Den palestinska byn Shufa ligger vackert på toppen av en kulle omgiven av ett böljande landskap, cirka sju kilometer sydväst om staden Tulkarem på norra Västbanken. I dalen nedanför byn finns sedan mitten av åttiotalet en israelisk bosättning, Avne hefez, och alldeles bredvid den en israelisk militärbas. Vägen som leder från Shufa till Tulkarem är avspärrad med högar av stenblock på väg ut från byn och på flera ställen nedanför kullen på böndernas jordbruksland. Så att det är omöjligt att ta sig fram med bil i riktningen mot staden.

Resten av vägen har anslutits till den israeliska bosättningen och används uteslutande av israeliska bilar och bussar. Den leder vidare västerut från Västbanken in till Israel, vilket gör det snabbt och lätt för bosättare att pendla till arbetet i Israel. De flesta som bor i Shufa arbetar, går i skolan eller har ärenden i Tulkarem. För att komma dit måste byborna numera ta vägen österut och leds därigenom till vägspärren Enav/Anabta där id-kort eller tillstånd kontrolleras av israeliska militären, och bilar söks igenom. Detta innebär att resvägen förlängs från nio kilometer till tjugofem kilometer. Dessutom kan man aldrig veta om vägspärren stängts utan förvarning eller om det är långa köer för att komma igenom.

För att undvika besvären med vägspärren har många bybor hittat på andra lösningar – bilar används inte lika mycket utan man promenerar nedför den väg där man inte längre får köra. Detta både för att komma till sitt jordbruksland och för att gå vidare, förbi avspärrningarna, till vägen mot Tulkarem där man kan ta en servicetaxi in till staden. Vissa bybor har en bil stående hos bekanta på andra sidan de stora stenhögarna för att kunna ta sig vidare till arbetet.

I övrigt använder man sig mycket av åsnor – man skojar om hur priset på åsnor har skjutit i höjden under senaste åren, sedan det blivit allt svårare att ta sig fram med bil. Kvinnor som har varit och handlat i Tulkarem och inte kan bära allt uppför den långa backen, lastar åsnan full och promenerar bredvid. Under tiden svischar israeliska bilar och bussar förbi i rasande fart och det gäller att vara försiktig, historier från kvinnorna i byn vittnar om såväl glåpord och spottloskor som coca cola-flaskor som kastats ut från bilarna och träffat dem som går på vägen. Tutanden och arga blickar är vanligast. Trots det berättar flera bybor att de sällan möter eller har några konflikter med invånarna i bosättningen.


Det israeliska bostadsområdet mitt på palestinskt land har andra kännbara effekter. För bönderna märks bosättarnas närvaro mycket konkret då den varje år expanderar. Tahseen, en bonde vars ägor gränsar till bosättningen, har ännu inte blivit av med något av sitt land men märker hur bosättningen kryper närmare. Nu byggs fyrtio nya hus endast 300 meter från hans odlingar. Expansionen startade bara en vecka efter att USA rekommenderade ett totalt stopp för utökandet av befintliga bosättningar på Västbanken, vilket alltså inte ger byborna så stort hopp för framtiden.

För tillfället är det så svårt som bonde på Västbanken att sälja sina grödor och få tillräckligt betalt för dem, att de ibland gör bättre i att använda dem till den egna familjen, berättar Tahseen. Med fyrtio barn på väg att växa upp i den närmsta kretsen har han inga planer på att avveckla jordbruket och oroar sig för vad som ska hända om hans land blir beslagtaget.


För närvarande märker han av den konstanta närvaron av soldater som är där för att skydda bosättarna. Han blir då och då stoppad på väg mot sin mark, och får svara på frågor om vad han gör i området. Det är nära Avne hefez, som är omgiven av övervakningskameror på femtio meters avstånd från stängslet omkring bosättningen, och trots att Tahseen vet exakt var kamerorna finns och var man får och inte får gå, stöter han ibland på en militärpatrull. Det har flera gånger hänt att barn och ungdomar från byn kvarhålls och utfrågas av soldater, enligt byborna för att de lekt för nära bosättningen. Sedan kamerorna kom upp har man tillåtelse att bruka landet närmast stängslet, till exempel skörda oliverna närmast bosättningen, vilket tidigare inte var tillåtet.

– Men vi är alltid övervakade här, säger Tahseen med ett skratt. Han låter sig inte skrämmas av bosättarna men är bekymrad för barnen och ungdomarna i byn, som växer upp med närvaron av soldater och den ständiga oron för att bli stoppade och utfrågade.