Det är en negativ trend sedan länge: dagstidningarnas kultursidor krymper, kritiken får mindre utrymme. Landsortspressen har börjat köpa in recensioner centralt, samma recensioner till alla tidningar. Bara det redan kända får rum och kvaliteten urholkas. Kritikerns roll går från analytiker till konsumentupplysare. Det blir mer tyckande än tolkande.

Men det har också bidragit till nya arenor för samtalen om litteratur. Essäer och längre recensioner har fått en egen recensionstidskrift (Respons). Det finns också en rörelse från skrift till tal. Finlandsfärjor bokas upp för bokprat och författarträffar, Aspuddens bokhandel i Stockholm arrangerar en litterär afton i veckan. Med hög kvalitet och ofta fullsatt.

När BLM, Bonniers litterära magasin, slutligen gick i graven 2004 minns jag en domedagsstämning i luften. Men förra året startade förlaget en svensk version av den anrika brittiska litteraturtidskriften Granta. En vågad satsning, men lika mycket en satsning i tiden.

Nya bokmagasinet Fyrahundrafemtio är ännu ett sådant tecken. En upplaga på 20 000 exemplar vittnar om att förhandsintresset bedöms vara stort. Tidningen Svensk bokhandels förre redaktör Lasse Winkler har sadlat om och startat magasinet, vilket han förstås gjort helt rätt i. Åtminstone av det första numret att döma.

Tidningen varvar stort och smått, förhandstittar med författarporträtt, reportage med notiser och spaningar. Den har kallats för en blandning av Vi läser och Svensk bokhandel och det är träffsäkert. Det är de många ingångarna som är tidningens styrka. Mer populärkulturell än litterär, och det tror jag är ett framgångsrecept. Tonen är varken pretentiös eller akademisk.

Att tidningen saknar recensioner hänger förstås ihop med det populära anslaget men jag hoppas att man ändrar sig och gör kritiken till en satsning för framtiden. Annars finns det inte mycket i övrigt att önska. Tidningen tilltalar en bred medelklass som vill vara först med det senaste. De där som viftar med fingret i luften och undrar vilka kulturdebatter som kommer härnäst. Jag gillar det och lär mig mycket nytt samtidigt som jag inspireras till egna uppslag.

Hemlighetsmakeriet kring Glenn Greenwalds kommande bok om Snowden är eggande. Kul också att inte bara författare får ta plats. Formgivaren till Pelle Snickars bok Digitalism intervjuas om hur det kändes att behöva göra 35 utkast av omslaget innan förlaget blev nöjt.

Bäst är artikeln om Amazon. Ett arbetsplatsreportage om en svinig arbetsköpare som lagt grunden för framtidens bokmarknad på en medveten antifacklig grund. Företaget startade i ett garage 1995 och hade två år senare sålt en miljon böcker. I dag finns det i en rad länder, med 9 000 anställda bara i Tyskland. Men de billiga böckerna har ett pris. Vem tänker på de som skickar alla varor? Vid det löpande bandet på lagret i Leipzig gör packarna samma rörelse 500 gånger om dagen. Plockarna får spasmer i händerna av att trycka på handscannern hela tiden. Nu ska företaget etablera sig i Sverige.

Ett problem som Fyrahundrafemtio delar med andra litteraturtidningar är att litteraturen utanför mainstream sällan får rum. Egenutgivning och mindre förlag ryms inte när prenumeranter ska jagas med kändisar. Poesins rum står också kvar att finna.

Här kan det tänkas att bokbloggar spelar en ännu större roll i framtiden, åtminstone så länge deras artiklar blir mer än konsumentupplysning. Även Fyrahundrafemtio måste akta sig för det senare.