Liksom många redan förutspått vann sittande premiärminister, Recep Tayyip Erdogan, söndagens presidentval i Turkiet, även om det var med mindre marginal än väntat - 52 procent av rösterna. Oppositionspartierna gemensamma kandidat Ekmeleddin Ihsanoglu kom på andra plats med 38,5 procent av rösterna.

Presidentposten har tidigare utsetts av parlamentet, men sedan en lagändring 2012 väljs nu presidenten av folket. Lagändringen har av många setts som ett sätt för den alltmer auktoritäre premiärministern Erdogan att koncentrera alltmer makt till sig själv och hans seger var väntad.

– Som vanligt vann Erdogan. Varje gång är det samma sak, jag litar inte på valresultaten, säger Zeynep Bilgin, student från Istanbul.

Erdogan, från konservativa Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, har suttit som premiärminister i 12 år och driver en auktoritär politik med rötter i politisk islamism. En ny ledare för AKP och därmed också premiärminister ska nu utses då Erdogan tillträder presidentposten. Många menar att Erdogan på så sätt kommer tillförskaffa sig mer makt, dels i egenskap av president och dels genom att själv utse en ny premiärminister.

– Erdogans plan var att bli president, säger Ömur Sahin Keyif, journalist på den turkiska vänstertidningen Birgün.

– Hans parti är ansvarigt för flera massakrer och Erdogan själv är inblandad i korruption. Nu kommer han fortsätta leda landet.

Valet har dominerats av pessimism och misstro, men för kurderna och vänsterrörelsen har hopp väckts. Den tredje kandidaten, Selahattin Demirtas från Folkets demokratiska parti, HDP, fick 10 procent av rösterna. Partiet är ett feministiskt vänsterparti som kämpar för minoriteters rättigheter och fungerar som systerparti till det kurdiska Freds- och demokratipartiet, BDP. Det är också känt för att stödja hbtq-personers rättigheter och har infört en 10 procents-kvot för hbtq-personer till sina vallistor. Kvinnor ska utgöra 50 procent.

– De som röstade på Demirtas är kurder, vänstersympatisörer, kvinnor, feminister… de som möter diskriminering i sitt dagliga liv, säger Keyif.

Demirtas är en ung kurd med rötter i människorättsorganisationer.

– Han kämpar för kurdernas rättigheter, fred i Mellanöstern och för att stoppa korruptionen och morden på kvinnor och hbtq-personer, säger Keyif.

Att ett pro-kurdiskt parti även fick många röster utanför de kurdiska regionerna ses som ett stort framsteg för både partiet och för kurderna generellt. För trots att Demirtas varit ett ledande namn i den kurdiska rörelsen har hans kampanj tilltalat typiska arbetar- och vänstergrupper och andra exkluderade grupper.

– Kurderna utger en stor del av Demirtas väljare. Men den politiska kampanjen har varit lyckad och eftersom de andra kandidaterna är högerpolitiker har även en del socialdemokrater valt att rösta på Demirtas, säger Ömur Sahin Keyif.

Vissa ser dock Demirtas som en fara för ytterligare motsättningar mellan turkar och kurder.

– Jag röstade inte på Demirtas eftersom jag inte vill se mitt folk delas upp i turkar mot kurder. Det finns ett Turkiet, ett land och en flagga. Alla ska vara lika under lagen, säger studenten Zeynep Bilgin.

Ömur Sahin Keyif håller inte med.

– Om Turkiet skulle förenas i en person, skulle den personen kunna vara Demirtas. Demirtas är en ledare som kämpar för kurderna, eftersom Turkiet kränkt kurdernas rättigheter. Men han kämpar också för kvinnor, armenier, hbtq-personer och många fler. Han agerat inte bara som en kurdisk ledare utan som en ledare för hela landet.

Valrörelsen har framförallt dominerats av fyra frågor: den pågående konflikten i Israel-Palestina, fredssamtalen med kurdiska PKK-rebellerna, förra årets korruptionsskandal där Ergodans familj är inblandad och protesterna vid Geziparken.

Gezi har blivit till ett begrepp i den turkiska politiken sedan förra årets massprotester som ledde till elva personers död. Massprotesterna, med sin början i och runt Geziparken i Istanbul i protest mot byggandet av ett köpcenter, utvecklade sig i ett allmänt uppvisande av missnöje mot Erdogans regering. Miljontals demonstranter runtom i Turkiet möttes av ett brutalt polisvåld. Erdogans bortviftande av protestanterna som ”ligister” och ”terrorister” har väckt ilska hos många.

Selahattin Demirtas stöttade protesterna och ses, med sitt stöd bland vänsterrörelserna och kritik mot Erdogans auktoritära styre, av många som Gezi-demonstranternas kandidat.

– Det är svårt att göra en bedömning i nuläget hur mycket Gezi har påverkat valet, men det har absolut påverkat en del av väljarna, säger Ömur Sahin Keyif.

– Om inte Gezi och korruptionsskandalen hade hänt, hade kanske ännu fler röstat på Erdogan.