Fördjupning


Kulturdebatt
Umeå 2014

  • Gallerian Utopia är ett av de nybyggen som lett till stora protester. I förgrunden ett gravljus till minne av mötesplatsen Apberget.
Fria Tidningen

Kritiskt myller mot stadsomvandling

I spåren av kulturhuvudstadsåret har Umeå genomgått en massiv stadsomvandling. Det är inte ovanligt. Det unika är de omfattande och breda protesterna, skriver Erik Persson.

Den tunga, blöta snön fullkomligt vräker ner över Rådhustorget i Umeå denna lördag. Mitt på torget har några hundra personer samlats med barnvagnar, banderoller och skyltar. ”Rör inte mina barns bonusfamilj”.

I bakgrunden skymtar det värmande ljuset från en nybyggd shoppinggalleria med glasfasad. ”Utopia”, står det på skylten ovanför ingången. Kontrasten just där och då blottar med stark symbolik vad många upplever skett i Umeå det senaste decenniet i allmänhet, och sedan staden utnämndes till Europas kulturhuvudstad 2014 i synnerhet.

En massiv stadsomvandling, i princip utan tidigare motsvarighet i just den här staden. Ett överförande av resurser, platser och makt från det gemensamma och offentliga till det privata – och framför allt till stadens dominerande fastighetsägare.

Just denna lördag är nedskärningarna inom den öppna förskolan i fokus. Umeå befinner sig parallellt med byggboomen i ekonomisk kris. En svårsmält dubbelhet för många umebor som ser skattepengar finansiera prestigebyggen samtidigt som hundlatriner och gatubelysning försvinner. Samtidigt som öppettider i just den öppna förskolan minskas. Samtidigt som kommunen utreder en massiv utförsäljning av allmännyttans bestånd för att kunna finansiera bostadsbyggande.

Det som händer här är på inget sätt unikt. Snarare är det en historia som följer den, på ett globalt plan, dominerande uppfattningen om att städer tävlar sinsemellan om resurser, turister och inflyttare och därför måste återskapa sig själva i en kostym hämtad från företagsvärlden. Ge staden ett varumärke, skapa planeringsprocesser som gör att investerare ser stora möjligheter att tjäna en hacka, byggandet av ”landmärken” som ska ”sätta staden på kartan”. I Umeå har utnämningen till kulturhuvudstad fungerat som en utmärkt språngbräda för att snabba upp dessa processer och hitta en strategi att formera utvecklingen kring. De kallar det för ”kulturdriven tillväxt”.

Vad som utmärker Umeå i sammanhanget är snarare någonting annat: motståndet, rörelserna, kritiken. Sedan kommunen ansökte om kulturhuvudstadstiteln har husockupationerna, insändarstormarna, demonstrationerna, mötena och protesterna avlöst varandra – allt kraftigare för varje år som passerat. Det vore enkelt att söka förklaringar till detta i Umeås relativt unga befolkning (medelåldern är 38 år), stadens vänstertradition de senaste decennierna, den stora andelen studenter. Och det ligger säkert någonting i en sådan beskrivning.

Samtidigt tycks det mer komplicerat än så. Vad som hägrar är en berättelse om hur organisering i sig föder mer organisering. Hur år av envist folkbildande från olika grupper, i studiecirklar och på lokala kultursidor skapat ett växande kritiskt myller med en gemensam förståelse för hur stadsomvandlingen ska betraktas. Rörelserna här har byggt en infrastruktur av såväl fysiska mötesplatser som nätverk som allt mer fungerar som en bas för en kultur av motstånd. Ett laboratorium för verkligt demokratiska processer, i stark kontrast till de demokratiproblem som allt oftare gör sig synligt i den kommunala planeringen.

Från delar av det politiska etablissemanget görs samtidigt försök att etablera bilden av kritikerna som en liten, privilegierad ”kulturelit” som till syvende og sist bevakar sitt eget partikulära särintresse i konflikt med stadens stora kapitalägare.

Det är en, utan tvivel, problematisk bild. Inte för att delar av stadsmotståndet inte skulle bestå av människor som går att ringa in som tillhörande en ”kulturell medelklass” med relativt stor tillgång till vissa forum för offentligt tyckande. Utan snarare för att man här (av politiska skäl) väljer att osynliggöra hur mångfacetterade och myllrande dessa rörelser i praktiken är. Hur de från konflikt till konflikt involverar nya grupper, bygger nya broar mellan umebor som inte tidigare relaterat till varandra.

Verkligheten är mer komplicerad. Erfarna aktivister, ideella kulturengagerade, avlönade kulturarbetare, radikala studenter och hyresgäster, småbarnsföräldrar, låntagare på biblioteken, ungdomar som hänger på stan – alla möts i olika sammanhang och skapar i protesterna flytande gemenskaper som ständigt växer och krymper, sprids och drar sig undan.

I månadsskiftet mellan januari och februari invigdes till slut Umeå som kulturhuvudstad. Politikerna hade förmodligen hoppats att det skulle bli en slutpunkt på de debatter som föregått året. Just nu talar emellertid allting för att konflikterna om stadens framtid bara har börjat.

Fakta: 

Umeå 2014

• Det nya kultur- och konferenshuset Väven (ritat av arkitektbyrån Snøhetta), rivningen av Apberget, flytten av Stadsbiblioteket och bygget av gallerian Utopia är en del av den stadsomvandling som skett i samband med kulturhuvudstadsåret.

• Staden har 118 000 invånare och har vuxit mer än många andra svenska städer under 2000-talet, inte minst på grund av universitetet. "Umeå. Vill mer" är den devis kommunen använder i sitt varumärkesbyggande.

• Kulturhuvudstadsåret har uppmärksammats kritiskt i andra medier. Se till exempel "Kulturhuvudstads-såret" (SvD 15/12–13), "Motkulturens huvudstad" (Aftonbladet, 31/1–14) och "Welcome to EUmeå" (Aftonbladet, 5/2–14).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Många vill spela vikingar på Frösön

I den tredje delen av Kulturresan gör vi ett nedslag hos Teaterföreningen Arnljotspelen på Frösön i Jämtland, som har satt upp en sommarföreställning om vikingen Arnljots liv sedan 1937.

Landets Fria

© 2023 Fria.Nu