Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som med jämna mellanrum lyckas ta sig upp på den politiska dagordningen och bli föremål för en proposition. Mestadels gällande lagändringar. Det är ett ämne som politiker ibland tar till för att visa att de har hjärtat på rätta stället.

När den offentliga debatten blossar upp och ämnet omtalas av politiker blir effekten att brottsanmälningarna gällande relationsvåld ökar runtom på Sveriges polisstationer. I ett ögonblick hoppas dessa utsatta kvinnor att de kan bli sedda! Att deras problem kan uppmärksammas, att de kanske kan bli räddade från sina plågoandar. Men talet om våldet är ofta ett spel för gallerierna och leder ej till implementerat kvalitetsarbete. De goda politiska avsikterna letar sig inte igenom alla lager av olika samhällsinstanser som finns till för att arbeta mot mäns våld mot kvinnor.

Man kan se på våldsfrågan i ett juridiskt perspektiv, ur en trygghetsaspekt, vem och genom olika diskurser om relationsvåld. Men kunskap om vad våld faktiskt är, och gör med en människa borde vara grundläggande för arbetet mot våld. De faktiska praktiska insatserna, för kvinnors trygghet, borde stå i fokus för talet om våldet. Det är vad som i slutändan kännetecknar ett samhälle som bryr sig om våldsutsatta kvinnors liv.

Utan politiska insatser kan dessa kvinnor inte leva, det blir då endast en fråga om överlevnad, i fysiskt och/eller psykisk bemärkelse. Det är en av anledningarna till att våldet bör ligga högt upp på den politiska dagordningen. För våldet är ett säkerhetsproblem. Utan personlig säkerhet är det en omöjlighet att fungera fullt ut i övriga delar av livet.

Men dessvärre letar sig den politiskt goda avsikten sig, i bästa fall, ner till den välartikulerade SOU- utredningen och insatserna stannar därvid. Men kvinnorna, de lever med våldet eller hotet om våldet varje dag – tills dess att de bryter sig loss, och i många fall lever de med hot om våld eller våld även då.

Våldet bara fortsätter – till den punkt då man blir van vid att leva sitt liv som en halv människa, där andra halvan oavbrutet processar allt det som rädslan medför. Oavbruten lågintensiv stress. Följden blir ofta psykisk och fysisk ohälsa, låga inkomster till följd av sjukskrivningar och lågt deltagande på arbetsmarknaden och en lägre pension – på det samhälleliga planet. På det personliga planet är kostnaderna betydligt högre!

Jag vill känna mig trygg i förvissning om att det finns en utväg. Att jag inte längre ska bli bestraffad för att jag valde att lämna min före detta sambo. Det kan jag inte i dag. Jag ser inte hur utsatta kvinnor ska kunna det om inte politiker på allvar ser mäns våld mot kvinnor som det stora säkerhetsproblem det är.

För det fanns ingen självklar hjälp för mig att få. Det fanns inga förmedlade samtalskontakter, inga åtal och domslut som bekräftade eller bestraffade det jag var utsatt för. Inget kontaktförbud som skyddade mig från den enträgna rösten som förminkar, trakasserar och hotar mig. Det fanns inga socialsekreterare eller familjerättssekreterare som förstod problemets kärna och erbjöd mig hjälp och stöd utifrån våldet i mitt liv. Ingen såg våldet i vårdnadstvisten och åberopade samarbetssvårigheter. Ingen i de instanserna jag mött såg våldet. Den bekräftelsen fick jag endast på kvinnojouren. Men de har inga befogenheter att ta några byråkratiska beslut, utan är en stödinsats i ett samhälle som blundar för våldet. För mig innebar kontakten med myndigheterna dubbel viktimisering och känslor av värdelöshet och maktlöshet.

Våldet har format mitt liv. I dag har jag som 34-åring sedan jag var 23 år, varvat familjelivet, studierna och jobb med polisförhör, rättegångsförhandlingar, stödsamtal hos Kvinnojourer, orosanmälning till socialen, samtalskontakter, vårdnads- och boendeutredningar, till tider ångestdämpade medicin och – rädsla! Psykisk ohälsa har varit en del av mitt liv länge, på grund av den psykiska stress jag levt under. I dag har jag kunnat lämna våldet bakom mig rent känslomässigt och jag jobbar själv för förändring. Min enda önskan var att någon skulle se våldet vi levde/lever med och vidta rätt åtgärder för att skydda oss. Men så långt har inte politikernas goda avsikter kommit ännu!

År 2010 misstänktes 6 400 personer för kvinnomisshandel, endast i 20 procent av fallen kunde en gärningsman knytas till brottet enligt Brå (2012). Därför behövs det förändring. Det krävs en politisering av ett problem som många anser vara ett privat problem, för det privata bör vara politiskt. Bara då kan verklig förändring ske!

Att skyddas från våld handlar om politik, om ansvar för medborgarna. Det handlar om demokrati. Det handlar om mänskliga rättigheter! Om att alla ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda oberoende av kön, klass, sexualitet, etnicitet, ålder och funktion. Jag vägrar vara ett offer! Låt mig och alla andra utsatta för våld slippa vara offer – vi är människor!