Under 1800-talet började upplysningens idéer få genomgripande effekter på samhället, och vetenskapliga ideal blev framträdande. Detta innebar att företeelser som tidigare förståtts mot bakgrund av Bibelns påbud, nu istället diskuterades i medicinskt motiverade termer av klassificering och kategorisering.

Vad gäller sexualitet så innebar detta en förändring i sättet att se på de sexuella praktiker man ansåg inte följde Bibelns uppmaning att föröka jorden. Dessa hade tidigare benämnts som sodomi, och straffats i enlighet med Gamla testamentets regler, tillsammans med bestialitet och även vissa icke-reproduktiva praktiker mellan man och kvinna, så som oralsex. Ägnade man sig åt sådant var man enligt detta äldre synsätt en omoralisk person som gjorde dåliga saker. Detta reglerades i 1864 års brottsbalk 18:10: ”Övar någon med annan person otukt, som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år.”

Denna lag började emellertid föråldras redan efter några år. 1867 myntades begreppet ”homosexualitet” och 1868 ”heterosexualitet”, båda inom en medicinsk kontext och till börja med utan någon direkt skillnad avseende ”normalitet”. Istället betecknade båda dessa begrepp en slags avvikelse, då de syftade på sex för njutnings skull, utan det primära målet att alstra barn: i ena fallet med en partner av annat kön, i andra fall med en samkönad partner.

Snart kom de båda dock att utkristalliseras som varandras motsatser, och heterosexualitet att ses som det ”normala”. I Sverige dröjde det till början av 1900-talet innan dessa begrepp började bli allmänt kända, men redan i 1880-talets debattartiklar, litteratur och dramatik kan man se en skillnad i sättet att se på förhållandet mellan kön, sexualitet, individ, samhälle och moral. Vad detta innebar för synen på icke-normativ sexualitet har sammanfattats av den franske filosofen Michel Foucault: ”Sodomiten var en återfallsförbrytare, den homosexuelle är nu en art.”

Denna process fortsatte och intensifierades under det tidiga 1900-talet, där särskilt 1920-talet är en period som i forskningen ibland omtalas som ”oskuldens död”. Samkönat begär är nu en gång för alla en etablerad och fastställd företeelse inom det moderna, västerländska samhället, och kunde därmed inte längre bortförklaras, ignoreras, eller skyllas på bristande moral. Under 1930-talet ledde detta till en intensiv debatt, som alltså år 1944 – för 70 år sedan – resulterade i att samkönade sexuella praktiker slutligen avkriminaliserades i Sverige.