I september år 2009 överlämnas fyra kartonger till Stockholmspolisens människohandelssektion. De innehåller den så kallade ”snuskdelen”, överblivet spaningsmaterial som Södertörnspolisen sparat efter en mordutredning i förorten Bredäng. Materialet gäller mordet på ”Kenneth”, en förmögen egenföretagare i 60-årsåldern som misshandlats grovt innan han fallit till sin död från ett lägenhetsfönster. Under utredningen har en omfattande prostitutionshärva rullats upp, mannen har varit involverad i flera fall av människohandel och sex med minderåriga flickor. Hans mördare är en av de utnyttjade kvinnornas pojkvän. Mördaren döms till fängelse, men eftersom ärendet innehåller indicier som pekar på att fler sexualbrottslingar varit involverade överlämnas uppdraget till människohandelssektionen för utredning.

Citypolisens utredare tar sig an fallet med bristande entusiasm. Sexualbrott och övergrepp på unga kvinnor är ju tyvärr inte ovanliga och chansen att få fast gärningsmännen verkar inte stor, den ende man kunnat förhöra är ju död och man tror sig snart kunna förpassa utredningen till handlingarna. Så blir inte fallet. Istället får man korn på något som kommer att leda till ett avslöjande som snart ska pryda varenda löpsedel i Sverige.

En av de flickor som framträder påstår att hon, när hon var fjorton år gammal, utnyttjades sexuellt av ”Kenneth” och en polis. Polisen har hon sedan känt igen i en intervju i Dagens industri. Chocken för utredningsgruppen blir svår när det visar sig att polisen i fråga är den välkände jämlikhetskämpen och före detta polischefen, Göran Lindberg, alias ”Kapten Klänning”.

Jakten på Göran Lindberg dras igång med allt vad detta innebär. Polisen sätter till alla klutar och medan de följer efter Lindberg, som far runt över hela Sverige i bil för att få tag i unga kvinnor som han kan utnyttja sexuellt på ett ovanligt vidrigt sätt, får de mer och mer insyn i den skymningsvärld som befolkas av Göran Lindberg och andra äldre sexmissbrukare som först och främst intresserar sig för sex med minderåriga. Spanarna, ledda av Jonas Trolle, spenderar många timmar utanför lägenheter och hotell där Lindberg befinner sig tillsammans med någon av de kvinnor han fått tag i genom den populära dejtinglinjen Telefiket. Göran Lindbergs mobil går varm och han drar sig inte för att åka långa sträckor i sin ständiga jakt på sadistiskt sex. Med sig har han en svart väska överfylld av sexleksaker skapade för att orsaka smärta. Lindberg är nämligen sexuell sadist och beskrivningarna av hur han behandlar sina offer tillhör något av det mest vedervärdiga man kan läsa, speciellt om man har i åtanke att flera av offren är en bra bit under arton år.

Jonas Trolle känner själv att han blir våldsamt obehagligt berörd av den värld han tvingas ta del av och hans tankar rör sig mycket runt den egna familjen, oron över fruns nya, långt gångna graviditet och det nyfödda barn som de ganska nyligen förlorat. Kontrasten blir för stor för Trolle som mår dåligt av att sitta hjälplös i en polisbil medan Lindberg förgriper sig på kvinnor på platser som ibland ligger så nära att han kan höra samlagsljuden genom fönster och dörrspringor.

Skildringen av jakten varvas med Trolles personliga reflektioner och minnena av Lindberg och hans påstådda engagemang för jämställdhet. Jag mår som läsare mer och mer illa. Jonas Trolle lyckas med att på ett enkelt och direkt språk skildra en man som totalt tappat kontrollen och den ondska som breder ut sig i ett samhälle där kvinnoföraktet underhålls av välbärgade, manipulativa män i höga positioner. Boken är spännande och man får en bra insikt i polisens arbete. Den ger också en tankeställare. Vem i hela världen kan man egentligen lita på?