Vad är skönhet, och vem äger den? Frågan är värd att ställas. Skönhet förstås som en dygd, en egenskap likställd med vishet, generositet, vänlighet. Problemet ligger i att män skapar skönhet och kvinnor har skönhet. Kvinnans högsta egenskap ligger inte i hennes egen makt utan finns till för andra att åtnjuta. Det är i grunden en passiv dygd, ändå vill vi så gärna bli uppskattade som vackra. Så vad bör vi då göra?

 

Jag började märka förändringen i 12-årsåldern. Män, mycket äldre än jag själv, deras blickar och kroppsspråk förändrades. Mina killkompisar började kommentera allt det nya som hände med min kropp. Jag var åtrådd, och jag upplevde en ny sensation av samtidigt äckel och tillfredsställelse. Det var skrämmande att inse att det jag önskat, ända sedan jag i treårsåldern förstått att världen är uppdelad i de som är vackra och de som inte är det, var något jag avskydde att uppleva. Jag avskydde det, men var nöjd över att jag börjat leva upp till det jag borde som kvinna. Min känsla av maktlöshet utbyttes endast mot en ännu större känsla av maktlöshet och inte minst en upplevelse av att bli fullständigt reducerad.

 

Jag hade fram till dess ännu inte på ett så djupt sätt förstått mig själv som objekt. Jag lärde mig snabbt de knep kvinnor tar till för att undkomma oönskad uppmärksamhet – åtsmitande sportbehåar, noggrant disciplinerande av kroppen, undvikande blickar som aldrig riktas i ögonen på män.(Det är lustigt hur till och med hundar vet att en stirrande blick i ögonen på andra är en aggressiv handling, när män aldrig drar sig för att göra just detta mot kvinnor. Kvinnor lär sig tidigt att frukta den underliggande aggressiviteten i mäns sexualitet. De lär sig att deras kroppar aldrig helt och fullt tillhör dem själva.) När jag desperat försökte undkomma den totala känslan av maktlöshet, kunde andra kvinnor i min omgivning fullständigt spela med i spelet – de utagerade feminitet med all energi de kunde uppbåda genom smink, kläder, kroppshållning, uppträdande.

 

Frågan är om någon av oss vann något på våra val. Samtidigt som jag önskade att inte bli reducerad, önskade jag lika hett att bli älskad, åtrådd och sedd. Jag fick inte det hela att gå ihop. Jag misstänker att många tolkar värdet i att bli åtrådd på samma skala som att bli älskad. Vi måste bara fråga oss vad vi vinner på att bli åtrådda, och vad män vinner i en värld där vi åstadkommer skönhet som dygd. Män ”dämmer haven”, de behärskar aktivt sina omgivningar på ett sätt vi inte gör, där vi istället disciplinerar våra kroppar och utseenden, som Nina Björk så utmärkt formulerat det i sin bok Sireners sång (Wahlström & Widstrand 2000).

 

Kvinnors önskan att bli betraktade som vackra bör inte tolkas som fåfänga. Hon har sen barnsben vetat att hon förväntas bidra till en bättre värld genom sin skönhet, där små pojkar vetat att de bidrar till detsamma genom sina handlingar. Varför, frågar vi oss, eftersträvar kvinnor män som behandlar dem illa, varför älskar vi dem som slår, förnedrar, lämnar och river sönder? För att vi har lärt oss att vi kan förändra med vår skönhet, vår mjukhet, vår kvinnlighet. Självklart är detta en chimär. Det stympande av vår handlingskraft som tron på vår skönhets betydelse kan ha, är förlamande för det vi skulle kunna vara och göra.

 

Så vad bör vi då göra? Bör vi sluta anstränga oss för att vara vackra? Vi bör börja med att medvetandegöra oss om de begränsade, om inte obefintliga, belöningarna för våra ansträngningar. Vi bör inte förstå vår skönhet som ett mål i sig, utan som ett led i något som bör utmynna i någon slags vinning för oss. Vi bör se vår skönhet som vår tillhörighet, inte mäns. Vi bör ta makten över vår skönhet, våra kroppar och utseenden och själva definiera vad som är attraktivt, när vi vill vara attraktiva och vad vi bör få ut av vår attraktivitet. Som Robyn sjunger: ”I’m only sexy when I say it’s ok”.

 

Vi bör helt enkelt fråga oss – vad får jag ut av det här? Är det något som tillfredställer mig? Är det något som ger mig något? Jag är övertygad om att det skulle vara början på en revolution. 

Jag önskar för kvinnor att inte se det som att det är vårt ansvar att smycka den här världen. Vi kan vara vackra när det passar oss, men det är inte allt som står oss till buds. Vi bör också ”dämma haven”, på samma villkor som män.