Eija Hetekivi Olsson riktar i sin artikel ”Anlagda skolbränder – politiska protester?” (LFT nr 10-09) skarp kritik mot det snäva fokus som Sveriges tekniska forskningsinstitut visar i den förstudie som ligger till grund för utredningen om anlagda skolbränder. Problemet förenklas till en fråga om enskilda ungdomars snedsteg och alltför inbjudande skolmiljöer. För att få en fullständig bild av problemet är det avgörande att även ta med dessa ungdomars psykosociala miljö i analysen, först då kan man avgöra vilka insatser som behövs.

Sedan ett bra tag tillbaka har det svenska samhället haft en stark individorienterad dragning, inte bara politiskt utan även inom forskning, arbetsliv och kultur. Det gamla kollektiva tänkandet har rensats ut till förmån för personlig utveckling, måluppfyllelse och entreprenörskap. Dagligen ser vi artiklar och annonser som basunerar ut att vi ska satsa på oss själva, förverkliga oss och våra drömmar, handla – inte tänka (för att citera en annons från en KY-utbildning: ”Mindre snack – Mer verkstad”).

Ett fantastiskt och nästan overkligt positivt liv verkar ligga för våra fötter om vi bara finner vår inre styrka och bemästrar omvärlden. Är det verkligen så enkelt?

Försvann klassklyftorna i Sverige på 1980-talet när det inte längre var på modet med klassanalyser? Är etnicitet och genusproblematik bara modeord? Är det inte längre någon skillnad i livsvillkor för en invandrarkille från Gårdsten jämfört med en etnisk svensk uppvuxen i Hovås?

Jag tror att svängningen från kollektiva mot individuella förklaringsmodeller har fått oss att glömma viktiga aspekter i samhälleliga analyser: vi är handlande och skapande individer med enorma kapaciteter, men vi verkar i en social kontext. Vår omgivning möjliggör eller hindrar vår fortsatta utveckling och är därför viktig att ta i beaktande vid studier av mänskligt agerande.

Eija Hetekivi Olsson menar att anlagda skolbränder kan ses som ett uttryck för politiska protester. Jag instämmer delvis i hennes analys, dock skulle jag hellre tala om symboliska protester.

Unga människor i förorten befinner sig på många sätt i underläge mot jämnåriga i centrala stadsdelar eller andra förorter med hög genomsnittsinkomst. Inte bara på grund av sin vistelseort, utan också då de talar andra sociodialekter, bär andra kläder, äter annan mat, sysslar med andra fritidsaktiviteter. Dessa ungdomar är, om vi ska tala med sociologen Pierre Bourdieus ord, märkta av sitt habitus.

Den amerikanska forskaren Lynn S. Chancer skulle utifrån sin bok Gender, race and class: An overwiew säga att de är mångdubbelt underordnade, inte nog med att de kommer från områden med låga genomsnittsinkomster och hög arbetslöshet, de kan dessutom ha ett annat etniskt ursprung än landets befolkning och således hamna ännu längre ner i den sociala hierarkin. Precis samma slutsats kommer Eija Hetekivi Olsson fram till när hon beskriver sin egen uppväxt. Hon är kvinna och kommer ifrån ett arbetarklasshem, men hon har dessutom finskt påbrå vilket gör att hon blir trefaldigt subordinerad.

Enligt Bourdieus teori saknar dessa ungdomar de former av kapital – såväl socialt som kulturellt och symboliskt – som behövs för att hävda sig i den samhälleliga sfären.

Man får inte glömma att värdet av olika former av kapital bestäms av dem som innehar en maktposition. Därför kan de andra former av kapital som ungdomar från förorten besitter (för de förfogar över kapital, bara inte av de sorter som står högt i rang hos makteliten) uppfattas som värdelösa i den dagliga kamp vi alla för i samhället för att få erkännande och uppskattning.

För vi människor vill få bevis på att det vi gör är gott och riktigt, i våra egna, i familjens och i samhällets ögon. Saknar vi de kapitalformer som efterfrågas, eller som skulle behövas för att transformera maktstrukturer, försöker vi ofta simulera dem för att passa in. Människan är dock misstänksam på alla som gör anspråk på hennes maktposition och avslöjar nästan alltid de individer som försöker förfalska sitt habitus.

Eija Hetekivi Olsson skriver själv i sin artikel att ”Jag hade inget språk att argumentera med… Däremot hade jag min kropp” (angående hennes krav på medbestämmande och maktfördelning i skolan och samhället), vilket visar på hennes avsaknad av nödvändiga kapitalformer. Hon kunde inte ta den plats i det sociala rummet hon efterfrågade, då hon inte besatt verktygen för det. Istället tog hon till andra, av makteliten icke godkända, redskap för att uttrycka sin vilja till förändring. Hon beskriver hur hon förstör skolmateriel, tänder eld på papperskorgar, klottrar och slutligen försöker tända eld på sin egen skola i sin strävan efter att få en plats i det sociala rummet.

Varför är det just i skolor som det brinner? Är det för att de ligger i ungdomarnas närområden och inte är tillräckligt skyddade, som förstudien påstår?

Eija Hetekivi Olsson skriver starkt om hur skolan manifesterade hennes underordning och mindervärdighet. Den svenska skolan är, sedan folkskolan infördes 1842, inte enbart en plats för kunskapsinlärning. Den är lika mycket en fostrande institution. I skolan ska barn lära sig att bli fullvärdiga samhällsmedborgare och maktelitens förhärskande etiska praktik genomsyrar alla ämnen.

Om man som Eija Hetekivi Olsson saknar de förmågor som krävs för att avkoda det sociala och kulturella chiffer som skolan utgör, kan man inte heller utnyttja skolan som en plattform för lärande och självutveckling. Istället blir skolan likt en jättelik fysisk inkarnation av ens egen underlägsenhet. Att då angripa skolan med de medel och kapitalformer som står till buds blir ett försök till erkännande som handlande subjekt och ett uttryck för den strukturella förändring man så hett eftersträvar.

För skulle de här ungdomarna elda upp sina skolor om de faktiskt kände att skolan var en plats för dem? En plats där de togs emot, oberoende av förmågor och bakgrund, och fick utvecklas intellektuellt men också som individer i samspel med andra individer.

Förklaringen till skolbränder är allt annat än enkel, inte heller jag kommer att kunna bjuda på några heltäckande förklaringsmodeller. Men för att undvika reduktionism är det essentiellt att ta med så många aspekter som möjligt när man gör en utredning likt den som Sveriges tekniska forskningsinstitut just nu bedriver. 

Om vi fortsätter utifrån hypotesen att merparten av de ungdomar som anlägger skolbränder befinner sig i en underlägsen maktposition, oberoende av om det härrör från klass, kön eller etnicitet, blir det också viktigt att klargöra att underordningen inte är ett fenomen som enbart uppstår i ett samhälleligt fält, istället genomsyrar känslan av maktlöshet nästan alla plan.

I boken Det sociala landskapet kan man bland annat utläsa vilken låg möjlighet till social mobilitet det svenska samhället i dag bjuder sina invånare, trots satsningar på regionala högskolor och studiestöd är det i snitt 30 procent som gör en klassresa. Växer man upp i en familj präglad av utanförskap och fattigdom, är risken således stor att underordningen fortsätter vidare i nästa generation, att utanförskapet reproduceras.

Vad blir då kontentan av ovanstående? Att utsättas för en strukturell subordination – oberoende av om det sker på grund av att du tillhör arbetarklassen, är kvinna, HBT-person, har ett icke-svenskt påbrå – ger långtgående effekter. Först i form av självuppfattning och självrespekt hos individen och i dess absoluta närhet. Men sedan också i ett större sammanhang, när den underordnade individen agerar i ett försök till samhällelig förändring eller för att ge uttryck för sin frustration.

Margaret Archers analytiska dualism är ett verktyg för att se på just kopplingen aktör-struktur, sega och varaktiga strukturer sätter ramarna för individers livsvillkor, men med de unika egenskaper människan innehar kan hon genom interaktion tillsammans med andra elaborera med strukturerna. Historisk medvetenhet och självreflexion är av yttersta vikt för att kunna transformera en struktur till något nytt och bättre.

Detta, tillsammans med ett användande av Pierre Bourdieus kapital- och fältbegrepp, ger oss verktygen att se på anlagda skolbränder som något mer än bara ett uttryck för enskilda individers planlösa agerande eller som förstudien påstår, orsaker av för inbjudande skolmiljöer.

Istället kan vi se hur människor som till följd av ett strukturellt förtryck försöker att, med hjälp av de kapital de förfogar över, få till en varaktig förändring av hela det sociala systemet. De känner sig inte delaktiga i idébilden av samhället. För dem innebär inte skolan en möjlighet till förkovran och lärande, snarare blir den till en symbol för deras utanförskap och oduglighet.

Vad finns då att göra? Är hårdare tag mot missdådare den enda utvägen?

Trots den ovanstående dystra illustrationen är det viktigt att poängtera att strukturer inte är determinerande. Det finns inget som säger att de för alltid kommer att bestå eller att det enbart är de strukturella villkoren som avgör en människas livsöde. Ulla-Britt Wennerströms avhandling Den kvinnliga klassresan visar på att det faktiskt går att komma ifrån ett utanförskap med hjälp av egen styrka och omgivningens stöd. 

Men för att mjuka upp strukturer och underlätta för transformeringar behövs det samriktade åtgärder, inte bara politiskt, utan en övergripande samhällelig strävan mot gemensamma mål.

Läs Eija Hetekivi Olssons artikel: Anlagda skolbränder – politiska protester?