Sedan protesterna i Bahrain startade för knappt två år sedan har hundratals människor dödats och tusentals fler skadats. En hög siffra för ett land med drygt en miljon invånare. Det första Maryam al-Khawaja säger när jag för den arabiska våren på tal är att hon ogillar det uttrycket. Istället föredrar hon att kalla det Revolutions of Dignity. För det för att återta sin värdighet som folket revolterar.

– Upproren startade av samma anledning i alla de här länderna. Det är länder med godtyckliga arresteringar, systematisk tortyr och korruption. Men mest av allt har man tagit ifrån folket deras värdighet, säger hon.

Däremot är det inte så att en revolution orsakade en annan utan revolutionerna inspirerade varandra. I ett land som Bahrain, förklarar Maryam al-Khawaja, som haft ett uppror vart tionde år sedan 1920-talet, var det inte så att folk var omedvetna om att de kunde revoltera. De hade bara förlorat hoppet att de kunde uppnå någonting med det.

– Men när de såg Mubaraks fall och vad som hände i Libyen fick de tillbaka hoppet om att en massrörelse faktiskt kunde göra skillnad.

Den 14 februari 2011, dagen då protesterna startade, markerade 10-årsdagen av den folkomröstning där en majoritet röstat för en nationell handlingsplan för en reformering av Bahrains auktoritära styre. Initiativet till protesterna togs av landets unga.

– För dem handlade det inte om att störta regimen utan att arbeta för reformer. Att få kungen att leverera de löften han gjorde 2001.

I Bahrain är 70 procent av befolkningen Shiiter och 30 procent sunnimuslimer. Den styrande kungafamiljen tillhör den sunnimuslimska minoriteten. Något Maryam tycker är viktigt att framhålla är att demonstranterna själva valt att inte dela in sig i någon religiös eller politisk grupp.

En månad efter upprorets start rullade stridsvagnar från Saudiarabien in i landet och krossade folkets fredliga protester. Demonstrationerna i Bahrains huvudstad Manama slogs blodigt ner. Många dödades eller fängslades. En av dem som fängslades var Maryams far. Som grundare av The Bahrain Center for Human Rights år2002 hade han länge ansetts som ett hot mot regimen. BCHR:s mål är att främja demokrati och mänskliga rättigheter bland annat genom opinionsbildning och utbildningar. Organisationen, som Maryam nu är ställföreträdande chef för, förser även FN och internationella människorättsorganisationer med information om situationen i Bahrain. I nuläget ser Maryam inget hopp om benådning för hennes far.

– Utan internationell påtryckning kommer situationen att fortsätta att förvärras i Bahrain. Den internationella policy som råder har i stort sett gett Gulfländerna internationell immunitet att begå övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Ett stort ansvar vilar på media. De måste rapportera om vad som händer. Genom exempelvis twitter går det att följa minut för minut om vad som händer i landet, men få väljer att göra det, berättar Maryam.

– Sedan den 14 februari 2011 har det varit protester i princip varenda dag. Något världsmedia inte uppmärksammar.

Varför inte?

– Revolutionen i Bahrain är obekväm på många sätt. Bahrain är geopolitiskt och ekonomiskt viktigt för många länder. Bahrainarnas kamp för demokrati och rättvisa är inte enbart en kamp mot den egna regimen utan mot hela gulfkusten. Det militära ingripandet i Bahrain kom från hela GCC - Gulf Corporation Council - och regimens fall i Bahrain skulle innebära ett hot mot alla dessa monarkier.

Maryam al-Khawaja lever med ständiga dödshot över sig. Hon säger att det inte är något hon låter sig stoppas av.

– Alla som jobbar för mänskliga rättigheter i förtryckarländer blir per automatik en fiende för regimen. Så klart att det är riskfullt. Det är dödshot, hot om våld och arrestering, både från människor som gömmer sig bakom anonyma nicks på nätet och från regimen. Förra året när min pappa fängslades och torterades fick han berättat för sig att ”bara för att din dotter befinner sig i Europa betyder inte det att hon kan känna sig säker. Vi kommer att hitta henne och våldta henne”. Att aldrig känna sig 100 procent trygg är något man som kämpe från Mellanöstern eller Nordafrika får vänja sig vid.

Är du rädd?

– Rädslan finns alltid där för följderna är verkliga. I länder som Jemen, Libyen, Syrien, Bahrain etcetera, är det inte så att folk slutar att vara rädda men de lär sig att ignorera sin rädsla. Det är något man måste göra för att uppnå förändring.

Att utses till vinnare av Stieg Larsson-priset innebär ett erkännande, inte bara för henne själv utan för alla som kämpar för mänskliga rättigheter.

– Det här priset är en plattform för att se till att deras röster hörs. Det ett erkännande inte bara för det arbete de gör, utan också de risker de utsätter sig för.

Maryam al-Khawaja är trots allt övertygad om att situationen i Bahrain kommer att förändras. Om det däremot tar fem år eller femtio år beror på omvärldens vilja att agera. Hoppet sätter hon till länder som Sverige och Danmark.

– Inte på egen hand men i koalition med andra länder som verkligen kräver mänskliga rättigheter. Att gemensamt ifrågasätta ekonomiska och diplomatiska sanktioner och frihandelsavtal skulle göra stor skillnad.

Trots sina bara 25 år har Maryam tidigare arbetet både som lärare och studentrådgivare. På grund av olika omständigheter kastades hon in i arbetet med mänskliga rättigheter. Nu tror hon att det kommer att svara svårt att någonsin jobba med någonting annat.

– När jag har vetskapen om att det är så många överträdelser som sker och så många röster som tystas runt om i världen varje dag är det min plikt som människa att göra någonting åt det.