Regeringens vårbudget har fått hård och berättigad kritik för bristen på miljösatsningar. Vi håller på att missa 14 av 16 miljömål och ser dessutom ut att missa ett av tre energi- och klimatpolitiska mål som regeringen satte 2009. Trots det läggs inga extra resurser på miljön.

Förändringarna som kommer fram i budgeten visar snarare på en negativ trend. Stödet till allmän miljö- och naturvård minskar procentuellt för första gången sedan 2005, där resurser istället flyttas över till näringslivet. Energiförbrukningen och köttkonsumtionen i Sverige ökar och regeringens svar är att fler jobb och ökad tillväxt kommer möta de globala klimat- och miljöutmaningarna.

Problemet är bara att de inte gjort det än.

Alldeles för ofta säger regeringen att vi i Sverige bevisar att ökad tillväxt går att kombinera med minskade utsläpp. De är däremot väldigt tysta kring problematiken i deras uträkning. Enligt EU:s uträkningssystem har Sveriges utsläpp minskat med 20 procent sedan 1990, men det räknesystemet inkluderar varken konsumtion från varor producerade utomlands eller invånarnas utlandsresor.

Faktum är att en undersökning visar att EU flyttar över en tredjedel av sina utsläpp på länder utanför unionen. Om allt som EU-medborgarna konsumerade skulle produceras inom EU skulle alltså våra utsläpp öka markant.

För att ge en lite mer sanningsenlig bild har Naturvårdsverket svarat med en uträkning som inkluderar siffror från konsumtionen och som visar att svenskarnas utsläpp egentligen ökat med 15 procent. Den undersökningen har också fått kritik, som nu blir mer och mer högljudd. Kritikerna menar att Naturvårdsverkets undersökning inte tar hänsyn till att de varor vi exporterar oftast är miljövänligare än utlandets. De menar alltså att vi minskar utsläppen genom att exportera varor som vi producerat miljövänligare än om samma vara skulle producerats någon annanstans.

Problemen med den uträkningen är flera. Just att vår svenska stålproduktion är jämförelsevis miljövänlig har tagits upp som paradexempel. Men hur påverkas utsläppen om vi helt plötsligt blir miljövänligare ju mer stål vi producerar? De rikare länderna har med största sannolikhet en markant miljövänligare produktion än de fattigare, och skulle alltså få en automatisk utsläppsminskning till skillnad från fattigare länder som får en automatisk utsläppshöjning. Skulden och utsläppen hamnar igen på de fattiga, vars varor vi föredrar att köpa.

Hur vi än väljer att se på siffrorna släpper vi i de rika länderna ut för mycket. I bästa fall släpper genomsnittssvensken ut fyra gånger så mycket som hen borde.

Vi behöver varken ge upp eller känna att saker är hopplösa, men vi behöver sätta rimliga mål och faktiskt nå dem. Om vår regering totalmissar miljömål utan att varken kommentera det eller satsa i budgeten är vi fel ute.

Självklart ska vi kämpa för ett globalt miljöavtal, men om satsningarna regeringen säger sig göra är omätbara och de resultat som faktiskt går att mäta missas känns det mest som tomt prat. Ska vi tro att regeringen är så övertygande i globala förhandlingar att de täcker upp för misslyckandena hemma i Sverige?

Regeringens argument att vi bara kan gå före om andra följer med känns förvirrande. Vi är alltså ett föregångsland som bara vill gå före om andra också gör det.

Frågan är om just föregångsland är rätt ord.