Det fackliga idéinstitutet Katalys med Daniel Suhonen i spetsen presenterade i söndags på DN Debatt ett förslag på nytt skattesystem. Grunden är att höja skattetrycket för att kunna bygga en större och starkare stat. Så långt är det inget förvånande för att komma från den fackliga vänstern. Mer förvånande blir det när en tittar på hur de ska höja skatterna.

När Katalys presenterar sig själva på hemsidan så skriver de att “Katalys tror inte att ökade samhällsklyftor är en naturlig eller opåverkbar följd av en globaliserad värld”. Samtidigt lägger de fram ett förslag som ökar samhällsklyftorna radikalt. Genom att införa en “medborgaravgift” på 18 000 kronor per år för alla som har fyllt 18 år höjer de skatten rejält för dem som har allra minst. Att alla ska betala samma innebär att sistaårselever i gymnasiet som inte har något arbete vid sidan om ska betala 18 000 kr, liksom den arbetslösa som är utan a-kassan och den som startar eget och inte hunnit få några inkomster. Alla ska betala 18 000 kr till staten varje år, även de som inte tjänar ens så mycket.

Samtidigt blir mat och många andra basvaror dyrare genom att momsen höjs. Det är inget fel att höja skatten på konsumtion genom höjd moms, men det måste då kombineras med sänkt inkomstskatt för dem som tjänar minst, helst kombinerat med en medborgarlön. Men Katalys gör precis tvärtom – istället för att införa en lön som alla medborgare får inför de en avgift som alla får betala. Inte ens det höjda grundavdraget till 12 000 kr i månaden, som de föreslår och som är riktigt bra, kan kompensera för det.

Det finns dock en grupp som tjänar på detta: de med riktigt höga inkomster, som de fackpampar i Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och SEKO som står bakom Katalys. Den som till exempel tjänar 100 000 kronor i månaden får sänkt skatt med cirka 145 000 kronor per år. En sänkning som finansieras genom dyrare mat och en avgift på 18 000 kronor per år för dem som tjänar minst. För Katalys och fackföreningarna bakom är det tydligen viktigare att bygga en stark stat som de kan styra än att ha en solidarisk fördelningspolitik.