Redan som student vid Dramatiska institutet i Stockholm gjorde dramatikern Ludvig Uhlbors skandal när han läste pornografiska texter för en skolklass. Händelsen utlöste en mediestorm, internutredningar på DI och en stämning, av barnens föräldrar, som slutade med att han blev dömd för ofredande. I Gjord obrukbar berättar Ludvig Uhlbors nu sin version av vad som hände.

– Jag har känt ett behov av att ta upp de här sakerna som jag varit med om. Jag fick många tillfällen att tala ut men jag har hela tiden vetat att när jag väl gör det måste det vara genom konst, inte genom en dokumentär eller artikel, jag ville förvalta mina upplevelser och se om jag kunde göra estetik av det här.

Resultatet är en 161 sidor lång roman där klasskamrater, lärare, kollegor och tjänstemän på Malmös kulturförvaltning figurerar i berättelsen och kritiskt granskas av berättarjaget Ludvig Uhlbors.

– Jag har tittat på hur handlingar inom kulturlivet utgör ideologiska mönster. Eftersom tjänstemännen begår sina handlingar i smyg skulle det vara svårt att prata om deras handlingar på deras arena. Jag ser det inte som att jag hänger ut någon utan som systemkritik och då måste jag berätta vad folk har gjort, säger Ludvig Uhlbors.

Som en röd tråd genom boken löper en kamp mot ”den goda berättelsen”, som Ludvig Uhlbors menar genomsyrar det svenska kulturlivet. Med ramar för hur scenkonst ska utformas och vilka frågor som får ta plats. Han beskriver uppläsningen på DI och Institutets uppsättningar av sjutimmarsföreställningarna i The Rise and fall of the Roman Empire som en del i sin strävan att motarbeta denna berättelse. Han menar att vi låtsas som att vi vill ha frågor men i själva verket vill vi ha svar.

– Kulturpolitiken säger att de vill ha kultur som ställer frågor, okej, vad händer när vi gör det? Det är intressant, för de blir ofta väldigt besvikna när de får det, säger Ludvig Uhlbors.

Redan före premiären av uppsättningen The Rise and fall of the Roman Empire fick Institutet signaler om att de skulle förlora sina bidrag. Den officiella versionen var att Institutet inte spelade tillräckligt många föreställningar och därför inte uppfyllde kravet för att behålla bidraget. Kulturnämnden beslutade att Institutets bidrag skulle dras ner till en tredjedel och lokalerna utlystes till teatergrupper som spelade minst hundra föreställningar om året. Ludvig Uhlbors skriver i boken att tjänstemännen ogillade teaterns utformning, som de tyckte var sexuellt avvikande. Att de inte kunde förstå om det var klubb eller teater och att det var det som i själva verket låg till grund för beslutet.

– När vi drog igång med Institutet var vi mitt uppe i ett skifte. Vi hade alla de här pengarna, lokalerna och resurserna. Vi var älskade men sa ”det här är inte konst, nu ska vi göra konst”. När Institutet hade sina kurser i poledans och bjöd in queerklubbar var det oerhört provocerande. Det uppfattades som ett stort svek av tjänstemännen. Vi orsakade nån form av trauma och de var tvungna att lägga sin kärlek någon annanstans.

I Gjord obrukbar har han testat ett nytt grepp och istället valt att använda sig av just formen av den goda berättelsen i sitt skrivande.

– Jag har undersökt vad som händer när man applicerar den goda berättelsens form på mina minnen. Det finns en stereotyp berättarperson i form av mannen som går runt som ett blankt papper genom världen. Jag har länge försökt erbjuda ett alternativ till den goda berättelsen, jag har problematiserat den, jag har prövat vad som händer när man tar bort den. Men här tyckte jag det var intressant att pröva den.

Han beskriver tiden och händelserna på DI som en jobbig period och trots att det gått åtta år sedan skandalen har det fyra år långa arbetet med boken varit tungt.

– Minnena sitter i kroppen, det har också varit en svår process att göra en stark form på det. Men jag är glad att jag har gjort det.

Med boken, som släpps på eget förlag under bokmässan i Göteborg, hoppas Ludvig Uhlbors kunna väcka en kulturpolitisk debatt om håglösheten och rädslan som han menar brett ut sig i kulturlivet, där politikerna och tjänstemännen styr över vilka frågor som får rymmas inom scenkonsten.

– Kulturarbetarna har reducerats till att vara marknadsföringsmoduler i regionernas kamp om näringslivet. Det märks till exempel i de krav som ställs när man gör bidragsansökningar. Man får stöd om man för tillfället gör saker som efterfrågas av regionen. Det som händer är att du får en stor klick med producenter i kulturlivet som har specialiserat sig på att leverera politiska floskler. De gör karriär, sitter på alla poster och är egentligen inte konstnärer utan väldigt bra på att säga det som är beställt. Det är väldigt svårt för någonting alternativt, spännande eller oväntat att poppa upp i en sådan miljö.