Peter Øvig Knudsen, född 1961, är en av Danmarks mest uppburna journalister. Efter två böcker om dansk motståndsrörelse under andra världskriget kom det stora genombrottet 2007 med Blekingebanden, en dokumentär berättelse i två delar vars första del nyligen kom på svenska i Margareta Norlins översättning.

Dryga 300 000 bokköpare kan väl inte ha fel, tänkte jag och började läsa första delen av Blegingegadeligan, den smått osannolika berättelsen om hur politisk idealism slår över och i Sakens namn rättfärdigar rån och kidnappning som kampmetoder. I Danmark. Metoder vars yttersta mål var att ge ekonomiskt stöd till Folkfronten för Palestinas befrielse PFLP ? en radikal palestinsk kampgrupp som bildats efter den andra al Nakban, katastrofen. Det vill säga arabstaternas nederlag 1967 mot Israel och den efterföljande ockupationen av Västbanken och Gaza.

 

Øvig Knudsens 348-sidor långa, ja thriller, tar sin början år 1989 med upplösningen av dansk kriminalhistorias kanske mest säregna fall. Och föga förvånande planeras berättelsen bli film och teveserie, men även resultera i en teateruppsättning.

?Danskjävlar?, får man lust att utropa, de ska då alltid ha något intressant att berätta om!

 

Blekingegadeligan, vars namn härrör från gatan och lägenheten i Köpenhamn där de avgörande bevisen mot gruppen hittades, har rottrådar till mitten 1960-talet. Då, i kontexten av ett upptrappat Vietnamkrig och en kinesisk kulturrevolution, bildade litteraturvetaren och kommunisten Gotfred Appel Kommunistisk arbejdskreds, förkortat KAK. En liten grupp som innebar att Danmark fick sin första maoistiska organisation.

Appel, som gått från Sovjetlinjen till Kinas dito i världspolitiken, fick relativt snabbt några hängivna ungdomar som anhängare. Underförstått att de inte ifrågasatte gruppens hackordning, med Gotfred som den store rorsmannen och hans fru, Ulla Hauton, snäppet under.

En av de teorier som drevs av den intellektuelle Appel kallades Snyltarstaten. Enligt den hade Danmarks, i likhet med övriga Europas, arbetarklass försoffats och blivit en ?arbetararistokrati? som levde på tredje världens bekostnad. Och därför borde KAK:s solidaritet och stöd rikta sig till de kämpande bland världens förtryckta. Frågorna var därför i huvudsak två:

Vems kamp kan vi tjäna? Och på vilket sätt?


I kapitlet Den palestinska förbindelsen (1969?70) hittar KAK och Appel svaret genom en världsomtalad flygplanskapning, benämnd som ?den moderna terrorismens födelse?.

 Peter Øvig Knudsens bok är byggd på gedigen research baserad på en del muntliga, men framför allt skriftliga källor, som till exempel böcker och otaliga tidningsartiklar. Även intervjuer med några av de dömda och närstående till dem utgör källor till Knudsens berättelse. Det tyngsta materialet kommer dock, enligt Øvig Knudsens förord, från kriminalpolisens undersökningsmaterial som han fick tillgång till 2005.

 

Berättelsen om Blekingegadeligan, vars andra del kommer i september, är en sammansatt historia. Det är en spännande kriminalhistoria, men lika mycket en skildring av en tidsepok. Men den ställer, faktiskt, också frågor med aktualitet anno 2009.

Det folk som de kriminella danskarna ville stödja, lever fortfarande under ockupation och förtryck. Och den imperialism som födde många av 1960- och 1970-talets vänstergrupper är långt ifrån historia.


Det kanske bästa med Øvig Knudsens bok är att den inte skriver läsaren på näsan. Den häller istället upp faktabaserade bitar på bordet att ta del av. Stundtals blir det lite rörigt, men metoden vinner i längden.

Och efter kapitlet Under jorden (1979?80) där den outnämnde nye ledaren Holger Jensen, omtyckt brandman i sitt officiella liv, börjar en katt- och råttalek med den danska säkerhetstjänsten PET, blir Blekingegadeligan en riktig bladvändare.

 

Den danska polisen var länge konfunderad över vilka det var som genomfört de många ouppklarade rånen mot banker och värdetransporter i Köpenhamn. Och lika undrande var de ?normalt? kriminella i stan. De spektakulärt genomförda rånen sa dock att de inte handlade om vilka klåpare som helst. Men föga anade någon att brotten inte gjordes för egen vinnings del.

   Men, som Peter Øvig Knudens berättelse visar, var gärningsmännen inte vilka som helst ? utan ett antal danska medborgare vars grupp hade klara parallella drag med dåtidens mer kända Baader Meinhof-liga som verkade i Västtyskland. Och, lika viktigt, med drag av det i nutid mer kända Knutby. Att sedan även det polisiära dramat mest av en slump rullas upp, gör inte berättelsen mindre läsvärd.