När jag läste Lena Sundströms bok Spår (Ordfront, 2013) om den famösa utvisningen av de två egyptiska medborgarna Agiza och Alzery i december 2001 slogs jag av bristen på civilkurage. Så många visste, så många hade kännedom, men under de kommande årens debatter var det ingen som larmade. Mot bättre vetande höll de tyst: ministrar, riksåklagare, ambassadörer, rättschefer och departementsfolk. Alla på ansvarsfulla positioner och med en beklaglig benägenhet att låta makt gå före rätt.

Pinsamheten lindras knappast av att vissa av dem nu, drygt ett decennium senare, kan kosta på sig ett halvt beklagande, att det var nog inte riktig okej det där med CIA-transporten och att lita på Egyptens löfte att just denna gång skulle det inte torteras. Men när det begav sig sa de i riksdagen att det var klockrena fall av terrorism. Varför sa ingen som det var när det verkligen hade haft betydelse?

Samma känsla av besvikelse har jag flera gånger fått när jag läst Säpo-chefers, politikers, rikspolischefers och andra potentaters memoarer. I efterhand när man sitter tryggt och inte riskerar något, då går det uppenbarligen bra att lägga åtminstone delar av korten på bordet och därmed ge de opinionsröster som var igång när det gällde ett erkännande: ni hade rätt. Men ett sådant retroaktivt visselblåsande ljuder illa. Och för de drabbade personerna är det försent, de är ofta märkta för livet. Ett helt annat civilkurage visar de nu aktuella visselblåsarna Snowden och Manning.

I den nyutkomna boken Whistleblowing. A practical guide (Irene publishing) av den australienske professorn Brian Martin diskuteras visselblåsandets möjligheter och problem. Boken kan bäst karaktäriseras som en resonerande och analyserande handbok. Här ges flera exempel på framgångsrika aktioner, men det gäller att undgå de vanligaste fallgroparna.

Inledningsvis påtalar Brian Martin betydelsen av att noggrant identifiera problemet, vad är det egentligen man vill nå ut med? Först därefter är det dags att bygga upp en rimlig plan samt välja den metod, dold eller öppen, som är mest lämpad. Han listar sedan sju vanliga fallgropar. Den första är att ha för stor tilltro till sin omgivning. Man får inte vara naiv och lita på att kollegor och fackliga företrädare kommer att hålla med och reagera. Än mindre att företagsledningen eller aktuell myndighet kommer att vidta åtgärder. Det kan vara lätt att få medhåll i privata samtal med kollegor, men sedan backar de när det gäller.

En andra grop att undvika är att inte ha tillräckligt med material. Då de uppgifter man har tveklöst kommer att bli hårt ifrågasatta, gäller det att ha på fötterna och kunna bemöta med fakta. En tredje fara utgörs av att bli alltför emotionell; en saklig to-the-point-approach är mer framgångsrik. Annars är det lätt att bli utdefinierad som gapig rättshaverist.

Dålig tajming är en annan fallgrop. Det duger inte att ha alla fakta i ordning, det är också viktigt att välja rätt tillfälle att gå ut med vad man har. Ibland kan det handla om månader av väntan. Tålamod är en i sammanhanget viktig egenskap.

Femte fallgropen är att inte ha byggt tillräckligt med support. Det är av stor betydelse att få till ett nätverk med personer man har förtroende för. Att enbart förlita sig på ”sanningen” är en farlig fälla.

Spela motståndarens spel är en grop det är mycket lätt att hamna i. I synnerhet om man ger sig in i etablerade kanaler är risken stor att det blir motståndarens regler som gäller. Och ofta är motståndaren mäktig. Brian Martin nämner fallet med Jeffrey Wigand som agerade visselblåsare mot tobaksindustrin. Sådana intressen har enorma resurser, såväl vad gäller expertis som ekonomi. Det är som bekant en sak att ha rätt och en helt annan att få rätt. Vilket blir högst påtagligt när det är stora skillnader i maktresurser. Väljer man trots allt att gå den formella vägen måste man ha full koll på spelreglerna.

Den sista fallgropen är att inte veta när man ska sluta. Det är viktigt att inse när det är kört och dags att antingen lägga ner eller byta strategi. Risken är annars att man hamnar i rättshaverifacket och, inte att förglömma, nöter ner relationen till nära och kära.

Nästa steg blir att förbereda sig på alla tänkbara motangrepp man kan råka ut för. Det kan gälla allt från misstänkliggörande, hot, förföljelse och svartlistning till andra typer av trakasserier. Och det kan även drabba personer i visselblåsarens närmaste omgivning. När sådana motåtgärder drar igång är det av stor betydelse att ha ett nätverk med pålitliga personer omkring sig. Martin sticker inte under stol med att visselblåsande kan bli slitsamt, tärande och långdraget.

Ett genomgående drag i de många framgångsrika fall som refereras i boken är stor skepsis mot etablerade kanaler. Undantaget är om visselblåsaren lyckas mobilisera stark support och ha goda kontakter för publicitet. En person med lång erfarenhet av att hjälpa visselblåsare drar slutsatsen att det inte går att helt lita på officiella kanaler. ”The only thing you can rely on is that the official channels won't work”.

Att tro att företag och politiker frivilligt kommer att tvätta sin byk är mer än lovligt naivt. De kommer ständigt förneka och manipulera för att slippa stå till svars. Alldeles för ofta lyckas de slingra sig ur och kan sitta kvar. Visselblåsaren som talar om hur det faktiskt ligger till, förföljs, misstänkliggörs och straffas hårt.

Så vad göra? Ja, ett första steg skulle kunna vara att dela ut Brian Martins bok till alla nyanställda inom statsförvaltningen och det privata näringslivet och hoppas på ett massivt visselblåsande.