“Vi har bara börjat. Det här är en revolution. Vi har inga ledare. Vår regering är kriminell. Alla är ansvariga för vad som pågår i Ukraina.”

Så skriver aktivisterna som samlas bakom namnet Euromaydan i ett mailutskick på Facebook. “Maidan” är det ukrainska ordet för torg och har efter den Orangea revolutionen 2004–2005 blivit synonymt med uppror och politisk aktivism. Då precis som nu samlades ukrainare på Maidan Nezalezjnosti, Självständighetstorget, i centrala Kiev. Då var det valfusket som utlöste protesterna som sedan ledde till nyval. Årets demonstrationer började som ett ställningstagande för att Ukraina ska ingå ett frihandelsavtal med EU och inte i tullunion med Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Först ut på gatorna var journalister och aktivister.

– Det var folket som startade protesterna, inte några politiska ledare, säger Anastasia Leonova som har varit på torget varje dag sedan demonstrationerna drog igång.

– Först var vi inte så många och ingen trodde att det skulle pågå längre än någon dag, men det har bara växt.

Demonstrationerna samlade inte bara EU-vänliga ukrainare utan utvecklades parallellt till att bli en kritik mot Ryssland med krav på att klippa banden till storebrodern i öst. Att aktivisterna bakom Euromaidan poängterar att det inte finns någon ledare är talande för protesterna, som uppstått utan styrning ovanifrån och samlat vitt skilda grupperingar liksom enskilda aktivister och medborgare. Studenten och vänsteraktivisten Tasja Lomonosova kommenterar de oväntade möten som uppstod:

– Vi stod bredvid nationalister och nazister och ropade slagord huller om buller. Från de västvänliga hördes sådant som ”Ukraina är Europa och Europa är Ukraina” medan nationalisternas ton var hätskare: ”Leve Ukraina, död åt fienden” var ett av budskapen, och med fienden avses Ryssland.

Det var också anhängare till det nationalistiska partiet Svoboda (”frihet”) som stormade flera regeringsbyggnader i helgen, tillsammans med fotbollshuliganer och andra som rycktes med i stundens hetta. Ivan Sjmatko, som har varit med under de fredliga protesterna, menar att sådana händelser bara spelar den parlamentariska oppositionen i händerna. Nu kan oppositionspartierna skadeglatt peka på maktens hårda handskar, ta över protesten och försöka kontrollera Euromaidan för sina egna valpolitiska syften. Men också den sittande regeringen utnyttjar nationalisternas våldsamheter.

– Nu kan de ta sig rätten att utlysa undantagstillstånd och köra bort också oss fredliga demonstranter, säger Sjmatko.

Sjmatko är en van aktivist. Han har varit med och organiserat flera demonstrationer, bland annat på första maj och åttonde mars, liksom enstaka protester mot lagförslag som exempelvis införandet av antigaypropagandalagar liknande dem i Ryssland. Generellt består uppslutningen då av ungefär samma aktivister som är med varje gång, och som förenas av ett och samma mål. Under demonstrationerna som pågår nu finns ingen konsensus vare sig vad gäller metoderna eller målen, säger han.

Sedan helgens brutala polistillslag mot demonstranterna har protesterna tagit en annan riktning: Nu krävs regeringens avgång och det pratas om generalstrejk och krav på nyval. Presidenten jämförs med Rumäniens tidigare diktator Ceaucescu.

– Nu demonstrerar vi för våra sårade kamrater och för den misshandlade medborgerliga självkänslan, säger Lomonosova.

Engagemanget är, trots splittringarna, enormt och aktivisterna arbetar hårt för att organisera sig.

– Det har hänt mycket sedan den Orangea revolutionen, säger Leonova som deltog också i protesterna för snart ett decennium sedan.

– Då hade vi inte några andra verktyg än sms och ett par hemsidor. Nu kan vi organisera oss bättre genom Facebook, sprida information och egna bilder och filmer. Vi kan direktsända allt som händer och nyansera bilden som ges i etablerade media.

Facebookflödet är dessutom fullt av personer som erbjuder mat, husrum och varma kläder åt alla tillresta demonstranter från städer runt om i Ukraina. Solidariteten inom de olika aktivistgrupperingarna är stark.

Precis som under den Orange revolutionen har den senaste veckans händelser väckt hopp och engagemang hos personer som i vanliga fall knappt ens bryr sig om att rösta, helt enkelt för att det politiska läget känns alldeles för hopplöst.

– Att skapa politisk apati – det var definitivt sovjetregimens mål och syfte som också har levt kvar efter självständigheten. 2004 vaknade ukrainarna och gjorde sina röster hörda. Men när de såg att inget blev som de hade hoppats återgick de till apati. Innan Janukovitj valdes till president 2010 hade folk inte en tanke på att gå ut på gatorna igen, de var för besvikna på det smutsiga politiska spelet och de korrupta politikerna. Men Janukovitj gick över gränsen. Det vi ser nu är tre års samlade ilska och vi kan bara hoppas på att det bidrar till något slags förändring innan människor blir besvikna och uppgivna igen, säger Leonova.

Sedan Orangea revolutionen märks också en rädsla för att blint tro på första bästa ledargestalt som tar ton.

– Vi verkar ha lärt oss en hel del sedan dess, fortsätter Leonova. Det viktigaste är att inte följa en ledare. Vi vill inte byta ut en tyrann mot en annan, utan systemet måste förändras i grunden. Ingen visste vad Viktor Jusjtjenko (som blev president efter Orange revolutionen) egentligen hade att erbjuda oss, vi bara följde honom.

Precis som under den arabiska våren börjar det alltså med kritik av en specifik ledare och dennes handlingar. Detta utvecklas sedan, hos många av demonstranterna, till en övergripande systemkritik. Men vem skulle i så fall fylla presidentens plats? De tre oppositionspartierna ger man inte mycket för. Leonova beskriver dem som en trehövdad drake som inte kan bestämma sig för vem man ska skicka fram som presidentkandidat och nu mest använder folkets protester som en scen för sina egen valkampanjer.

Även om demonstrationerna nu handlar mindre om frihandelsavtalet och mer om den sittande maktens hårdhänta taktiker så när många ändå ett hopp om en bättre, eller åtminstone mindre dålig, framtid i händelse av att landet orienterar sig mot väst. När västeuropeiska EU-kritiker pekar på sådant som Greklandskrisen, toppstyrningen inom EUs organisation och maktkoncentrationen i Tyskland säger indignerade ukrainare att läget är så dåligt att detta likväl vore att föredra.

Dmytro Skrypka är som många andra demonstranter inte politiskt aktiv i vanliga fall men har också gått ut på gatorna i ren frustration.

– Vi kommer säkert att bli besvikna om vi ingår i avtalet, men alla EU-kritiker är välkomna att komma och bo i Ukraina ett år och känna på skillnaden. Att dra sig mot EU är ändå som att emigrera från Ryssland, som har behandlat Ukraina dåligt i 400 år. Sanktionerna de hotar med kan inte göra så mycket till eller från.

– Vi fattar att EU inte innebär en fantastisk framtid där alla får en Mercedes och ett välfärdspaket, men alternativet är att slukas levande av Ryssland, säger Leonova. Det vi måste göra nu är att störta regeringen inom de kommande dagarna innan de går in i tullunion med Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vilket omedelbart skulle placera Ukraina i ett återuppståndet Sovjetunionen.

Lomonosova lägger till:

– Vi är många som inte demonstrerar för EU, utan för att vi är så jävla arga! Men även de EU-kritiska är ute på Maidan idag. Nu handlar det om att få ett slut på regimens och polisens våld mot medborgarna.

Det som började som ett ställningstagande för ett handelsavtal med EU har alltså hos många av aktivisterna utvecklats till en radikalare kritik av den sittande makten, dess auktoritära utspel och de falska förhoppningar som byggt upp en långvarig politisk apati. Genom den nuvarande massuppslutningens storlek och spontanitet har dessa trender brutits.

Oavsett inställningen till EU och vad ett frihandelsavtal skulle kunna innebära framstår det för många ukrainska aktivister åtminstone som en möjlighet till att bryta status quo. Men kanske är också den senaste veckans händelser upptakten till det som Leonova och många aktivister med henne efterlyser: nya strategier och en omdaning av samhället i grunden.