Våld föder motstånd, ofta ett våldsamt sådant. Kolonialismen var ett permanent tillstånd av våld. Det var med hjälp av organiserade folkliga rörelser, ofta våldsamma sådana, som kolonialmakterna tvingades bort.

Att avkolonialiseringen var en process som inbegrep våld känns nästan radikalt att säga i en tid när Moderaterna tar åt sig äran för kampen mot apartheid och det palestinska motståndet mot ockupationen kallas terrorism.

Kanske är det därför Göran Hugo Olssons nya film Om våld (Concerning violence) har fått så stort genomslag redan före premiären och sålts till 17 länder. Det är en berättelse som saknas, helt enkelt.

För 60 år sedan reste svenska filmare för att dokumentera det antiimperialistiska motståndet i länder som Angola och Mocambique. Filmen fångar en glimt av deras vardag genom ett unikt arkivmaterial, som när svenska journalister följer med MPLA i Angola under en nattlig räd mot den portugisiska kolonialmakten.

Egentligen skulle Göran Olsson ha gjort något helt annat. Förra filmen, hyllade Black Power Mixtape (2011), öppnade dörrar.

– Jag hade erbjudanden från USA som var ganska fina. Men det här var en yrkesmässig utmaning. Hur tar man en sakprosatext, gör den till film och behåller texten?

Frantz Fanons bok Jordens fördömda från 1961 går som en röd tråd genom filmen. Texten är bearbetad utifrån första och sista kapitlet i boken. Att göra urvalet gav dock upphov till ett visst mått av ångest, berättar Olsson.

– Jag är egentligen ganska dåligt lämpad för att göra den här filmen. Jag har inte den utbildningsnivå som krävs och är inte riktigt… jag är inte superintelligent, så det krävs mycket ansträngning. Jag var orolig att jag gjorde fel. Men så visade det sig att Penguin gjort en bokserie som heter ”Great ideas” och de har också bara tagit första och sista kapitlet.

– De andra kapitlen har andra kvaliteter, men boken är väldigt yvig. Han skrev den när han var döende. Det var ingen lätt text att jobba med. Jag har tagit fram det jag tror är mest relevant i dag, och kokat ner det.

Rösten i filmens engelska version görs av musikern Lauryn Hill. De hade gemensamma bekanta och Olsson visste att hon var "inne på Fanon". Självklart ställde hon upp. Men just då satt superstjärnan i fängelse för skattebrott och läste – händelsevis just Fanon. Lauryn Hill släpptes på en fredag och redan på måndag började inspelningen.

– Hon gjorde den med mycket energi och högt tempo. Hon hade velat göra musiken också, men det fanns inte tid till det.

Göran Olsson upprepar en anekdot som jag redan har läst i tidningen Filter. Kanske är han PR-slipad efter framgångarna med Black Power Mixtape. Eller bara medveten om att folk gillar att läsa om kändisar. Det handlar i alla fall om att Lauryn Hill från början ville läsa i ett snabbare tempo. Det fungerade inte alls.

– Lauryn Hill sa: "När jag läser texten är det en befrielse, och en befrielse är alltid en celebration, och celebration är alltid upptempo. När Charlie Parker och John Coltrane upptäckte sina afrikanska rötter i musiken så var den upptempo. Så den måste upp." Jag sa: "Ja, när du lyssnar på en låt kan du lyssna på den hundra gånger. Men i en film, Lauryn", nej, ms. Hill säger man till henne, "i en film måste man ha åskådaren med sig hela tiden."

– "Men folk ska ju se filmen många gånger!" sa hon. Nja, det hoppas jag också, men så brukar det inte vara. Hon gick med på att sänka tempot och det blev väldigt bra.

Fanon förklarar i filmen, genom ms. Hills angelägna röst, att kolonialismen bara kan upphöra genom att mötas av ett ännu större våld. Fanon ville förklara psykologin hos kolonisatören respektive den koloniserade, varför våldet uppstår. Med tanke på nivån i dagens offentliga samtal skulle det knappast förvåna om filmen kommer att uppfattas som ett försvarstal för våld. Det var också delvis så boken recenserades i SvD 2007 när den kom ut på svenska igen. Den ”medför en risk för våldsromantik”, skrev recensenten.

– Det sitter som ett plåster runt boken och det kommer från Sartres förord, säger Göran Olsson. Förordet kanske man kan kalla ett kaféaktigt våldsförhärligande. Men boken är inte alls så. Fanon var psykiater och jobbade på ett sjukhus i Algeriet med att vårda skadade från posttraumatisk stress. Han försökte förklara mekanismerna. Det är inte samma sak som att förhärliga eller försvara.

– Men vi lever i en tid när det där är legio. Ungdomar bränner bilar i Husby och etablissemanget i Sverige reagerar med att säga: ”Vi kommer inte att prata med er, för ni fungerar inte enligt icke-våldsprincipen. Ni har foulat ut er själva.” Det är något slags kristen sosseattityd. Kom till oss så blir det bra – men om ni inte är som vi vill: pang. Man ska förlåta och förlåta, sen helt plötsligt är det nolltolerans…

Ja, det känns som att möjligheterna att föra samtal om motstånd har blivit snävare.

– Vi har haft åtta år av ett presentbord till medelklassen. Du ska inte behöva betala skatt, du ska få mer i plånboken, välja skola och städhjälp, samtidigt som andra grupper har eftersatts. Då blir det ”eruptions” av missnöje. Men jag tror att de räknar med det, collateral damage eller vad man ska säga.

Situationen i Gaza är ett typexempel på att texten är högst relevant i dag, menar Olsson. Från början hade han också tänkt använda samtida nyhetsklipp, men det hade skapat "en dagspolitisk diskussion". Filmen skulle vara mer allegorisk.

– Men jag tror att den berättar varför Hamas gör som de gör och varför Israel gör som de gör. Och framför allt, och det är nyckeln, säger den hur de här barnen som utsätts för våldet kommer att agera i framtiden. Filmen handlar om våld, och en tydligare våldssituation än den i Gaza nu är ju svår att tänka sig.

Filmen har faktiskt redan visats i Israel.

– Jag var spänd, men det var förstås inte Likudpartiet och militären som satt i publiken, utan vänsterradikaler. Det finns en opposition i Israel som... (lång tankepaus) … som jag tycker att det är jävligt viktigt att ha en dialog med. En av mina samproducenter, Danny Glover, har skrivit på den kulturella bojkotten av Israel. Men i just det här fallet, så…

Han tänker efter igen, tar sats:

– Ju mer av Fanons tankar om imperialism och våld som man kan sprida i det landet... det kan inte vara dåligt. Vi gör en arabisk version också.

Om våld är kanske inte särskilt upplyftande med dess drabbande bilder av stympade kroppar och öppen rasism. Men en scen erbjuder något man i brist på bättre kan kalla ”comic relief”. En svensk missionärsfamilj i Tanzania berättar om sitt arbete. I bakgrunden står ett tiotal arbetare i en grop och gräver grunden till en ny kyrka. Missionärernas tonläge är lika antikt som deras syn på att göra gott.

– Jag har faktiskt lärt mig det av Ingmar Bergman. Jag vet inte om han lyckades själv, men han sa: ”det måste vara ett skratt i varje film”. Det blir ett större rum att vistas i. En film ska vara en liten värld, och där måste det finnas olika beståndsdelar. Annars blir den klaustrofobisk, tror jag.

Om våld har undertiteln ”nio scener ur den antiimperialistiska självförsvarskampen”. Så vad är imperialism i dag?

– De globala företagen som utvinner råvaror, svarar Göran Olsson utan att tveka och börjar berätta om världens största koppargruva i Kongo.

– Koppar finns i alla elledningar i hela världen, det är en jättemetall, typ större än järn. Gruvan drivs av Lundin Mining och de har lärt sig läxan från till exempel Lamco flera gånger om. Där finns inga kongolesiska arbetare alls, utan de kommer från Sri Lanka. De bor i ett läger och till och med busschaufförerna kommer från Sri Lanka. Det är som en månbas.

– Den enda interaktionen som ett modernt gruvföretag har med lokalsamhället är att de suger bort vattnet underifrån, för de borrar allt djupare brunnar. Det här är väldokumenterat. Men det är tydligen så det ska vara.

Och var förs de antiimperialistiska kamperna i dag?

– Via dokumentärfilmen… Nej, jag vet inte. Men jag tror att tankegodset kommer från Indien och Brasilien. Runt rörelser som jordockupationsrörelsen i Latinamerika föds det en massa människor och idéer som kommer att bli mycket viktigare än västeuropeisk socialdemokrati. Så var det inte förr, då var socialdemokratin väldigt viktig för de rörelserna.

Liksom boken har filmen försetts med ett "förord". Professor Gayatri Chakravorty Spivak är en central teoretiker inom postkolonial teori och kan kanske beskrivas som dagens motsvarighet till Sartre. Hon inleder med en presentation av Fanon, följt av en genuskritik av densamme.

– Ur feminismen kommer alla frågor om tredje världen, klassperspektivet och rasism, menar Göran Olsson. Postkolonial teori är en förlängning av feminism för många människor, och väldigt få feminister är rasister. Det är olika dimensioner av samma problematik. Så feminismen tror jag kommer att förändra jättemycket.

En bit in i intervjun sätter sig biträdande regissör Sophie Vukovic vid bordet. Det var hennes idé att Spivak skulle göra förordet.

– I dag handlar det inte bara om att driva ut kolonialisterna, säger hon. Det är svårt att spåra vem som är vad i hur världen ser ut i dag. Det är lika mycket en intellektuell kamp, att tänka annorlunda. Inte anamma det här arvet som hela världen måste leva med.