Ljuset i den gamla skolsalen är fantastiskt. Trappan upp till boningsdelen hinner berätta minst lika många historier som panelen in ateljén.

– Sakta men säkert börjar vi få någon form av lokalkännedom. Här kommer ju folk och hälsar på och pratar. I Stockholm där det finns massor med människor träffar man ingen alls om man är folkskygg, säger Sara-Vide Ericson och kommenterar flytten ut i naturen med en snabb blick och ett leende.

Hon är själv något av en hästtjej från Bollnäs med en bakgrund som hon själv beskriver som “en trygg medelklassbakgrund men med okända fäder och hårt arbetande ensamstående kvinnor för hela slanten, tack och lov” medan hennes man, Bo Christian Larsson, är från värmländska Kristinehamn – inledningsvis självlärd och först med att ägna sig åt konst i sin familj.

– På konstskolorna träffar man ju mest kulturbarn eller andra medelklassbarn. Därför är det intressant med Christian, jag har frågat honom “när visste du att konst fanns?” Medan han fick experimentera fritt med att spela i band och hugga en yxa i golvet i sitt pojkrum fick jag inte ens sätta upp posters på våra dyra tapeter i Hälsingegården vi bodde i, förklarar Sara-Vide Ericson.

Och när hon “gav sig iväg” med sin häst ut i skogen, reste Bo Christian längre bort i tanken än vad hans segelbåt tillät. En båt han förvarade på sitt rum under vinterhalvåret för att behålla närheten till den “genom att stryka med handen längs med relingen”.

De känns både starka och självständiga samtidigt som de är lyhörda, sökande och försiktiga. Båda jobbar i stora format, något som signalerar en befriande god självkänsla. Sara-Vide Ericson tar plats även om hon är rätt lågmäld i sin framtoning.

– Ja, jag gillar att jobba i naturlig storlek och målar helst människor men även andra motiv som speglar de andra motiven. Jag tänker oftast i en helhet, även om de var och en är separata verk. I Köpenhamn i augusti kommer jag att ställa ut tio tavlor, några av dem kan tas ur sammanhanget då de behövs för en utställning i Stockholm redan i vår, medan andra inte är utbytbara.

Flera av hennes tidigare alster skapar en olustkänsla hos mig som betraktare, ett påtagligt obehag och ger ett tryck över bröstet.

– Jag fastnade på relationsmönster, att återge och försöka förstå destruktiva relationsmönster. Men efter en rätt framgångsrik utställning drabbades jag av akut torka och prestationsångest. Jag fick kasta bort alla tidigare föreställningar jag haft om konst och börja om från början, berättar Sara-Vide Ericson och fortsätter:

– De senaste två åren har jag ägnat åt att försöka återge tanken och känslan före en handling. Här till exempel i The Obvious, hon kommer ut och letar efter ett hot. Ljuset blir sinnebilden för det som står runt hörnet. Medan Being Obvious handlar om känslan i stunden, säger hon och pekar på en snarlik tavla men i ett annat utförande som står lutad mot den motsatta väggen.

Även The Obvious skrämmer. Om än inte lika tydligt som i de tidigare, direkt brutala, strypscenerna eller självutlämnande detaljstudierna. Och fastän motiven skiljer sig åt är bildspråket detsamma: direkt och samtidigt inte. Det uppenbara i hennes bilder ersätts snabbt av mer intuitiva associationskedjor. Och den första känslan av flera mer eller mindre svårfångade undertoner.

– Handstilen är ju densamma, sedan utvecklar man språket, det vill säga det man skriver med handstilen. Det handlar om omflyttade energier. Tar man med sig ett mönster måste man jobba för att det inte ska upprepas, säger hon.

Hur hittar hon dem då? Vad styr hennes val av motiv?

– Det kan vara vad som helst. Den här jackan till exempel hittade jag på en loppis, den fick mig att känna en förnimmelse av ett minne, jag kom inte på vad det var förrän långt senare. Morsan hade ett liknande mönster på ett tyg när jag var i treårsåldern. På samma sätt försöker jag återge en känsla i Comforter med det här täcket, säger Sara-Vide Ericson och visar ett annat av sina verk.

Hon funderar vidare och tillägger:

– Jag dekonstruerar och sorterar verkligheten, kaos, för att förstå den och tvingas sedan förenkla den för att återge den. Skittråkigt att göra det men på något sätt är det att möta sig själv, var går gränsen för vad jag orkar.

Vi går över till den gamla vedboden som Bo Christian Larsson byggt om till ateljé. Jag har blivit förvarnad om att de jobbar olika och att livskamraten är bra mycket rörigare. Men där får Sara-Vide Ericsson tji.

– Jag fick röja upp här, på en sådan här liten yta måste det vara ordning annars går det inte. För mig är det ingen skillnad på konstverket och processen runt det, det är viktigt att leva det, säger Bo Christian Larsson och lägger ifrån sig något han håller i handen som plötsligt känns som en del av huset.

Det är varmt från kaminen och på hyllorna runt om i ateljén finns mer eller mindre färdig-jobbade idéer, alla i relativt behändiga format förutom ett golvur som är under förvandling. Båtar och hav återkommer med en viss regelbundenhet. Han prövar sig till synes fram och jobbar med många olika idéer samtidigt.

– Jag gör just nu en neonskylt som är tänkt för en 100 meter hög skorsten i Borås och jag har också nyligen lämnat in ett bidrag för Nürnbergkatedralen som har torn som är 180 meter höga. Men oavsett hur det blir sedan behöver jag göra en liten modell först, förklarar Bo Christian Larsson.

Även om det finns en hel del att titta på, återvänder min blick till golvuret. Det står ljust trärent och känns ofärdigt, urholkat och samtidigt utbyggt. Över delar av det som återstår av uret ligger en slags bergformationer som ser ut att vara gjorda av samma material som i ett getingbo.

– Jag ville ha en scen här i mitten vilket gav bakstycket som är något slags bagage eller ryggsäck. Ja, kanske ett getingbo, eller en deg eller ett berg – det jäser – hårt och mjukt. Jag gillar när man träffar den punkten mitt emellan när det blir odefinierbart.

Han kommenterar båtarna med sin livslånga fascination för farkoster.

– Jag hatade lagsporter och föredrog att sitta ensam i jollen som blev en plats där jag kunde bestämma helt och hållet själv. Jag gjorde under en period flera saker på temat “slavtriangeln”, bland annat Finding the New World with an Old Boat, säger Bo Christian Larsson.

Han tillhör inte dem som ägnar sig åt politisk konst även om han medger att det är svårt att göra konst utan att vara politisk. Han klipper in sitt liv och verkligheten i sina svar så fort det är möjligt. Bland annat berättar han om en kongolesisks präst i Tyskland som tyckte det var “sorgligt att predika för gråa små tanter och farbröder som är rädda för livet”.

– Prästen menade att människor i Kongo – trots krig, aidsepidemier och ibland inte ens vatten att dricka – kom till kyrkan i det finaste de hade och “celebrated life” [firade livet].

– Politik landar ju samtidigt i en människosyn som är grundläggande och omöjlig att bortse från, tillägger Bo Christian Larsson.

Plötsligt skäller hundarna utanför och vi tappar tråden för en stund. Sara-Vide Ericson öppnar dörren och hojtar tystande. Jag passar på att gå även om det känns som jag gärna stannat kvar ytterligare en stund i kaminknastret och den reflekterande dialogen.