvis läsas. Huvudperson är Harriet Burden, konstnären som tröttnar på mansdominansen inom New Yorks konstkretsar och som finner nya vägar för att promota sin egen konst.

I konstvärlden är det även dags för Ester Nilsson från Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande att förnedringsförälska sig igen. Ny manskonstnär, ny bok. I höst är hon tillbaks hos oss i Utan personligt ansvar (Natur och kultur).

Och i Den andra kvinnan (Norstedts förlag) av Therese Bohman blir det passionsspel. Sjukhusbespisningsbiträdet med författardrömmar får ihop det med den gifte läkaren. Frågor om makt och begär utlovas och jag hoppas på samma suggestiva, obehagliga ton som i De drunknade från 2010.

Katarina Wennstams spänningsromaner är alltid rafflande och aktuella. I Skuggorna (Albert Bonniers förlag) agerar en grupp kvinnor hämnerskor. Utifrån Talionprincipen, även känd som öga för öga tand för tand, ger de tidigare dömda kvinnomisshandlare det straff de aldrig fått i sin dom.

John Ajvide Lindqvist skriver i Himmelstrand (Ordfront förlag) skräck i campingmiljö, om en skara campare som förflyttas med sina husvagnar ut i tomheten, intigheten.

Marie Hermansson bjuder i Skymningslandet på – maskerad! Två unga kvinnor av i dag tar tjänst som husor på en herrgård hos en äldre dam. Denna tror sig leva på 1940-talet och i arbetsuppgifterna ingår att spela spelet.

Och Sara Stridsbergs nya bok Beckomberga – ode till min familj (Albert Bonniers förlag). För att titeln säger allt.

Så har vi läst oss genom hösten och bara en grej kvar. Som sällskap i novembers mörka ofrånkomlighet, Kristian Lundbergs nya dikter i Vi är de döda, nu snart (Wahlström och Widstrand). Om flyktingförvar och deportering. Och värre kan det väl knappast bli. Men bättre höst i litteraturen kan man nästan inte önska sig.