Peter Hammarstedt går längs kajen i Klaksvik, som är Färöarnas andra största stad. Omgivningarna med kala berg och vattenfall som störtdyker ner i det rena Atlanten kunde vara ett paradis. Men staden har ett mörkt förflutet. Trots att den kommersiella valstationen stängdes 1984 har jakten på grindval fortsatt med oförminskad styrka.

Svenske Peter Hammarstedt, som är en av miljöorganisationen Sea Shepherds största profiler, reser jorden runt för att kämpa för marina djur eller organisationens ”klienter” som de också kallas. Under sommaren är han en av ledarna för kampanjen ”Grindstop 2014”.

Med tunga steg minns Peter lokalradioinslaget när han körde mot Klaksvik för fyra år sedan. Ett grindadráp (när grindvalar drivs in till grunt vatten med hjälp av båtar och dödas) hade precis ägt rum och denna gång rörde det sig om en stor grupp på 236 valar.

– Varenda individ slaktades. Det fanns inte tillräckligt med plats nere på stranden så de radade upp alla i hamnen, berättar Peter, som snabbt dokumenterade slakten med hjälp av en kamera för att sedan publicera bilderna på nätet.

Att slakten skulle gå humant till genom att fästa en krok i valens andningshål och sedan skära ett snitt genom dess ryggmärg som förespråkare för den över tusen år gamla traditionen hävdar, håller inte Peter med om. Han säger att slakten stressar de högt sociala och intelligenta däggdjuren, samtidigt som lidandet är stort.

– Jag såg en val här på kajen som hade sex sju hack över kroppen. Hon såg ut som en skärbräda.

Med händelsen färskt i minnet tänker Peter förhindra att något liknande sker igen. I alla fall så länge han befinner sig på någon av de 18 öarna som utgör öriket. År 2011– när Sea Shepherd var på Färöarna sist – genomfördes inget grindadráp, och genom ”Grindstop 2014” har organisationen mobiliserat ytterligare. Det innebär att man under sommaren har runt 500 volontärer från hela världen, ett flertal motorbåtar, drönare, och ett par stora fartyg på plats. Målet: att förhindra att en enda grindval dödas.

– Vi försöker givetvis lösa den här konflikten genom diplomati, säger Peter och klargör hans och aktivisternas ståndpunkt:

– Vi är villiga att gå mellan valarna och lokalbefolkningen. När det väl gäller är vi kompromisslösa.

Under sommaren har grindvalar setts till i farvattnen utanför ögruppen vid ett flertal tillfällen, men fram till slutet av augusti hade polisen inte tillåtit ett grindadráp. Peter är säker på att det beror på Sea Shepherds närvaro.

– De vill inte ha skadade volontärer, det skulle se dåligt ut i media och antagligen stoppa jakten för evigt, säger Peter Hammarstedt.

Taktiken fungerade fram till i lördags, den 30 augusti, då polisen för första gången i år gav grönt ljus till ett grindadráp. 14 Sea Shepherd-aktivister greps när de förgäves försökte skydda valarna. 33 grindvalar fångades och slaktades på stranden.

Missnöjet mot organisationen från lokalbefolkningen har yttrat sig genom att aktivisternas bilar har utsatts för sabotage med sönderskurna däck och lackskador och en volontär har dessutom blivit misshandlad under en tidigare incident med en lokalbo.

Att det finns en konflikt i luften blir tydligt när Peter Hammarstedt lite senare blir konfronterad av ortsbon Kristoffer Ragnarson på kajen.

– Det handlar om valar och vi tar bara vad vi behöver! Vill du att vi ska äta industrikött istället, är det bättre? frågar Kristoffer och stämningen blir bitvis hätsk medan Peter behåller lugnet, och vidhåller att ”färöborna numera inte behöver äta valkött för att överleva”.

– Ni är ett rikt land nu, kontrar Peter.

Men Kristoffer står på sig och menar att de flesta ändå bara äter valkött ett par gånger i månaden.

– Jag tänker aldrig sluta döda valar, jag älskar köttet, avslutar han och går därifrån.

Och precis där blir konflikten så tydlig. På ena sidan aktivister som brinner för att skydda havens invånare, och på andra sidan traditionsenliga ortsbor som vill fortsätta med något de alltid gjort.

Volontärernas match

Att vara beredd att dö för grindvalar och andra havslevande djur är något som Sea Shepherd-volontärerna verkar ha gemensamt. Det berättar de över middagen som består av olika veganrätter och en flaska rött i det hyrda huset med utsikt över hamnen i Klaksvik (strategiskt läge vid eventuell interaktion). Sällan brinner någon för en sak lika starkt som dessa individer, det lyser liksom i ögonen på dem när de berättar att de inte kommer att tveka att gå mellan adrenalinstinna ortsbor som har jaktinstinkten påkopplad och en flock trängda grindvalar strandade på grunt vatten.

Aktivisterna har kommit hit från länder som Australien, Danmark, USA och Frankrike, betalt sina egna biljetter och tjänar inget på att patrullera någon av öarnas 22 ”killing beaches” – stränderna som är speciellt utformade för att lätt kunna stranda valarna på. Under dagen har de tränat med hjälp av två nyinköpta quadcoptrar, som ska kunna användas för spaning på en räckvidd på upp till 400 meter. De är en slags mini-drönare, som ska hålla koll på båtar längs kusten, eller upptäcka grupper med grindval, innan färöborna gör det.

Amerikanske Scott West leder kampanjen till dess slut i oktober. Juli och augusti är historiskt de blodigaste månaderna, då grindvalarna passerar Färöarna istörst antal. Scott hymlar inte med att Sea Shepherd-aktivisterna kommer att ”försvara sig om de blir attackerade”.

– Det kan bli våldsamt om gränsen passeras, säger han under middagen och förklarar att organisationen har som huvudsyfte att skydda valarna, vilket innebär att om någon försöker döda dem så har man gått över gränsen, och därmed få ta konsekvenserna.

Scott West samarbetar med den lokala polisen genom att ha dagliga samtal och redovisa hur många aktivister och båtar organisationen har tillgång till, för ”att köra med öppna kort”.

– Polisen vill inte att någon skadas, och de vet samtidigt att vi är kompromisslösa, så jag tror inte att de kommer att tillåta någon slakt så länge vi är här.

Tickande miljöbomb

Förutom argumentet att inte döda högt intelligenta däggdjur som man dessutom inte vet hur många det finns kvar av så innehåller köttet- och späcket höga halter av miljögifter som till exempel kvicksilver – eftersom grindvalen befinner sig högst upp i näringskedjan.

Pál Weihe är överläkare på avdelningen för folkhälsa- och yrkesmedicin inom den färöiska sjukvården. Sedan mitten av 1980-talet har han varit delaktig i undersökningar av miljögifternas effekter på lokalbefolkningen.

Vi träffar Pál på kliniken i huvudstaden Torshavn. Han berättar att genom att äta grindval så ”använder man upp hela kvoten av kvicksilver”, och jämför med torsk som innehåller en hundradel av ämnet – som är ett av de absolut farligaste miljögifterna. Trots att danska och färöiska medier har rapporterat flitigt om hälsoriskerna de senaste åren så fortsätter konsumtionen av valkött – av en befolkning som till stor del fortfarande styrs av starka traditioner.

– Även om vi ser en dramatisk nedgång hos kvinnor, framför allt gravida, och barn så äter män fortfarande köttet. Och de äldre har inte ändrat sina vanor, berättar Pál.

Att konsumtionen påverkar hälsan råder det inga tvivel om. Barns hjärnor påverkas negativt; till exempel minnet och reaktionsförmågan, och personer som får Parkinson är dubbelt så många som i Danmark och Norge.

– Om det kan skyllas på arv eller miljö är oklart, men det kan tänkas att man faktiskt har en större mottaglighet av miljögifter, säger Pál och trycker på ett viktigt faktum:

– Om köttet hämmar intelligensen, varför ska man då äta det?

Många hävdar att det handlar om ekonomi, de får gratis kött från naturen och slipper köpa mat. Vad säger du om det?

– Det handlar om kultur och socialt beteende, men människor kan likväl äta annat som kommer från havet. Att de inte skulle ha råd är bara nonsens!

Gammal tradition

Men inte alla håller med om att det skulle vara farligt att äta valkött. I bortre hörnet av Torshavns pittoreska hamn säljer Mårten Johannesen förutom fisk även späck och kött från grindval. Tidigare var 71-åringen kapten på Barens hav och har efter pensioneringen hittat ett sätt att dryga ut kassan. Mårten berättar att hälften av hans kunder är turister, och mycket riktigt så går några danska- och norska besökare från hamnen – bärandes på plastpåsar med torkat valkött.

Själv äter Mårten valkött en gång i veckan. Han tycker det är värre att äta industrikött som gris och kyckling ”som innehåller mycket bakterier”, och säger att människor är ”lika kloka nu som tidigare”, och ”fortsätter att leva länge”. Han menar att en majoritet av öborna är för fortsatt jakt – en process som numera sker ”helt kontrollerat och barmhärtigt mot djuren”.

– Valarna får ett snitt i nacken och dör på två tre sekunder. En gris har längre död än så.

Sea Shepherd har Mårten inte mycket respekt för.

– Det är gränsöverskridande fräckt av dem att komma hit och berätta för oss vad vi ska göra med våra resurser. Detta har varit våra farvatten i tusen år, säger han barskt och avslutar:

– Sea Shepherd vill inte bevara, de vill bara provocera. Vad vill de att vi ska äta, gräs?

Han går en annan väg

Dykaren Ingi Sørensen, har nyligen gett ut en fotobok med Färöarnas undervattensvärld. Han är av en annan åsikt och tycker att man borde ta till sig av kritiken som riktas från många håll, och avsluta traditionen.

Hans dröm är att öborna i framtiden vill satsa på valturism istället.

– Folk säger att de respekterar valarna men det stämmer ju inte. Slakten är ett sjukt beteende, förklarar Ingi.

De senaste åren har han gått ut offentligt med att traditionen borde stoppas, varit med i otaliga tv-produktioner, tidningsartiklar och startat en Facebookgrupp, på runt 300 medlemmar – som består av öbor som vill avskaffa den kontroversiella slakten. Trots att många färöbor vill fortsätta äta grindvalskött, så verkar attityderna ändå sakta svänga.

– Öborna säger fortfarande att jag är galen och ute efter publicitet. Men många unga vill inte äta köttet, säger Ingi och avslutar:

– Jag tror att traditionen kommer dö av sig själv så småningom.