En del kritiker tar ett extra steg i analysen. De ser den nuvarande ordningen som inte bara orättvis och samhällsekonomiskt irrationell, utan som självdestruktiv, ja rent av dömd till kollaps.

– Det är en matematisk oundviklighet att vårt nuvarande monetära system för eller senare måste bryta ihop, säger Carl Norberg, en av de mest lästa svenska penningkritiska bloggarna.

Grundtanken är enkel: pengar är skuld. Alla, eller nästan alla, pengar skapas genom lån, med ränta. Eller: ”banken skapar bara tillräckligt med pengar för att återbetala lånebeloppet, inte räntan”, som det förklaras på Norbergs blogg Palantir. Liknande formuleringar kan man hitta i Ellen Hodgsson Browns Bankerna och Skuldnätet. Positive Money, den kanske mest kända internationella sidan, förutspår inte systemets sammanbrott, men de skriver ändå att ”det kommer alltid att saknas pengar för att återbetala alla skulder”.

Hur har systemet fungerat så här länge?

Jo: enda sättet som det kan finnas nog med pengar att betala tillbaka alla gamla lån inklusive ränta, är att bevilja ännu fler nya lån. Det blir en nedåtgående spiral. För eller senare måste det bryta samman.

– Detta är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Den nuvarande ekonomiska krisen beror på att vi närmar oss den kritiska punkten, skuldmättnad, säger Carl Norberg.

Den centrala invändningen är att pengar som betalas in i ränta inte försvinner. De hamnar hos banken, delas av banken ut till dess ägare och återvänder på det sättet så småningom till ekonomin.

– Man glömmer helt intäktssidan i ekonomin, att någons räntekostnader är någon annans kapitalinkomster. Jag anser inte alls att det finns något ”konstruktionsfel” i penningsystemet, bara en orimlig fördelning av inkomsterna, ­säger Mikael Malmaeus, författare till boken Tillväxt till döds och medlem av omställningsnätverket Steg 3.

Det är ett faktum att skuldsättningen över i stort sett hela världen har ökat kraftigt under de senaste årtiondena. Som andel av BNP har exempelvis USA:s skulder ökat från 150 procent 1975 till 300 procent i dag, och i Sverige har hushållens skulder ökat från 75 till 175 procent av disponibel inkomst sedan 1980. Samtidigt har skuldnivåerna sedan finanskrisens inledning planat ut eller minskat något i flera länder, dock ej i Sverige.

Uppfattningen om ett förestående sammanbrott har hos en del penningkritiker lett till inställningen att alla andra frågor är sekundära. Carl Norberg ligger nära det synsättet.

– Att komma med vilseledande idéer om fördelningspolitiska åtgärder utan att primärt beakta detta, är en moralisk och intellektuell ohederlighet av närmast bibliska proportioner, säger han.

I strid med naturen 

En kanske vanligare uppfattning om varför systemet är dömt är den ekologiska vinkeln: i ett system med exempelvis två procents ränta, måste också ekonomin växa med två procent eller mer årligen, om den inte ska hamna i kris. Och eftersom tillväxt utan ökande resursförbrukning hittills aldrig har inträffat, är evig tillväxt en omöjlighet inom ett ändligt fysiskt system, som jorden utgör.

”Det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten”, skriver Birger Schlaug. En tydlig ekologisk tendens finns redan i den klassiska räntekritiska rörelsen. JAK:s tidning Grus & Guld har exempelvis under senare år publicerat många artiklar om Peak Oil, och omställningsgrupper som förbereder sig inför en framtid med uttömda resurser och ekologiska katastrofer.

– Bara genom tillväxt kan vi ens försöka komma ikapp den exponentiella räntekostnadstillväxten av våra skulder. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system, säger Carl Norberg.

Mikael Malmaeus menar däremot att det är en grov förenkling av problemet.

– Det finns definitivt viktigare förklaringar. Det som driver den ekonomiska tillväxten och den miljöbelastning som den medför är snarare en ojämn inkomstfördelning i samhället som gör att en del av befolkningen – kapitalägarna – förväntar sig evig avkastning på sin investerade förmögenhet, och en annan del av befolkningen kämpar för att komma ikapp levnadsstandarden hos dem som har det bättre ställt, säger han.

Här leder diskussionen som synes över till en mer grundläggande fråga: kan penningsystemet skiljas från det ekonomiska systemet? Den finansiella ordningen från den ekonomiska – kapitalismen? Ränta från vinst?

I en kapitalistisk ekonomi är det möjligt för den som äger ett kapital att köpa, exempelvis, en fabrik, anställa ett antal arbetare och betala dem mindre i lön än värdet av vad de producerar – göra vinst. Men av det följer också möjligheten att låna ett tillräckligt kapital, investera det, betala räntan och ändå få pengar över.

Kommer det inte då automatiskt att finnas en efterfrågan på lån? Går det att tänka sig ett samhälle utan ränta, så länge det existerar vinst? Och när fordringar och skulder existerar, går det att undvika att de säljs och köps och därmed förvandlas till en form av pengar?

En stor konspiration?

Det finns, åtminstone synbarligen, ingen nödvändig koppling mellan att vara anhängare av penningreform och att ha en konspiratorisk syn på samhället. I praktiken, dock, sammanfaller åtminstone de två grupperna betydligt mer än vad man statistiskt skulle kunna vänta sig.

Ellen Hodgsson Brown tar avstånd från antisemitism och auktoritära ideologier, men hennes historiesyn är vissa avseenden mycket okonventionell. Hon skriver att ”Hitler blandade samman bankkartellen med den etniska grupp som de flesta bankmän råkade komma från”, och verkar alltså anse att Hitlers ursprungliga motiv var att bekämpa finanseliten.

Hon ser också ryska revolutionen som en kupp dirigerad av ”bankkartellen”, en uppfattning liknande den hos den obskyre ”historikern” Jüri Linna.

Exempelvis David Icke, något av de moderna konspirationsteoriernas nestor, har anammat penningsystemkritiken och inkluderar i “Den största hemligheten” ett kapitel rubricerat “pengar ur ingenting”. “Du betalar nu ränta på vad som inte är annat än siffror på en bildskärm”, skriver han där med en vid det här laget välbekant formulering. Det är dock bara ett element i hans ytterst vidsträckta teorier.

– Jo, i USA finns det långt gångna teorier om kopplingar mellan militären och den amerikanska centralbanken som skulle driva hela systemet... Rörelsen saknas politisk analys. Det verkar nästan som att man tagit till penningsystemet som en skygglapp för att slippa se att det ekonomiska systemet är fullt av makt­obalanser. Man skyr den marxistiska förståelsen av vems intressen som styr ekonomin, säger Mikael Malmaeus.

Marxismen och anarkismen använder i ena eller andra formen en systemmodell för att förklara sambandet mellan politiken och det ekonomiska systemet. Den ekonomiska eliten dominerar samtidigt också opinionsbildning, nyhetsförmedling och de politiska partierna, och behåller på det sättet kontrollen också i demokratiska (eller synbarligen demokratiska) samhällen.

I alla fall ytligt sett borde det inte vara orimligt för penningsystem- och räntekritiker att resonera likadant: finanssektorns ekonomiska dominans ger den mer eller mindre automatiskt politisk kontroll. Likväl finner man ofta en historieskrivning där enskilda personers korruption, medlemskap i hemliga ordnar, eller tvärtom lönmord på rättrådiga individer, spelar en avgörande roll. Hodgsson Brown hävdar exempelvis att Trotskij, som var “bankernas man” var utsedd att ta över efter Lenin, men “blev sjuk” i det avgörande ögonblicket, varefter Stalin istället vred Sovjet ur Wall Streets grepp (hon förnekar samtidigt inte att Stalin var en brutal diktator).

Johan Lindkvist, en av grundarna till ett nyskapat penningsystemkritiskt nätverk, ser det dock inte konspirationerna som ett så stort problem.

– De som intresserar sig för detta lockas väl ofta av lite oortodoxa ideer. Det existerar verkliga konspirationer, se på Libor-skandalen. Att människor med stor ekonomiska makt ibland samarbetar i hemlighet är inget konstigt. Sedan finns det en del, Zeitgeist-fraktionen och så, som drar större växlar på detta vilket är synd då det riskerar att sänka övrigas trovärdighet.

I olika diskussionsforum är det dock inte ovanligt med synsättet att den politiska debatten i övrigt, liksom motsättningen mellan höger och vänster är kulisser och en falsk polarisering kring oväsentliga konflikter vars enda syfte är att distrahera från den avgörande frågan om peningsystemet.

”Jag försöker få människor att inse att det inte finns någon realpolitisk skillnad mellan höger och vänster” och ”så kan polariseringskulissen fortsätta och kommer att fortsätta ett tag till” skriver Carl Norberg på sin blogg.

En annan sorts pengar

Så – vad vill kritikerna då ha istället?

En brutalt enkel lösning, som förespråkas bland annat av ekonomen Detlev S Schlichter i boken Papperspengarnas kollaps, är att återgå till ädla metaller som valuta, eller i varje fall som bas för penningsystemet. Den här tendensen, vars anhängare brukar kallas ”goldbugs”, är nära förknippad med nyliberal ideologi.

Ett problem, som påpekats av vänsterekonomen Doug Henwood, är att världen redan har prövat guldvalutor, bland annat i USA under 1800-talet. I praktiken skapade då banker likväl sina egna privata valutor i form av skuldsedlar och ekonomin präglades av våldsamma svängningar och kriser.

I en debattartikel i brittiska Telegraph föreslogs nyligen ett system där ”bankerna måste ha 100 procents reserver”. Men om en bank måste behålla alla sina insättningar i reserv, förlorar det sin mening för den att alls ta emot några. Det blir då heller inga pengar utom ägarnas eget kapital kvar att låna ut. Artikeln medger att ”tillgången på kredit troligen skulle minska kraftigt”; konsekvenserna av det analyseras inte vidare, utom att säga att det skulle ”stryka Storbritanniens skulder”.

Positive Money föreslår ett mer genomtänkt alternativt system, om också inte så radikalt som man kanske kunde vänta sig efter deras kritik av det nuvarande. I modellen skulle de kommersiella bankerna finnas kvar, men insättarna skulle få välja mellan två sorters konton. Balansen på ”sparkonton” skulle, utan ränta och mot en mindre avgift, deponeras hos landets centralbank, där de fortsättningsvis skulle sitta stilla – inte lånas ut någonstans med andra ord. ”Investeringskonton” däremot skulle ge ränta, och banken rätt att låna ut pengarna till olika syften, beroende på kontots typ. De skulle dock inte vara garanterade mot risk för förluster.

Positive Money kritiserar insättningsgarantier – förvisso kan de tyckas som ett vettigt skydd för småsparare och viktiga för finansiell stabilitet, men samtidigt, konstaterar sajten, betyder de att banken kommer undan med att betala mindre ränta, och att granskas mindre kritiskt av sina kunder, än om dessa inte var säkra på att få tillbaka sina insättningar. Kostnaden tar skattebetalarna.

Nya pengar menar Positive Money borde skapas, när så bedöms lämpligt, av ett särskilt organ – intressant nog anser de att det borde vara en ”opolitisk” expertkommitté – och sättas in direkt, inte som lån utan som en tillgång, på ett statligt konto. Där kunde de antingen användas till att finansiera offentlig verksamhet eller distribueras direkt till alla medborgare.

Ellen Hodgsson Brown presenterar snarare en meny av alternativa idéer än en detaljerad modell. Hon avvisar kategoriskt alla guldbaserade lösningar – hon är keynesian och ser möjligheten att pumpa in nya pengar, ”skapade ur luft”, i det ekonomiska systemet för att exempelvis möta lågkonjunkturer som en tillgång, inte som ett problem.

Istället vill också hon göra skapandet av nya, ej skuldbelagda, pengar till ett offentligt ansvar. Hon är dock betydligt mer inne på att avskaffa eller starkt begränsa det privata banksystemet, till förmån ett offentligt finanssystem. För henne är inte ”politisk kontroll” något negativt, utan en positiv möjlighet att demokratiskt styra kapital till samhällsnyttiga verksamheter. Privata aktörer kanske kan fortsätta att låna ut pengar till spekulativa eller kommersiella projekt – men exempelvis huslån till vanliga medborgare ska vara en offentlig angelägenhet.

Hodgsson Brown funderar också över en rad mer eller mindre besläktade åtgärder: förbud mot derivat, blankning och diverse andra sorters finansspekulation, en avskrivning av tredje världens skulder, att avskaffa dollarns status som internationell reservvaluta, och att ta bort rättigheten för storföretag att räknas som (juridiska) ”personer”.

Carl Norberg, för sin del, menar att varje ekonomiskt system med ränta skapar orimliga konsekvenser, och påpekar att det även före skapandet av ”pengar ur luft” ledde till samhällskriser som bara kunde lösas genom återkommande efterskänkningar av alla skulder (”jubelår”).

– Ränta är en ickeproduktiv kostnad och fyller enbart en enskilt nyttoskapande omfördelningsfunktion på bekostnad för samhället, menar han.

Ett enda nationellt elektroniskt betalsystem, förbud mot valutahandel, och medborgarlön är några andra element han nämner i en hastig skiss av sitt alternativ.

Johan Lindkvist ser penningreform som en nödvändig byggsten i skapandet av ett socialistiskt samhälle, även om han betonar att frågan borde kunna förena människor med många olika ideologiska utgångspunkter.

– Varje modern ekonomi förutsätter att vi har pengar, det är ekonomins grundläggande infrastruktur, oavsett om vi pratar ett marknadssocialistiskt eller ett rent kapitalistiskt system. Penning­systemet har inte per definition något med kapitalism att göra, lika lite som en väg eller vattenkanal har det, säger han.

Aldrig mera ­budgetunderskott?

Behöver vi skatter? Frågan överraskar nog även hårdföra nyliberaler. Ellen Hodgsson Brown är för en med amerikanska mått mätt mycket generös välfärdsstat (bland annat allmän sjukförsäkring) men tror ändå att alla eller de allra flesta federala (inte delstatliga) skatter skulle kunna avskaffas. Hur vore detta mirakel möjligt?

Jo, för det första skulle den nuvarande statsskulden, med sina ränteutgifter, förklaras ogiltig. Vidare skulle staten ta över funktionen som penningskapare och därmed långivare i olika sammanhang, och få in väsentliga ränteinkomster på det. Slutligen, skulle den helt enkelt kunna trolla fram elektroniskt de pengar den behöver.

Johan Lindkvist är dock skeptisk till den beräkningen.

– Om alla offentliga utgifter spenderades med nyskapade pengar så skulle penningmängden fördubblas på bara några år, säger han.

Han anser att skatter skulle fortsätta ha viktiga funktioner.

– Det behövs en kombination av både skatt och nya pengar, för att moderera penningmängden och undvika inflation. Beroende på konjunktur kan man sedan pendla mellan mycket nya pengar/lågt skatteuttag till lite eller inga nya pengar/högt skatteuttag. Skatter har ju dessutom en fördelningspolitisk funktion, menar han.

Men i en mer begränsad mening ser han, liksom andra, en väsentlig roll för offentligt penningskapande: om staten måste gå med budgetunderskott, då är det lika bra att skapa de pengarna, snarare än att försöka låna dem.

Hodgsson Brown konstaterar att det stående motargumentet – med exempel som Zimbabve och Weimarrepublikens Tyskland – är risken för skenande inflation. Men, menar hon, vi har just sett att om staten tar lån av privata banker, betyder det också att nya pengar skapas och penningmängden ökar. Varför inte lika bra skapa pengarna direkt, undvika att skuldsätta sig och spara in räntekostnaderna?

– Absolut, det finns ingen anledning att låna på de internationella kreditmarknaderna när man kan låna av sig själv, säger Johan Lindkvist.

På den här punkten är inte heller Mikael Malmeaus kritisk.

– Det skulle i princip kunna fungera. Det skulle ge makt till staten som i dag finns hos marknaden, vilket är positivt givet den orimligt stora makt marknaden har i dag, säger han.

Handlar allt om pengar?

Hur stor poäng har då penningsystemkritikerna? Kanske kokar det ner till: ser samhället ut som det gör för att vi har det monetära system vi har, eller ser det monetära system ut så på grund av det samhälle vi har? En fråga som naturligtvis mindre är ”antingen eller” än ”i hur hög grad”?

Det går knappast att förneka att finansvärlden i dag har ett större inflytande över världen än den någonsin haft tidigare, och finansvärlden som den ser ut i dag är oupplösligt beroende av det nuvarande penningsystemet. Samtidigt blir ansträngningarna att härleda i stort sett alla väsentliga samhällsproblem tillbaka till det finansiella systemet ibland långsökta.

En penningreform är dock – och den övertygelsen verkar delas av de allra flesta anhängare – realistiskt sett omöjlig utan en hård konfrontation med de internationella finansmarknaderna, storföretagen och den nuvarande politiska klassen. Alltså samma motståndare som vänstern och miljörörelsen står inför.

I det sammanhanget kan vi inte komma ifrån att den penningsystemkritiska rörelsen – där man just nu hittar en starkare entusiasm och optimism än i många andra folkrörelser – borde utgöra en naturlig allierad. Det ganska utbredda avfärdandet av den som räknenissar och konspirationstokar framstår som orättvist, men kanske ännu mer otaktiskt.