Kort efter de nazistiska våldsdådet i Malmö läser jag en artikel i DN där en forskare i psykologi säger att möten är bästa medicinen mot fördomar. Det finns en grundläggande evolutionär mekanism som gör att vi allierar oss med människor som tillhör samma grupp, och därför reagerar negativt mot andra. Den goda nyheten är att denna rädsla kan brytas av positiva erfarenheter.

Först tänker jag: Bra att någon påtalar kraften i mötet. Att nya erfarenheter kan bryta de mest nedärvda föreställningsmönster hos varelser som oss, rädda för det okända, för främlingen, för saker vi inte förstår.

Men så tänker jag vidare. Jag vill inte förminska människan till endast ett djur av drifter, vars främlingsfientlighet botas likt spindelfobi. Vi är kulturella och sociala varelser, förmögna att skapa och omskapa vår värld. Kapabla såväl att mötas och finna likheter, som att konstruera skillnader och segregera.

Jag tänker på Malin Anderssons dokumentär ”Belfast girls” från 2006, där två flickor resonerar om hur man ser skillnad på protestanter och katoliker. Nog är det så att protestantiska flickor har håret uppsatt oftare, medan katoliker bär sitt utsläppt? Jag tänker på Förintelsen: inte ett stamkrig mot främlingar som plötsligt hotade den egna gruppen, utan en etnisk rensning utförd av grannar, kollegor och vänner. Jag tänker på det forna Jugoslavien.

Jag tänker på män som är gifta med thailändska kvinnor och ändå är rasister. Jag tänker på ”flera av mina bästa vänner är invandrare” och på ”jag har varit utbytesstudent hos en svart familj”. Och jag tänker på alla de som har fötts av kvinnor, växt upp med, arbetat jämsides med och gift sig med kvinnor, och ändå uppfattar kvinnan inte bara som ett främmande väsen, utan även som mindre värd.

Möten räcker inte. Distans är inte en förutsättning för skapandet av ”den andre”.

Istället för att tala om möten, vill jag tala om makt. Om värderingar, normer och tolkningsföreträden. Som antirasist och feminist vill jag inte ha en tolerans framkallad av exponering. Jag vill inte lämna det upp till de priviligierade att släppa in eller stänga ute, att bestämma vilka som ska ha eller inte ska ha rättigheter.

Om vi tar ställning, om vi låter tanken om allas lika rätt och värde landa i kroppen. Om vi tar med den in i varje möte med en annan människa, in i varje relation, in på varje personalrum, ja, in i vallokalen, då gör vi en skillnad.

Ansvaret att ”bota” rasister kan aldrig ligga hos dem som utsatts för hat, våld och diskriminering hela sitt liv. Man ska inte behöva lägga sig på rygg, visa sig ofarlig, jobba dubbelt så hårt för att motbevisa någons fördomar, tigga om inkludering.

Goda möten i all ära. Men rasister behöver inte i första hand möta fler icke-vita. De behöver träffa fler antirasister.

Chansen att springa på en ökar förhoppningsvis dag för dag.