Recension


Film
Mud
Regi: Jeff Nichols
I rollerna: Tye Sheridan, Jacob Lofland, Matthew McConaughey, Reese Witherspoon

  • Mud är en detaljrik äventyrsfilm där floden Mississippi har en central roll. Här Matthew McConaughey i rollen som luffaren Mud.
Fria Tidningen

Country noir vid Mississippideltat

Mud är berättad i samma anda som Tom Sawyers äventyr och känns autentisk tack vare regissörens känsla för detaljer, skriver Martin Holmström.

I skuggan av Stockholms filmfestival fortsätter regissören Jeff Nichols att gräva där han står, i Arkansas mylla. Liksom debutfilmen Shotgun stories utspelar sig bioaktuella Mud i Nichols hemtrakter, den här gången vid Mississippis flodbanker.

14-årige Ellis (Tye Sheridan), som bor på en husbåt med sina föräldrar, hittar tillsammans med vännen Neckbone (Jacob Lofland) en träbåt som hänger högt uppe i ett träd på en ö i floden, strandad efter en översvämning. Pojkdrömmen om ett eget fartyg bland trädkronorna grusas dock snabbt när de träffar Mud (Matthew McConaughey). Han gömmer sig på båten efter att ha dödat sin flickväns våldsamma älskare. Ellis berörs av Muds berättelse om sin stora kärlek och snart hjälper pojkarna till att skaffa fram delar till båten, så att Mud ska kunna få den sjöduglig och segla iväg med sin flickvän Juniper (Reese Witherspoon).

Mud är en berättelse i samma anda som Tom Sawyers äventyr av Mark Twain, en av de mest inflytelserika amerikansk romanerna, i synnerhet för sydstatslitteraturen. Mud utspelar sig vid samma flod som Tom Sawyer och bjuder på en liknande mix av ung kärlek, pojkboksäventyr och socialrealism. Det är country noir, sydstatslitteratur översatt till celluloid (eller förlåt, ettor och nollor), med den säregna sammansmältningen av socialrealism och religiöst färgad magi.

Mud är åtminstone till en början en gotisk saga, med en mytisk flod där giftiga ormar vilar under ytan, där onda andar kan besvärjas med eldar och djävulen, en ”trippelsexa”, snart materialiseras iförd cowboyhatt.

Det kanske låter fånigt, men filmen lyckas frammana samma slags autenticitet som i countrylåtar, berättelser framvästa i mungipan. Mycket för regissörens känsla för detaljer. Nicholas är väl förtrogen med den värld han skildrar. Som när Ellis hoppar upp på flaket till en pickup-truck, sätter sig med ryggen mot förarhytten och knackar ett par gånger på fönstret, snabbt, för att signalera till pappan att köra. Det är sådant som får en att känna att den som berättar vet exakt hur det är att sitta där på flaket och guppa fram, åka från dörr till dörr och sälja fisk, uppstyckad i bitar i plastpåsar med is.

Nichols fångar också ungdomens magi, när båtar kunde sväva i trädtoppar, och kärlekens ormbett gjorde som ondast. Mud lyckas inte bara förföra pojkarna med sin lite naiva världsbild, även som publik känner man hur tingen laddas med kraft. En skjorta är inte bara en skjorta, en pistol inte bara en pistol, och kors under klackarna på ett par cowboyboots för tur med sig i Muds värld.

När Mud till slut vaknar upp ur sina fantasier om att segla mot solnedgången med sin älskade, då nyktrar även filmen till, lite väl mycket, och blir ganska prosaisk. Den mynnar ut i en uppgörelse med skjutvapen som känns både förutsägbar och tafflig.

Ibland måste man själv välja när en film är slut. Jag är övertygad om att producenter eller finansiärer gjort ett tillägg till Nichols originalmanus efter vad de tror att en tänkt publik ska uppskatta. Själv väljer jag att filmen är slut när man ser Muds skjorta lysa upp flodbotten, den grumliga strömmen i Mississippifloden, en av berättelsens centrala gestalter.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Poetisk meditation om migration

Recension

”Länder kanske aldrig var skapade för att omfamna”, säger Sophie Vuković i sin personliga debutfilm.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu